En av de häftigaste upplevelserna här var valsafarin i lördags. Man åker rakt i ut i havet, i en katamaran. Det finns ingen radar eller något annat hi-tech-sätt att kolla var valarna befinner sig, man förlitar sig på gala, fina metoder som spaning, förklarade kaptenen.

På väg ut mot öppet hav såg vi ett gäng sjölejon som låg på en slags boj och solade sig. Slöa rackare. Alfahannen, pösig som en säck, kollade upp på oss, brydde sig nada och la sig ned för att sova igen. Då andra sköna sjölejonen gjorde detsamma. Båt? Big deal, liksom.

En bra bit ut träffade vi ett gäng nyfikna, lekfulla delfiner. Kaptenen uppskattade antalet till åttio stycken. Tydligen gillar de att stoja och hoppa och dyka i vågsvallet efter båtar så kaptenen tog i lite och plötsligt var hela båten omringad av de där pigga rackarna. Mycket vackert. Mycket, mycket vackert.

Ännu längre ut var havet så tomt, man såg ingenting. Kaptenen sa åt oss att “hålla ögonen öppna”. Men efter vad? Fattade inte. Men så såg jag det – en sån där liten fontän mitt ute i havet, och strax därefter en valrygg, med fenorna, som dök upp och sedan ned, och så den där smärta valstjärten. Det var en blåval!
Det var bland det coolaste jag sett.Någonsin.

Den följdes dessutom av tre olika gråvalar, som också körde fontängrejen, dök upp och sen ned i vattnet efter mat. Det var så mäktigt, jag klappade händerna helt spontant, jag var så exalterad.

Nu vill jag åka till Antarktis och Svalbard och se fler enorma däggdjur. Världens största, faktiskt.

• Postad 2010-04-20
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None