Brad Pitt hann före

Varför köpte jag inte rättigheterna till filmen om gruvarbetarna? Jag var ju tidigt ute! Jag visste det! Jag kände lukten av succé i den instängda, kolfyllda luften.

Jag skulle stått där i Chile, precis vid gruvan, med kontraktet klart i handen när de kom upp en efter en. “…och så bara en signatur där så får du träffa din familj sen. Gracias“.

Då hade jag kunnat sitta vid förhandlingsbord idag, låtit min agent föra talan osv.
Jazzhands Productions hade fötts.

Men som vanligt hann Brad Pitt före.

Jag lider för konsten. LIDER!

Jag som hade tänkt skriva ett inlägg om den fabulösa gårdagen tillsammans med världens coolaste man, Romain Gavras. Istället tvingas jag skriva att jag har feber, ont i hela kroppen, och drömmer scharlakansröda drömmar om mormor. Hur hon ringer och säger att hon är hemma nu (har faktiskt haft exakt samma dröm om pappa!), hur hon håller mina händer jättehårt. Hur hon tar hand om mig när jag nu ligger totaldäckad i sängen. Hon gjorde alltid det när jag var liten. Då fick man rostat bröd med smör, ost och gurka. Kalas!

Jag förvarnade filmfestivalfolket att jag inte skulle kunna genomföra mitt F2F med världens coolaste man. Man vill bara ta på honom, rufsa hans hår och bjuda honom på middag. Samtidigt känner man sig som den största tönten, att man inte är värdig etc i hans närhet. Vilket i sig är ett tecken på hur cool han är, antar jag.

Jag bad dem försöka hitta någon annan eftersom jag kände de kalla feberkittlingarna dra ned längs ryggen. Men jag ringde med lite väl kort varsel, det fanns ingen volontär som bara sådär inte hade något annat för sig en lördagskväll och som kunde tänka sig att klä upp sig lite, se en fransk film och ställa några frågor till Frankrikes coolaste regissör framför ett fullsatt Skandia. Så jag drog på mig alldeles för kalla kläder (klänning) och åkte dit. Satt och hostade och nyste i publiken, men genomförde sedan intervjun och körde några publikfrågor också. I någon slags feberdimma. Surrealism!

Men jag gör det för konsten.
Du vet det, jag vet det. Konsten vet det.

Inget konstigt med det

Förkväll, vilket program. Corrazza Bildt lagar pasta och Ace of Base-männen (den ena har blivit mycket fet) förklarar att deras nya namn Ace.Of.Base. är “mer en stajling, en loggagrej“.

Sen framför de sin nya låt akustiskt.

Två av fyra medlemmar är nya. Tjejerna ville tydligen inte vara med längre så de tog in två nya.

Jag ser inget konstigt med något av det jag nu berättat för er.

Festivalyra

Igår var det filmvisning på bio Rio. Cold Weather. Men först lite häng med regissören Aaron Katz som jag träffade på middagen i förrgår. En väldigt trevlig karl, med dito hustru. De hade läst på en hel del om Sverige inför deras första besök och frågade bland annat om glögg. Glögg?

Jag, som alltid känner mig som något av en ambassadör för mitt land och min stad, köpte en flaska och gav till dem, som en gåva. Jag vill att de ska åka härifrån med intrycket att svenskar är vänliga och generösa.

Filmvisningen gick bra, publiken var grym, de flesta stannade kvar efteråt för att lyssna på F2F. Holly Hunter satt framför mig under filmen. Hon är pytteliten. Det är de alltid.

F2F gick bra, Aaron är så ödmjuk och rolig. Jag gick hem, genom ett ruggigt och folktätt Götgatsbacken, och kände mig nöjd.

Vardag i drömlivet

Varje dag borde vara som gårdagen. Middag med inbjudna gäster till filmfestivalen, jag satt vid Gus van Sants bord. Han hade ett helt entourage med sig, varav bröderna Paul och John Parson var de trevligaste, snyggaste och bländande varelser världen skådat.
John såg ut som en finpolerad Chris Pine, talade ödmjukt och modest om att han växte upp på en bärfarm i Oregon. Tack och lov har han klippt av sig sitt långa, blonda hår nu.
Jag ville förminska honom till Barbie-Ken-storlek och sno med mig honom i jackfickan.
Hans bror Paul (till vänster i den här keffa, gamla bilden jag hittade) är med i Paranoid Park, bland annat, och har odlat skägg nu i någon slags act of rebellion. Han frågade mig var man hittar en bra, tjock, varm, stickad tröja. Jag sa Acne.

Den här karln lär man höra mer om och från framöver. Vi snackade väldigt mycket. Tyvärr tappade vi bort varann sen när det bar av till Riche för lite mingel med verklighetens mediafolk så den delen av Sverige förblir alltså helt okänd för honom. Men hans kortfilm The boy who wanted to be a Lion har visats, i runda siffror, på ungefär tusen festivaler redan, inklusive Cannes, så han kommer nog tillbaka.

Potterheadz Unite

Nu i efterhand kanske jag var lite väl hård i min Harry-recension. Men en fyra är lite väl starkt, kan man tänka, om man jämför med att jag till exempel gav Pans Labyrint en fyra. Men så ska man väl inte hålla på, antagligen.

Det är ju mysigt och fint när Ron och Hermione kastar blickar på varandra, och man gillar ju när Dobby kommer in i bild och knasar sig.
Generella observationer: Ron har blivit lite knubbig, särskilt stor om lår och röv. Hermione är sötare än någonsin, men också väldigt, väldigt smal. Harry har hårig och hyfsat tränad bringa.

Nå.

Nu till det mer proffsiga tyckandet: Att ha läst böckerna är ett måste för här går det undan. Men det är nog inget större problem, jag har svårt att se att någon som inte är det minsta bekant med Harry skulle gå och köpa en biljett till den här mastodontrullen. Som vanligt är det mys, animerat och taffligt barnskådespeleri i en fin mix. Tyvärr har det stora, svarta hotet från du-vet-vem vuxit sig så stort att hemtrevliga, fina scener från Hogwarts eller familjens fina stuga är få, och de mörka, kalla, krigiska scenerna desto fler. Synd, eftersom mycket av seriens hjärta ligger i miljön. Men å andra sidan är detta helt logiskt, det måste bli såhär i en sju delar lång episk berättelse som det godas kamp mot det onda.

Men självklart är det två timmar fin Harry-njutning. Är man ett Potter-head så är detta en fest, som alltid. Självklart.

Tankar at random

Idag använde jag ordet “eldtest”. Var det fel av mig? Säger man eldtest? Finns eldtest? Är det när man går genom eld för att “testa” om man kommer ut levande på andra sidan? Det var i alla fall det jag menade.

En fin bild…

…av mig och Gus van Sant.

Caroline 4.0

Som en del i målet att bli så lik Sofia Coppola som möjligt så har jag nu klippt av mig håret och har idag en klädsam, lång Sofia-page. Väntar med spänning på att någon på tunnelbanan ska prata engelska och be mig om autograf! Det kommer att hända, det är bara en tidsfråga.

Vet inte varför men plötsligt påminns jag om en snubbe på en fest som sa “Visst, men vad tjänar jag på att vara feminist”.

Kollade tio minuter av Ung och bortskämd igår. Totaltråkigt. Inser nu att det var föräldrarna som gjorde första programmet kul. Enbart nolkollungar med konstiga namn gör ingen tittarsuccé. Slog över till Böda Camping och insåg hur mysig göteborskan är. Det blev en kväll full av insikter. Här är en annan: jag kan och orkar skriva klart Jazzhandsromanen, version 2.

Allt är bra