Fick plötsligt bara en kraftig längtan efter att höra Alec Baldwins röst. Nä, inte riktigt, men när han presenterar The Royal Tenenbaums, de där första, säg, sju minuterna i filmen, då Hey Jude hela tiden ligger och maler i bakgrunden.
Kanske var det för att jag var på det här nya fiket Gilda som ligger vid Nytorget. (En parantes: en gammal kompis från gymnasiet, Pelle, gick förbi. Jag hälsade med ett “Nämen, en trummis här på söder, bara sådär!” och han svarade, lagom pokerfejjat “Nämen, en journalist här på söder, bara sådär!”).
De har guld i taket och lila på väggarna och sånt på Gilda. Det gav mig Royal Tenenbaums-längtan på något sätt. Det där med att ha en vimsig lägenhet och skriva på en skrivmaskin med massor av svart kajal runt ögonen. Säga tossiga saker med allvarlig röst. Jag upplevde kafébesöket stundtals med en berättarröst i huvudet.
…sa hon och insåg i samma sekund att det hon precis yttrat var sant.
…när hon beställde en bit blåbärspaj ångrade hon sig i samma stund och tänkte på det försummade gymkortet längst ned i botten av väskan.
Äsch, det blir liksom inte samma sak utan Alec Baldwins intellektuella stämma.
Jag var tvungen att sätta på filmen när jag kom hem och vrålstirra fram till Hey Jude kickar igång. Det är ett ögonblick som fortfarande slår an en sträng hos mig. Jag kanske har sett den där filmen tio gånger nu. Hey Jude-grejen när Mordecai flyger över takåsarna är fortfarande så fulländat smartsnyggt.
Jag vill berätta hur mycket jag gillar den filmen: Den enda (tror jag?) Criterionfilm jag äger är Criterionutgåvan av The Royal Tenenbaums. Man skulle kanske kunna tro att jag äger en drös Criterions. Men det gör jag inte.
Varför ska man äga så mycket för? Jag har gått från att ha hylla efter hylla full med böcker till att på ett Seinfeldskt sätt tycka att det bara är onödigt. Koketteri. Som om man vill att folk ska fråga “Har du läst alla de här?”. För att inte tala om materialistiskt betungande. allvarligt, hur många böcker läser man om? Numera äger jag kanske femtio böcker varav hälften står på vinden. En befriande känsla jag unnar alla och envar. Intellektuell smartness reflekteras inte i en drös böcker. Tänker jag.
Ungefär samma sak gäller med filmer, men inte helt. Jag har ett hyfsat videotek men det hade lätt kunnat vara större om jag inte applicerade “kommer jag verkligen att se om den här?”-tanken på varje DVD.
The Royal T: Ja, jag kommer säkert se den en elfte gång. Idag räckte det med fram till Mordecai och Hey Jude. Sedan log jag, drog en suck, stängde av filmen och mådde bra igen.
- Postad 2009-07-11
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments