Oklart varför jag tog en sömntablett igår när jag ändå hade sprungit rekordsnabbt i tjugo minuter. Jag vet, tjugo minuter är inget att orda om men jag kom till gymmet för sent, de har “jultider” nu och stänger därför tidigare en vanligt. Likt en pundare knackade jag på glasrutan på dörren (kom dit fem minuter efter att de slutat släppa in folk) och bad att få komma in. “Schysstarå!”. En tjej kollade med “övriga personalen” som nickade och så blev jag insläppt med förmaningen “Bara du lovar att du är klar innan nio”. Jag körde hela pundarregistret med “Asså tack snälla, verkligen, och jag lovar”.

Därför blev det en kort runda, men jag sprang desto snabbare, som om det vore ett kortdistanslopp och prispotten var en ny säsong av 24. Stretchade inte heller vilket betalar sig idag när jag inte bara är sömntablettsknockad utan också aningen stel i låren (i den mån man kan vara “stel i låren”).

Idag är jag ledig (i den mån en frilansare är “ledig”, men ni kan det där nu). Jag har inga ärenden. Jag har inte måsten (förutom, möjligtvis, att dammsuga). Jag borde känna frihet och julglädje. Jag känner tomhet. Kanske lite rastlöshet till och med? Bör jag skriva ett till inlägg på Weird Science? Håna Kristofer Ahlström som vanligt? Eller bör jag – förvirring – ta det lugnt?

Jag är inte bara nybliven löppundare, gott folk, jag är också frilanspundare. Det tar tid att trappa ned och tända av. Bear with me.

• Postad 2011-12-23
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None