Exklusivt för Jazzhands: Intervju med Hans Kronbrink om tv-tipsen i DN!

Hej Hans! En av dina arbetsuppgifter är att rekommendera filmer som visas på tv, i DN. Du väljer ut tre stycken och recenserar dem? Hur länge har just denna syssla varit en del av dina arbetsuppgifter?
– Det är nog snarare fyra som är det vanligaste antalet filmer jag sätter betyg på. Ibland får jag plats med fem. Mina filmdagar är fre-lö-sö-mån. Jag har hållit på med detta sedan 1997 egentligen, men från början gjorde jag endast ett litet urval till vår tv-bilaga. Sedan 2003 har jag valt filmer dagligen, i flera år i princip ensam till veckans alla dagar.

Helt ärligt nu, hur ofta skummar du bara filmen och slår upp den i Maltin istället?
– Ärligt, det har aldrig hänt att jag kollat Maltin eller någon annan filmgurus recensioner just för de filmer jag ska betygsätta. Jag sätter en ära i att ha sett varje film från början till slut. Ok, jag har skummat x antal minuter i någon kalkonmässig film några gånger. Men max 7-8 stycken.

Har du någonsin räknat ut hur många timmar av ditt liv som vigts åt film och tv?
– Nej, det vågar jag inte. Jag har trimmat min hjärna att klara av att, när så krävs, se fyra fem filmer på en dag, och hålla isär dom… Enstaka veckor har jag sett uppemot 15 filmer. Och det på min dyrbara fritid. Det är galet, jag vet.

Hur stor påverkan i den lilla människans liv har dina rekommendationer, tror du?
– Jag har tack vare mina tre barn, som inte minst snappat upp mitt namn i luften på fester, insett att överraskande många, även unga, läser vad jag skriver. Och jag har ett antal trogna fans därute som då och då hör av sig och tackar för att jag finns till, en och annan är arg också. I samband med att DN omorganiserades förra våren skrev jag inte filmtips en kort period. Då fick jag både brev och mejl med upprörda känslor. Jo, lite betydelse har jag nog. Just tv-sidorna har ju också alltid många läsare.

Finns de någon recension eller rekommendation som du såhär i efterhand ångrar eller skulle vilja ändra? Här är din chans!
– Nej, jag ångrar ingenting. Många tycker däremot att jag borde ångra att jag gav Tarantinos “Kill Bill: vol 1” en etta, men den är faktiskt inte värd mer! It’s crap!

Lördagar är som söndagar

…i den bemärkelsen att det är underbart att sova ut men ändå gå upp i hygglig tid, spisa lite omodern jazz och upptäcka att pärlhyacinterna slagit ut.

Nej, jag är inte 75 år gammal, jag är bara hemmakär. Extra mycket så nu när det regnar gift över Tokyo där brorsan befinner sig. Då bonar man in sig bäst man kan.

Då nätshoppar jag dyra men eleganta plagg och inviger nya, lena strumpbyxor från Wolford medan jag väntar på att man kan komma fram på telefon till honom.

Så fungerar den moderna människan.

Joho

Uppdatering: Varumärket Hainer stärks igen. Jag ska vara med i Stil i P1.
Ett steg bak, ett steg fram. Plus minus noll.
Äh, jag är inte kinkig, det funkar bra så.

Hej.

Nähä

Varmärket Hainer på väg nedåt. Var på lanseringen av tidningen StyleBy igår, på Slottet (!). Detta med anledning av att jag har med en lång, pampig artikel om skandalparfymer.

Lyckades anlända svettig och varm med håret klibbandes mot nacken. Fresh. Såg en kamera svepa över platsen där jag stod medan jag tryckte en servett mot tinningen.
Smög runt bordet med plockmat ett par varv innan jag vågade plocka, då står den där satans kameran där igen och filmar mig som en roffare. Svettig roffare.

Får tag i en tidning, ser att min artikel inte är med. Blerg också. Nästa nummer?

Hamnar på mingelbild bredvid Oskar. Får heta “Olivera Andersson”. Varför? Var fick fotografen det ifrån?

Varumärket Hainer är på väg nedåt. Sorgligt att bevittna.

Vad jag behöver nu är en fet skandal.

Du är vad du luktar

Att Joan Collins bär Shalimar gläder mig. Det passar en eldig dam att ha orientaliska parfymer. Fullt med kajal bara, ös på! Guldiga kläder, mycket prål. Och så förföriska Shalimar på det. Hur kan man inte älska? Ibland säger verkligen parfymen allt.

Ibland ingenting.

Arnold Schwarzenegger använder tydligen Brut Faberge. Det är en bra doft men ett roligt val av flera anledningar. Namnet får mig att tänka på “brute”, alltså en best. Den marknadsförs också som den manligaste av manliga dofter. Sloganen är “The essence of man”. Också kul. Med tanke på Arnold och hans enorma manlighet.
Brut är, trots sin höga kvalité, en jättebillig eau de cologne som säljs i varenda drugstore på hela kontinenten, i alla fall i Frankrike, Tyskland och alla relaterade länder. Den är superlätt att få tag i, den säkert vanligaste doften för killar som växer upp i de länderna och är därför lite förvånande och gulligt. Växte Arnold upp med Brut kanske? Doftade hans pappa Brut? Har han därför inte brytt sig om att byta? Är han, sin politiska läggning till trots, en man av folket som inte ser någon poäng i att splasha pengar på sånt som parfym?
Och finns det fler saker som länkar samman honom med Muhammed Ali, än att de båda är kroppsbyggare? Samma smak i parfym har de i alla fall – Ali kör också Brut.

Unga, rara, söta Emma Watson gillar Be Delicious DK, en fruktig, frisk och totalt harmlös parfym. En kritisk person skulle väl säga menlös parfym, men du hörde det inte från mig. Jag säger harmlös, och blir nästan lite rörd av tanken på att sköra Emma använder Donna Karans glada äpple. Sweetheart!

Att Kirsten Dunst använder Marc Jacobs Blush är bara logiskt. Hon är kompis med Sofia Coppola och därmed vän med Jacobs by proxy. Hon är en slags New York-tjej med stil som ofta refereras till som “quirky” men mest går ut på att blanda olika mönster och bära Wayfarers till allt. Nu, när Blush inte längre tillverkas byter hon med stor säkerhet till Daisy. En kvalificerad gissning.

Sofia Coppola däremot, är helt europeiskt kontinental (hon bor ju i Paris, trots allt) och kör Fracas och Olene Diptyque. Men hon är också very LA och har därför Kiera Mai, som gör organiska parfymoljor som säljs svindyrt i skönhetsbutiker runt Rodeo Dr. Men så är hon någonstans cool New York-brud också och har självklart Marc Jacobs, som hon ju också gjort reklam för.

Ibland, som sagt, är doften helt logisk.

Den ständiga fejden

I natt drömde jag om pappa igen. Det händer mest hela tiden, brukar vara ganska vardagligt och odramatiskt. Vi sitter mest och snackar, eller så gör vi ingenting. Kollar på teve. Mot slutet av drömmen kan det hända att han säger att han “måste gå” eller gör något så att jag förstår att vi aldrig ses igen. Då börjar allting snurra runt, runt, alldeles vilt.

När jag vaknar är jag orolig och känner mig illa till mods. Det hela är en kamp mellan mig och mitt undermedvetna. Mitt medvetande säger att jag accepterar, mitt undermedvetna verkar inte lika säkert. Det tvivlar, håller kvar. Det envisas och trilskas. Flera dagar i veckan vaknar jag och känner mig osäker på något.

Om dagarna tar livet en enkel lunk. “Trivs med mitt jobb, har kompisar, att snacka med, det flyter”, som Björn Skifs sjunger. Men så plötsligt är det som om en knytnäve griper tag om hjärtat, som om jag precis svarat i telefon och mottagit den hemska nyheten. Hjärtat snörps åt och jag hickar, ibland väller det upp salta tårar och jag blinkar jättesnabbt. Det går liksom på en sekund. Som om tiden bara knackar på axeln och höjer ett varnande finger, och sen försvinner igen.

I morse hände precis det. Ett finger, ett varnande öga, och sen borta.

Den blå parfymen

YSL har verkligen gjort det till en konst att få sina parfymannonser bannlysta. Alla känner väl till att signaturdoften Opium orsakade den ena kontroverser efter den andra när den kom ut, och när den re-lanserades (man kan läsa om detta i en artikel om skandalparfymer som jag skrivit för nya StyleBy, som kommer ut nästa vecka!) med både krav om bojkott och offentliga ursäkter som följd.

Nu kommer lillasystern Belle d’Opium. En underskön, gudinnelik Melanie Thierry fungerar som posterflicka, och med den äran skulle jag säga. I reklamen dansar hon en gudinnedans som inspirerats av egyptiska, förförelseriter. I vanlig ordning har den lyckats bli censurerad i England och andra länder, då en viss gest antyder knarkande, och tillsammans med hennes hypnotiska dans (och parfymens namn) ska denna reklamfilm tolkas som knarkpositiv.

Det är bara att gratulera. En censurerad reklamfilm för parfym är en bra reklamfilm för parfym.

Doften då? Jo, det är andra tider nu, det har man förstått. Tiden då en kvinna kunde bära Opium, eller Poison, utan problem är förbi. Det ska vara lättare, blommigare, fruktigare dofter. Ska det vara orientaliska dofter så ska de vara diskreta, som oriental light. Detta är något som gäller för hela världen, om man ser till doftdemografin. Den enda doft som säljer bra precis överallt är Chanel No. 5.

Nå. Det behövs alltså en slags remake, anser man, av de parfymer som kommit att anses som för starka. Som Daisy Eau so Fresh, som Hypnotic Poison och så vidare.  Belle d’Opium är en sådan. En flickigare, slankare, yngre, mildare variant av den mogna, mustiga, robusta moderparfymen.

Doften tror jag kommer att ta tid att etablera sig (jag kan ha fel). Den är inte tillräckligt stark för att vara en omedelbar, typisk oriental, men inte tillräckligt lätt för att upplevas som en vardagsflickig doft. Den är mittemellan. Jasmin och gardenia är två starka doftblommor som slåss om uppmärksamheten i den här flaskan. Jag uppskattar vitpepparn som kryddar ned det hela, och ger det lite styrka. Kanske är det en inkörsport för de unga flickor som inte vill lukta “för gulligt” men inte heller “tant” eller “för starkt?”.

Jag vet inte,vi får se. För mest av allt, anser jag, är Belle d’Opium en hyllning till YSL. Det är som sådan den har en plats. Kartonnaget och flaskan är ljuvligt kleinblå, insvept i en nyans man kommit att förknippa med det franska geniet. Guldet är någon slags viskning om det orientaliska i parfymen, kanske också en bild av Marrockosolen, och gudinnan i oss? YSL älskade båda.
Flaskan är mer en accessoar än parfymen i sig, anser jag. Något som understryker varumärket och den långa, fina tradition man har av couture, design och kvinnlighet. Det här är inte en parfym, det är en minnesruna, en påminnelse och ett bevis på vördnad. Över YSL men också över dagens, gårdagens och morgondagens parfymvindar. Är det någon som hänger med på det resonemanget?

Lika som bär

Såg Ingmar Stenmark sitta på SoFo Café i en gympaoverall av trendigt och ungdomligt snitt. Sen kom jag närmare och då såg jag att det var Mark Levengood. Lika som bär!

Positiva nyheter – glädjespridaren HAINER jobbar vidare

Vad skulle din mamma helst läsa i en morgontidning: en konsertrecension av Glasvegas eller en positiv nyhet?
Case closed.

Tröttma

Så trött idag.

Zonkad. Ligger i sängen, orkar inte gå upp. Somnade sent igår, vaknade var femtonde minut, i genomsnitt. Drömde om en skitirriterande unge med förmåga att med en lerklump ge mig bilder av framtiden.

Hade jag haft en hund hade jag varit tvungen att gå ut med den nu. Gaaaaaaah…

Fuck it, den hade fått kissa på golvet.