Blå timmen

Jag vet, det börjar bli tjatigt. Jag borde inte. Jag är så medveten om hur gammal den här historien är att jag betalar 1200 kr i timmen för att en kbt-terapeut ska lyssna till den istället för att jag ska besvära andra med den.

Och ändå kör jag på. Här och nu. Igen.
Ja, igen.

Historien om de som lämnar och den som blir lämnad, alltså. Om den blå timmens ensamhet. Himlen som är extra tung så här kring jul då allting blir spegelvänt. Då de som inte är kvar märks tydligare än de som är här. Smärtan blir större än friden. Ensamheten större än gemenskapen.

Det är så här det känns alltså. Som en brännhet tyngd över bröstet. Som ett borrande surr i huvudet och bakom ögonen. Det är så här akut ensamhet känns. Den känns som sorg. Är det sorg? Jag noterar det. Drar mössan över öronen och tvättar nya glasögonglasen med tröjan. De har blivit alldeles mascarafläckiga. Det är så här det känns. Borde jag inte sluta känna så här någon gång? Borde inte känslorna vara lika trötta på sig själva som jag är på dem och bara lämna mig ifred?

Jag går hem och försöker att döda dem. Först med samtal, resonerande. Men det går inte för jag gråter så mycket att jag måste släcka i lägenheten när jag sätter mig vid köksbordet och begraver ansiktet i händerna. Jag släcker för att jag inte vill att grannarna tvärs över gatan ska se. De har tänt julljusstake och allt, jag ser dem pyssla i köket. De ska få ha sitt julpyssel ifred såklart.

Sen ringer jag kbt-terapeuten. Ursäktar mig för att jag ringer dagen innan julafton och allt. Det är det säkert många som gör, säger jag.

Det är sorg, säger han.
Så här känns smärta och ensamhet och det är inte mycket att göra åt. Härda ut, sörj det som aldrig var, sörj det som kunde blivit och sörj det som var. Det är inget farligt, det kommer att gå över.

Just så säger han faktiskt. Det kommer att gå över.

Det känns dubbelt att höra någon man betalar stora pengar till säga “det går över”. Men samtidigt är det ju en tröst för tigerhjärtan. Det är inte den mest tröstande tanken när den blå himlen sänker sig ensamma, kvävande och pressande ljus över mig som en bedövande madrass. Men vilken är den mest tröstande tanken? Vilken skulle den kunna vara? Jag har letat efter den länge.

Nej, det funkar inte. Jag ger upp och tar tabletter. Terapeuten ringer och säger att jag måste acceptera de här känslorna. Han använder ordet “sörja” igen. Han säger att det är okej, det är inget misslyckande. Tabletter kan man ta till ibland också, när det behövs. “Tänk att du tar lite medicin för lite allergi bara” säger han i vad jag föreställer mig som “mitt i julstöket”.

Jag domnar bort. Huvudvärken dunkar, ögonlocken svider. Mascara i ögonen, jag försöker torka bort. Det är så jävla dumt det här. Så onödigt. Det här är en del av mig jag vill skära bort. “A skin too few” hette den där dokumentären om Nick Drake. Jag vill bända bort den där pressande, tryckande känslan över bröstet. Sätt dig upp mer ordentligt, luta dig tillbaka, försöker terapeuten. Kan du andas lättare då?
Jo, kanske lite.

Jag fortsätter att domna bort. Det här är så dumt. Så onödigt och dumt. Hur många andra håller på så här?
Så jävla dumt.
Tar en sömntablett och säger hej då till den här dagen. Löftet om att det går över känns långt bort men trots allt inte omöjligt. Det här är en dag bland alla andra dagar. En helg bland alla andra helger. Kanske är den här känslan bara en av alla andra känslor? I så fall är den också förbi i morgon.

Pundaren som ung

Oklart varför jag tog en sömntablett igår när jag ändå hade sprungit rekordsnabbt i tjugo minuter. Jag vet, tjugo minuter är inget att orda om men jag kom till gymmet för sent, de har “jultider” nu och stänger därför tidigare en vanligt. Likt en pundare knackade jag på glasrutan på dörren (kom dit fem minuter efter att de slutat släppa in folk) och bad att få komma in. “Schysstarå!”. En tjej kollade med “övriga personalen” som nickade och så blev jag insläppt med förmaningen “Bara du lovar att du är klar innan nio”. Jag körde hela pundarregistret med “Asså tack snälla, verkligen, och jag lovar”.

Därför blev det en kort runda, men jag sprang desto snabbare, som om det vore ett kortdistanslopp och prispotten var en ny säsong av 24. Stretchade inte heller vilket betalar sig idag när jag inte bara är sömntablettsknockad utan också aningen stel i låren (i den mån man kan vara “stel i låren”).

Idag är jag ledig (i den mån en frilansare är “ledig”, men ni kan det där nu). Jag har inga ärenden. Jag har inte måsten (förutom, möjligtvis, att dammsuga). Jag borde känna frihet och julglädje. Jag känner tomhet. Kanske lite rastlöshet till och med? Bör jag skriva ett till inlägg på Weird Science? Håna Kristofer Ahlström som vanligt? Eller bör jag – förvirring – ta det lugnt?

Jag är inte bara nybliven löppundare, gott folk, jag är också frilanspundare. Det tar tid att trappa ned och tända av. Bear with me.