- Postad 2011-12-25
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: 1
Helgen, segheten, huvudvärken och Hur sporten räddade mig från känslorna
Det stämmer inte. Huvudvärk, sån enorm trötthet i hela kroppen och så det där dunkandet precis innanför tinningarna. Det är med svårighet jag tar mig upp ur sängen och sväljer en näve huvudvärkstabletter och supervitaminer. Sen kravlar jag mig tillbaka och börjar kolla på Noah Baumbachs Kicking and Screaming som jag gett mig själv i julklapp. Jag ger upp efter en kvart. Huvudet sprängs.
Igår, på julafton, drog jag till gymmet. Jag och kanske tio andra nyttjade maskinerna och försökte se bortom det stora L-tecknet i våra pannor. Jag höjde hastigheten så mycket jag kunde i jakten på…ja vad? Utmattning? Nån slags tillfredsställelse? Jag vet inte. Fångade ändå mig själv i spegeln när jag trettio minuter senare lämnade löpbandet för att stretcha och tittade automatiskt bort. När jag springer tror jag att jag är 180 cm lång och har ben som en Barbiedocka. Besvikelsen när man ser sig själv röd, genomsvettig och med glansig blick. Utan Barbieben (kanske lika bra iofs, Barbie ser ju vanskapt ut. Word. Grrlpower etc)
I säng till elva, dödstrött, helt utan pillerpåverkan. Alltså verkligen helt slut. Visst, jag åt kanske mer cheddarost än jag borde ha gjort men ska det göra mig helt knockad, verkligen? Snacka om svag.
Vaknar tio timmar senare med huvuddunk. Hur vek är jag egentligen? Jag vet inte. Men hellre sömn än tja, tankar och sånt. Fuck tankar och sånt. Nästa år – nyårslöfte – ska jag älska folk mindre och sporta ännu mer.
Recent Comments