Snö, vitt och ett dämpat lugn över staden. “Man förlåter den för så mycket mer”, som A sa medan vi åt middag.
Jag gillar att vakna och se fönstret inramat av det vita. Det påminner mig om någonting från en annan tid, en gammal Disneyfantasi om det gulligt ombonade. Ett oerhört vanligt motiv för mina teckningar när jag var liten.
Helgen går åt till att plocka ned tavlor och skruva ned hyllor från väggen. Ett annat slags ombonande. En ombonadsdekonstruktion.
Saknar fotbollskillen och Kalifornien, önskar att han såg det vita som svept in och sedan att han såg lägenheten med ny färg. Men det är inte så att jag går under eller längtar ihjäl mig. Vi hörs ju. Mest hela tiden, faktiskt. Han är närvarande ändå. Det gör all skillnad i världen.
- Postad 2017-01-07
- av Jazzhands
- Kategori Uncategorized
- Kommentarer: None
Recent Comments