Backlash

Drar till gymmet igen. Springer igen. Det går inte alls bra, jag blir trött och yr och klarar inte ens en halvtimme. Kanske beror det på att jag inte åt någon frukost innan jag drog dit. Inte lunch heller för den delen, så visst, det kan finnas en logisk förklaring. Däremot hittar jag inget som kan förklara denna oerhörda trötthet. Släpar mig ut ur gymmet, armbågar mig fram bland reafryntliga människor i Skrapan och däckar sedan ihop ännu en gång hemma. Ont i hjärtat, ont i bröstet, ont överallt. Försvinn otäcka värk, försvinn.

Röda dagar, svarta nätter

Hyr en knippe romcoms och bygger ett torn av kuddar i sängen. Nu jävlar ska det svarta väck. Bort med det. Det är ju bara känslor, som bekant. De är inte farliga och de kan inte skada.

Så sägs det i alla fall.

Min plan funkar inte särskilt bra, jag blir så där vansinnestrött igen och hamnar i koma. Somnar, drömmer om båtsemester i Italien med Kristin där vår båt blir stulen och vi tvingas bo hos excentrisk men snål konstnärinna. Vaknar och lyssnar på ljud. Vartenda ett gör att jag hoppar till. När citrusträdet i fönstret tappar en frukt som med ett litet “thump” studsar ned på byrån och sen golvet. Vatten som rosslar i rören. En ensam cyklist.

Funderar på att gå upp men vet att det kommer slå helt fel. Jag ligger i sängen under täcket och lyssnar och ställer upp mina allra tappraste innersta soldater som får stå upp mot tårarna som hotar att invadera och ta över hela mig hela tiden. Det är som om de smugit in i drömmen till och med för när jag somnar om drömmer jag att jag tappar bort min bror och jag springer runt och letar i absolut förtvivlan.