Hit the road, Jack!

Ska inte avslöja för mycket om 24 men Battlestar Galactica-bruden är den svaga länken här, helt klart. Så mycket som inte stämmer. Jag har aldrig tidigare ifrågasatt trovärdigheten i 24s storylines, tro mig, men här är det lite för mycket.
Att en person med hennes (förmodade) bakgrund ens kan få jobb på CTU…ja, här ligger en hund begraven.

Nå.

Typ halvvägs klar med boken. Har tappat stinget lite. Vad gör man? Man skriver vidare såklart men ingen känns klockrent.
Längre.

Medelklassens diskreta charm

Jag handlade på vanliga medelklass-affären Ralph’s idag, som variation. Annars har ju kedjan Whole Foods en speciell plats i mitt hjärta. Men varför?

För att jag gillar förljugenhet? Whole Foods är kedjan som säljer organisk, ekologisk mat till löjligt höga priser. Det finns en salladsbar, man kan köpa kaffe eller smoothie inne i affären och cruisa omkring med medan man handlar till ljuv, harmlös pausmusik på låg nivå.
Det finns också en sektion för homeopatiska oljor, mediciner och hudvård. Och beanies och hackysacks. Hippegrejor.  Fast för rika hippies i Juicy Couture-byxor och Ed Hardy-hoodie.

Ah, medelklassens diskreta charm. Min kärlek till kedjan började då jag hittade det bästa te jag någonsin druckit. Jag dricker ju inte kaffe, men älskar te, så upptäckten var revolutionerande för mig. Sedan dess har jag alltid vallfärdat till Whole Foods och deras te-hylla varje gång jag är i staterna.

Kärleken har vuxit under åren. Trots att de säljer Norah Jones-skivor vid kassorna och trots att många av deras “organiska” produker är importerade utifrån (!) så känner jag en sån frid därinne. Ingenting kan såra mig bland hyllorna med organiska nachos, saltade med havssalt från medelhavet. Här är det frid på jorden och vad jag än köper garanterar mig ett långt, hälsosamt liv.

Och det bästa teet heter fortfarande Vanilla-Almond och kommer från Republic of Tea.

Dagens utflykt

Tog bussen till “The Bev”, jag mår bättre idag. Åt lunch på California Pizza Kitchen. “Table for one, please”. Promenerade längs S Beverly Drive, som måste vara LAs Babytown, bara fashionabla, dyra kläder för barn. Den ena affären med löjligare namn än den andra. “Auntie Barbara’s children” var det kanske löjligaste, jämte “Little Miss Dimples”. Puh-leease.

Tog bussen dit förstås. Alltid bussen. Och det är alltid något av ett gamble. Ibland får man vänta fem minuter, ibland en halvtimme. Ibland hamnar man bredvid en hemlös utan tänder, ibland en transvestit. Men man kan vara säker på att det alltid sitter en full eller drogad lirare längst bak och sjunger någonting.