How YOU doin?

Mulberry Street Pizza är grymt av flera skäl. Pizzan, naturligtvis, och personalen. De ser antingen ut som Nat från Peach Pit eller som Joey Tribbiani, minus underhudsfettet.

Träffade Roni där, vi började kvällen med några slices. Jag älskar Roni av många anledningar, och en av dem är att hon älskar pizza men hatar ost. Jag vet, något av en contratiction in terms. Så hon beställer pizza och ber om kniv och gaffel vilket redan där resulterar i ett höjt ögonbryn från Joey Tribbiani (lägg sedan till att Roni alltid, alltid, alltid är fruktansvärt välklädd och bär aldrig annat än högklackat). Sen utför hon en slags process där hon skrapar av det som finns på pizzan, avlägsnar osten, och lägger tillbaka typ pepperonibitarna igen. Hon har kommit fram till att pepperoni är enklast i detta avseende. Jag har sett henne göra det så många gånger nu att jag inte tänker på det men det gör Joey som går förbi. Han fäller kommentarer, går över till att flirta och till sist bara skakar på axlarna. Jag hinner äta mina två slices under tiden.

Men det finns ett annat skäl också, till att älska Mulberry. Det är alla inramade, signerade autografer och hälsningar på väggarna. Rodney Dangerfield är en favorit, speciellt som han hälsar på Elvis på sitt svartvita foto. Han är väl död nu förresten? Rodney, alltså.

Nå. Jag har några favoriter såklart men ingen man liksom jublat över (dude, det är en family restaurant, man jublar inte). Tills nu. Tills jag upptäckte att Robert Evans käkat pizza på Mulberry och inte bara nöjt sig med ett signerat foto som alla andra utan en signerad plansch! Creds till den mannen. Creds. Så mycket creds.

LA, my love!

Halv seger

Fick tillbaka datorn. Lagad. Saker är kvar på den. Men tangentbordet är helt wack, det är amerikanskt! Så jag saknar fortfarande å, ä, ö. Gör du, tänker ni. Du skrev ju precis… ?
Ja, men det är för att jag ställt in nån jobbig ersättningsinställning så att jag kan jobba lite, bäst jag kan, medan jag är här.

Det var 33 grader varmt här idag, förresten. Fullsatt buss till Santa Monica. Jag var den enda som gick av vid min station. Jag gick tvärsöver gatan, dumpade datorn på rummet och gick ned till poolen. Jag softade på solsängen och badade en del men alltså det tråkiga med femstjärniga hotell är att alla är så snygga. Alla tjejer i alla fall. Men alltså, jag kände mig obekväm trots att jag har en LA-glammig baddräkt från Michael Kors och allt. Jag hängde självmedvetet kvar, sen samlade jag klumpigt ihop min badrock och strandväska och lommade upp till rummet igen.

Man får ta det onda med det goda. Snygga människor versus gratis Evian i gymmet.