De finns stunder då jag känner mig mer LA än andra. När jag åker buss, till exempel. Langar in mynten, ler mot chauffören och försöker manövrera mellan sätena och hamna bredvid passageraren som ser ut att vara minst benägen att börja ranta om CIA eller vilka det nu är som förföljer denne.
Men ibland slår prognoserna fel. Eller rätt, beroende på hur man ser det. Hamnade bredvid en farbror som såg ut som en svarthårig John Goodman som vände sig till mig och sa “Luktar det inte väldigt mycket frosting i bussen? Eller är det bara jag som känner det?”
Jag erkände att jag inte kände någon frostingdoft, han skakade min hand, sa att han hette Ron. Fortsatte berätta om konspirationen bakom dagens datorer och om arvtagerskan till Winchester-miljonerna, de från alla vapen, och hennes övertygelse om att hon var förföljd av andarna från alla som dödats av hennes familjs vapen. Vilket jag tyckte var intressant ändå, i alla fall fantasieggande.
Sedan sa han “Är du från LA?” och jag sa “Nej”.
“Men du är från Kalifornien?”
“Nej, jag är från Sverige.”
“Men varför har du inte accent då?”
“Jo, men det har jag ju.”
“Nej, inte alls. Varför lämnade du ditt hemland?”

Och där kunde jag inte svara. Lyckligtvis skulle jag precis av då också men jag hittade inget svar. Lämna mitt hemland. Det lät så dramatiskt. Är det vad jag har gjort? Nej, det är det ju inte. Jag har temporärt lämnat mitt hem (och hemland) för det parallella låtsasliv jag skapat mig på andra sidan Atlanten, där jag med nöje försvinner en stund och känner att allt är möjligt.

• Postad 2016-01-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: 3

Etiketter None