Jag börjar med att säga till terapeuten att det känns så otroligt trist att behöva komma hit med samma gamla känslor igen. Speciellt efter en bra sommar. En lugn, balanserad sommar.
Och nu detta. Gråt, gråt, gråt. Darr och panik. Sobril. Hela resegrejen igen och igen.
Lämna mig inte, överge mig inte nu. Nej, tryck inte på knappen som kickar igång de här jobbiga känslorna igen, de som sovit fram tills nu. Snälla.

“Vad vet du, Caroline?”
“Jag vet att jag har vänner, att jag inte är så ensam som jag känner mig. Jag vet att jag varit glad och lugn och kan bli det igen. Jag vet att de här känslorna kommer. Men de brukar också försvinna. Och jag vet att jag, hur ska jag säga, har någonting att erbjuda. Jag har ett värde. Kan man säga så?”.
“De har sakerna vet du. Kan du känna dem? Att du också är betydelsefull för andra, att du kan vara det utan att behöva anstränga dig och överösa dem? Att de finns där nu och de finns där sedan.”
“Ja, det kan jag”.

• Postad 2015-08-11
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None