Jazzvardag

Bokar upp veckan, som vanligt.
Pressvisning av Harry Potter. Pepp! Pepp! Åh, att få sjunka ned i en stenhård biostol och förflyttas till Hogwarts. Är du snäll eller inte, Snape? Världen bör få veta.
Om jag vill agera presentatör för Gus van Sant? Självklart, mannen gjorde ju Elephant. Så självklart.

Vanlig vecka, vanligt liv. Vanligt mörker efter fyra på dagen.
Och sen ska jag rensa mormors lägenhet någonstans där bland pressvisningarna och sminkpresentationerna. Slänga saker hon hållit i, druckit ur, haft på sig. Ta hem saker som hör hemma i hennes liv och hennes hem. De ska vara hos henne, inte hos mig, tycker man.

Jag ska klippa mig också, och gå på filmfestivalen. Jag har tre F2F i år.
I handen har jag mormors klocka.

Jag ska skriva recensioner, blogga om en suverän ögonbrynspenna. Man får inte tappa fokusen nu, tycka sånt är banalt. Då tappar man allt.
Jag ska på viktiga möten, diskutera projekt. Jag ska tänka på humorgruppsprojektet.
Kanske mest det, faktiskt.

Allt blir bättre med lite grädde

Stora bakdagen idag. Skapa, knåda, glasera. Låta hjärnan vila. Tiramisú i kylen, den ska “sätta sig”.
Blanda, vispa, dela.
Linnéa kommer förbi och förser mig med fler formar, skålar, pannor.
Jag går ut och handlar kanel, ingefära, blockchoklad.

Nu: vilsam jazz, tända ljus, tankar på ett varmt bad. Det är lördag men känns som evig söndag.

Men det är okej. Jag är här, jag fryser inte och de hemgjorda kakorna smakar gott.
Saknar något att bläddra i, kanske blir det en film. Jag vill ringa mormor men det går inte. Jag ringer mamma istället, och kollar hur hon mår.

Ett farväl till mormor

Jag minns hela händelsen. Jag minns bara inte var jag hörde ordet någonstans.

Jag låg i sängen, det var när jag hade mittenrummet i lägenheten så jag måste varit ganska ung. Jag bad till gud om att låta mormor överleva. Jag ville att hon skulle överleva. Snälla, gode gud, gör så att mormor överlever. Jag upprepade det flera gånger.

Jag visste inte då vad ordet betydde, men jag såg det som att man kom till en viss ålder, när det var tänkt att man skulle dö, men så överlevde man och så levde man vidare, troligtvis för all evighet.
Den var min önskan. Jag älskade min mormor. Tanken, och insikten, att hon en dag skulle dö var den läskigaste jag visste. Jag ville göra allt för att förhindra det.

På sätt och vis slog min önskan in. Mormor överlevde. Hon blev svagare och svagare. När hon var 90 orkade hon ännu gå korta sträckor, sakta rullande, med käpp. Sen blev det rollator, sen blev det ingenting.

Hon var envis och vägrade hemhjälp in i det sista. Jag tänkte att den dagen hon inte kan klara sig själv kommer hon att förtvina. Och så blev det. När hon flyttade till ett hem för en och en halv sommar sedan började hon sakta men säkert att försvinna. Idag försvann hon för gott.

Jag pratade med henne igår och hon bad mig komma över. “Jag kommer på fredag” sa jag.
“Gör du verkligen det”, sa mormor och lät glad.
“Ja. I övermorgon kommer jag, på fredag”.
“Jaså i övermorgon”, sa mormor och lät besviken.

Idag tänkte jag hela tiden, från att planet landade, att jag skulle ringa henne. Inte i taxin, det låter för mycket. Inte nu, jag ska äta lunch. Inte nu, jag vill ta en kopp te. Och sen det där samtalet från mamma. Jag visste att hon skulle hälsa på mormor idag. Jag visste att jag en dag skulle ringa henne, eller hon mig, med gråt i rösten. Och idag var den dagen.

De hade satt på henne en blus och kammat hennes hår när jag kom dit, men det såg ändå inte ut som mormor. Inte alls. Jag har sett två döda människor nu, jag har känt på dem, kramat dem, kysste deras panna och gråtit på deras stumma axlar. Mormors var fortfarande varm. Hennes tunna, spröda armar lena. Men ingenting i hennes ansikte sa att det var hon. Det var ett skal, hela hon var ett skal. Någonting saknades i lägenheten, någonting saknades i hennes kropp. Hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag luktade på hennes hårfäste, där luktade det ännu lite, lite människa. Men hon fanns ingenstans, hon var bara borta. Jag försökte känna efter överallt men jag hittade henne inte och det gjorde mig förtvivlad.

Så mycket gör mig förtvivlad. Någonstans ville hon detta. Hon var färdig nu, det sa hon till mig. Men samtidigt bad hon mig komma, vi skulle ses i morgon. Att jag inte kom när hon bad mig är något man får lära sig leva med.

Kalas i Köpenhamn

Då var man tillbaka igen, efter ett dygn i Köpenhamn. Jag uppnådde ett av två mål: jag åt chokladwienerbröd. Jag hade också velat äta smörrebröd men det hanns inte med.

Elizabeth Arden fyller hundra år i år vilket är skäl nog för mig att åka till Köpenhamn, bo på flott hotell, festa i ett palats och äta cupcakes. Grattis Elizabeth! Hatten av för dig!

VDn för företaget berättade hur denna dam kom till New York med bara drömmar i bagaget, och en vilja att lyckas. Och för all del, hur smörigt just den delen av talet än var så är det bara hatten av för damen. Jag uppskattar att 80% av västvärldens alla kvinnor i sminkbar ålder känner till hennes Eight Hour Cream, till exempel.

Luktade på nya kändisdofter från samma hus. Britney är inne på sin sjunde nu, tror jag. Hur många Naomi Campbell släppt? Elva!
Detta är verkligen en företeelse som ligger och växer i det fördolda. Mariah Careys dofter heter Lollipop bling och luktar godisaffär. Jag har svårt att se vem som tilltalas av det. Mariah är väl lite för gammal för att fåna sig med godisdofter, och hur gamla är inte hennes fans? Eller har de i regel blivit mödrar tidigt och tvingar sina barn att lyssna till den tjocksmala divan, och köper blingparfymen till dem?
Jag vet faktiskt inte.
Däremot vet jag att jag gillar goodiebags, uppskattar Köpenhamn och älskar att bo på flotta hotell. Så tack igen, födelsedagsbarn!

Dubbelnamnens återkomst

Bra tv-kväll igår. Ung och bortskämd väckte många frågor. Var har de hittat de här förstörda kidsen med jättekonstiga dubbelnamn?

Kidsen briljerade med okunskap och njöt fullt ut av att vara världsfrånvända och sammarbetsovilliga. Men föräldrarna verkade njuta minst lika mycket av att forma sina barn till monster. “Jag servar henne med allt” var en kommentar. Sagt med en gnutta stolthet ändå.

Men tillbaka till sak: dubbelnamn. När och var började detta? Alltså, Olga-Isabelle och Tim-Joel. Det är den nivån på dubbelnamn.
Vad har jag hållit hus för att missa denna trend?

Dear Nigella

Igår var jag för trött och irriterad för att gå till kyrkogården. Jag kände instinktivt för att baka enorma mängder kakor istället, kanske göra en gryta.

Jag tänker en del på Nigella när jag får såna reaktioner. Hon förlorade både sin syster och sin man till cancer inom loppet av två år eller nåt. Ju. Och jag undrar hur många av hennes recept, speciellt de hon benämner som comfort food, som hade kommit till om hon inte upplevde den sorgen.

Man behöver ju inte vara särskilt psykologiskt bevandrad för att fatta att man i stunder av saknad, och därmed kanske också oro, längtar efter något tryggt. En puttrande gryta. Ett gammalt recept. Göra något, göra nytta, utfodra.

Idag besökte jag kyrkogården. Fiasko. Jag gick dit när det blev mörkt. Då är det som vackrast, såhär på Allhelgona. Men jag hittade inte graven i mörkret.
Fiasko.

Sen åkte jag hem (med cypressen som var tänkt att planteras vid graven) och lagade världens i särklass godaste lasagne. Ett mästerverk. Jag gjorde två pajer av bara farten. Sen städade jag upp i köket. Allt skiner och luktar rent. Sen satte jag mig och författade några fina julkort och skrev adressen på kuvert fint med en kalligrafipenna.

Alltså, jag är inte så himla komplicerad alla gånger.

Uppvaknanden

När jag tar på mig mina glasögon på morgonen gör jag en sån där min som vuxna människor gör när de tar på sig glasögonen på morgonen.
En min jag tidigare bara förknippat med min mor och andra “äldre” människor.
Insikt: jag är vuxen.

Överskattade saker

Kent
Barhäng
Abstrakt konst
Läsa tidningen på söndagen

Ladies!

Ladies på Östermalm levererar! Eleganta damer som vägrar be om ursäkt. Klass i en annan bemärkelse än “intimsmyckning” (som hemmafruarna i Hollywood) eller frisyrshow (som Skånefruarna).Jag applåderar.

Grete Qviberg sitter tillbakalutad i en stol i paradvåningen och säger att stil och elegans är ingenting som är likställt med att bo på – och här gör hon citationstecken i luften – “Östermalm”. Nej, stil och elegans är något vissa har, andra inte. Det är medfött.

Befriande att höra, i dessa tider där hemmafruar tävlar i att visa upp vräkigheten, den ena efter den andra. Man kan inte påstå att Grete eller de andra är modesta för den sakens skull, tvärtom så är det givetvis flärd och lyx som gäller på kartan men vad som är intressant är att saker som i andra sammanhang tycks ha stor status – som ett långvarigt förhållande, till exempel – här kommit i skymundan av karriär (i juristen/butiksinnehavaren) Gabys fall. Gaby är den som verkligen jobbat upp sin status, hon har etablerat sig som något slags modeorakel för äldre damer, vilket manifesteras i att hon blir vald till Sveriges mest välklädda dam av Svensk Damtidning, samtidigt som hon är någon slags ansedd jurist. Men en man syns inte till, istället bor hon med sin inte alls lika eleganta väninna. Befriande även det.

Till skillnad från Tone, som är en karriärskvinna av sällan skådat slag. Yngsta på olika topp-poster, och rekordinnehavare av olika karriärssteg. Hon ger ett galet osäkert intryck, i synnerhet med tanke på att hon verkar ha en säker, respekterad och väletablerad position i yrkeslivet. Hon tittar nervöst bort från kameran, hon betonar att när det gäller förhållanden är hon gammaldags, som en ursäkt för att hon är inne på sitt tredje, eller om det är fjärde, äktenskap.

Eller, äktenskap är det inte riktigt ännu. Hon träffade Niklas medan hon låg i skilsmässa. Nu förlovar de sig under helt orkestrerade och ritualiserade former, men de ska inte bo ihop förrän ringarna sitter på fingret, på den punkten är hon bestämd (och “gammaldags”). Och så ska bröllopet ske, “enligt tradition”, högst ett år efter förlovningen. Alltså, någonstans är det jättespännande att se dessa saker förenas i en och samma människa. Totalt högpresterande, samtidigt osäker och – till synes – rent naiv vad gäller förhållanden.

Bring sexy train back

Såg Unstoppable, tågaction av Tony Scott. Alltså jag vill inte vara en spoiler men titeln är lite missvisande. Filmen handlar om ett tåg som skenar iväg, utan förare. Och det är “unstoppable“…eller inte.
Based on a true story dessutom. Jag hatar “based on a true story” i actionsammanhang. Ja, men då överlever ju alla inblandade antagligen, hur skulle de annars kunna återge dialogen?
Undantag: A Perfect Storm. Också “based on a true story” fast till havs, i storm, och alla dör. Så just det där “based on a true story”-momentet är alltså att ta med en nypa salt…