Prognoser

Han ringer och säger absolut ingenting. Jag avslutar det hela innan det hinner utmynna i någon slags “men du vahettere…vi ska nog inte höras mer”.
Skiter i detta eftersom det här är officiellt nu. Minns den där Seinfeld-sketchen om att skaffa barn, “I can make my own people”. Lite så känner jag faktiskt nu. Jag kan skapa mina egna grejer, jag kan skapa min egen värld. Och kanske också stunder av lycka. Egen lycka.
Åker till Sickla med min vän med en bil och babblar på nonstop tills han kallar mig raconteur och jag inser att det är fanimej det finaste jag hört sedan jag konfirmerades.
Och jag har egentligen så galet många jobb och uppdrag nu att det är skrattretande. Och typiskt. Och så märkligt, att jag alltid i tystare stunder tänker “nu slutar det, nu är det över”.