Tills den dagen

Varje dag jag är supernöjd med mitt tillstånd på alla plan känns som en seger. Och jag tar tillvara på stunden, den är ju såklart temporär, precis som allting annat.
Jag skickar nåt meddelande till någon och sedan infinner sig den där “varför får jag inget svar”/”kom meddelandet fram verkligen?” och all annan bekant skit i känslogegget mellan nervositet och lätt förtvivlan.
Nej, säger jag. Nej. Jag orkar inte. Jag gör inte det. Det får vara bra. Och grejen är att det inte är en förlust, det är faktiskt helt okej för mig. Jag vinner på detta till och med – jag behåller lugnet.
Jag lägger ned det hela, jag har vänner och värme omkring mig. Jag har det jag behöver.