Pärlor på ett band

Nej men jag vägrar gråta till Michael Bolton. Alltså, det går inte. Sitter på café String eftersom jag inte kan vara hemma. Rastlösheten tar över, väggarna pressar och lägenheten krymper. Jag måste ut. Bland folk gråter man lite mer behärskat vet jag av erfarenhet.
På caféet spelar de, som alltid, någon slags Lugna Favoriter-redux. Jag kan uppskatta det lättuggade elementet i det, det är bra med lättuggat när man är orolig och har ett tryck över bröstet som gör det svårt att andas. Englishman in New York. Något från Grease. Och så Michael Bolton. Herregud, jag får inte börja gråta till Michael Bolton, då har jag ju officiellt förlorat. I precis och exakt alla emotionella grenar som finns på denna planet. Jag kan inte vara en person som grinar till Michael Bolton.
Och ändå kämpar jag mot tårarna medan jag klunkar te som en galning, som om varje klunk ger mig styrka att stå emot. Att resa mig upp och gå rakryggad och med ett leende på läpparna.
Vad vet du, frågade terapeuten.
Att jag varit glad och kan bli det igen, svarade jag. Att jag varit glad, lugn och stabil.
Detta vet du.