Men herregud vad gammal den här visan är. Känslorna innan resa. Som jag en gång beskrev som en slags Rubiks kub. Känslorna, orsakerna. Jag vet att de hör ihop (pappa/övergivenhet/resa) men inte exakt hur. Ungefär som kuben man försöker få till att bilda begripliga, nätta mönster i samma färg.
Men jag vet inte hur stor roll det spelar. Känslorna verkar ju attackera mig, dyka upp som ett stort mörkt moln vid horisonten, varenda gång i alla fall. Allt som sker upplever jag som “sista gången”. Jag träffar A “för sista gången”, jag försöker försäkra mig om vänners trofasthet eftersom det är “sista gången” vi kommer ses. Sen försvinner de. Det är alltså inte jag som försvinner, vilket vore det logiska, utan de. Men sedan när är känslor logiska?
Jag letar “bevis” för att de kommer finnas kvar, för att de nog gillar mig ändå, trots allt. Och aldrig, aldrig räcker det med “men de försvann ju inte förra gången du reste?”.

• Postad 2015-08-09
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 2

Etiketter None