I natt drömde jag om pappa igen. Samma dröm som alltid – han “måste” iväg på ett omöjligt uppdrag som man vet kommer sluta med döden. Han vet det, jag vet det.
Jag försöker att resonera med honom. “Du måste inte åka, pappa” men det är alltid lönlöst. Han har bestäm sig. Vi kommer aldrig mer att ses.

Några gånger har det rört sig om att dyka ned “till havets botten” utan dykardräkt och utan någon utsikt att komma tillbaka till ytan igen. I natt skulle han hoppa från en klippa. Vilket han också gjorde. Eftersom drömmen alltid slutar med att han försvinner, att jag vet att jag är besegrad och att vi aldrig ses igen.

Jag undrar ofta över de här drömmarna. Å ena sidan handlar det förstås om saknad och att bearbeta det trauma som är pappas plötsliga död. Men sedan undrar jag om det inte handlar om någonting annat också. Om svårigheten att acceptera saker som de är kanske? Om den ständigt närvarande känslan att bli lämnad?
Men det sista stämmer inte riktigt, den är inte “ständigt närvarande” längre. Bara ibland. Och när jag tänker på att jag ska åka hem snart, om en månad ungefär. Jag tänkte på det igår. Var det därför drömmen kom?

• Postad 2016-10-08
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None