Mitt dilemma

Jag har ett litet problem.

När jag går till Whole Foods och handlar, och det gör jag rätt ofta, så känner jag mig glad. Jag gillar att gå dit, ta en korg, gå sakta upp och ned längs de fullproppade gångarna och lyssna på typ Carole King eller Cat Stevens. Jag känner mig harmonisk och världsfrånvänd. Här går jag och handlar importerad ekologisk pasta från Italien och känner mig rik och bekymmersfri. En färskpressad smoothie? Självklart. Organisk är den också. Gud så jag lever i harmoni med jorden.

Men för att ta mig till och från affären måste jag passera en tjock man utan ben. Han sitter där jämt, oavsett väder eller tid på dagen. Han är ganska glad och trevlig. Men han vill ha pengar förstås.

Att gå till affären funkar, då passerar jag honom liksom bakifrån. “How ya doin'” skriker han efter mig då och jag vänder mig om snabbt, rodnar lite och säger “Good, how ’bout yerself?” och går vidare.

Okej. Men när man kommer från affären, det är då det blir problem. Han ögnar in en, ser att man kommer mot honom med kassar. Och då stäcker han fram sin pappersmugg och ber om några kronor. “Got some spare change?” Han pratar lite “How you doin’ today, buy anything good?”

Och så skramlar han med pappersmuggen igen. “Got some money to spare, miss?”

Detta händer varje dag.

Kära läsare av Jazzhands: hur hanterar man en sån här situation? På senare tid har jag tagit en stor, klumpig omväg för att undvika mannen utan ben. Men då känner jag mig usel.
Bör jag ge honom pengar varje gång?
Om jag bara ger honom pengar, säg, en gång i veckan, hur passar jag på de andra gångerna?

Just det…

Jag recenserar förresten Till vildningarnas land i senaste Cinema. Här ser ni mina kvalifikationer för detta. Jag och Maurice Sendak går en lång väg tillbaka (=svengelska utan like). Högsta betyg får den. Tror det är den första femman jag delar ut i Cinema…Respekt!

Idag ska jag på något så ovanligt som en konstrunda. Det är tydligen en stor grej, massor av gallerier som samarbetar och blah blah blah. Jag ska klä mig i svart, ha mina nya, dyra glasögon och berätta att jag uppskattar när man ser vad det föreställer. Sista galleriet ligger i Chinatown så det blir väl middag där sedan. Rolig grej att säga: dim sum.

Fredagsnöje

Att ta sig till utomhusgallerian Century City gick smidigare än jag trott. Succé! Skäl nummer ett för att åka dit är deras fabulösa food court. Säkert dyrast i hela USA men å andra sidan – säkert den bästa också.
Man beställer sin alltid helt perfekta måltid, får sin mat och sätter sig under ett parasoll och njuter, till ljudet av soft rock och ett milt vattenporlande. Alltid rent, alltid lugnt och skönt.
Sen lämnar man sin bricka, för det finns inga ställen man ska lämna den på. Istället finns det anställda vars jobb är att genast rusa fram och plocka undan den åt dig.

Ja, men så kostar en bit morotskaka femtio spänn också.

Knallade omrkring där ett tag. Gick in i en bokaffär. Såg en hel hylla med bara skitfula Twilight-grejor. Synd. Hade de varit lite snyggare hade jag säkert köpt en penna eller nåt.

Köpte smoothie på ett ställe som också sålde korvar från “Hebrew National“. Fantastisk tagline på deras produkter: “We answer to a higher authority”.