Några snabba tankar om Girl with the Dragon Tattoo

1. Eftersom David Fincher låter psykopaten lyssna på Enya i filmen är han numera min nya kung och andliga ledare.

2. Blomkvist/Craig läser liksom jag lokaltidningen Södermalmsnytt.

3. Daniel Craig kompenserar för sin korthet genom att gå bredbent.

4. Jag känner alltså en person som har en roll som “journalist” i filmen. Han är journalist i vanliga fall också. AUTENTICITET!!!

5. Men den autenticiteten försvinner när David Fincher tror att gemene samhällsjournalist ser ut som Joel Kinnaman och bär finbyxor och väst på jobbet.

Stamgästen

Jag har aldrig varit stamgäst någonstans förrän nu. Har inte fattat hur man gör. Hur kan man gå till samma ställe flera gånger i veckan? Eller vad som nu krävs.

Har alltid tett sig tämligen absurt/neurotiskt i min bok. Jag har fnyst åt A som inte bara har ett stammisställe utan flera där de vet vad han heter och frågar hur läget är. Tönt. Neurotiker. Tänk/ät utanför lådan, dude.

Men i hemlighet har jag varit avundsjuk. Som alltid.

Men nu har jag blivit en sån. En stammis. En som går till ett och samma ställe flera gånger i veckan. Inte bara känner personalen igen mig numera och vet vad jag brukar vilja ha (burgaren med extra ost och en jordgubbsmilkshake, tack), de kramar mig också. Eller, i alla fall en av dem. Söders kanske charmigaste servitör gör det. Han kramas, klappar på ryggen och trugar på mig milkshake med löftet om att “du vet hur bra den blir när jag får göra den”. Och han har rätt. Milkshaken är gudomlig, när han får äran att göra den.

Nej, jag säger inte var hans finns för då slutar det vara lätt att bara glida in och få ett bord på en gång och då slutar söders charmigaste servitör med lugg som faller i pannan att vara tillgänglig. Han är redan omsvärmad av brudar varje gång, det får inte plats fler nu. Jag är tio år äldre så det är liksom inte frågan om nåt sånt. Men jag gillar att ha den där syltan som bas. Jag löser kryss där (söders charmigaste är lika delar förbryllad och nyfiken) och jag har grinat där (fick en kopp te av personalen). Jag funderar på att ge honom en julklapp, men det kanske är att bryta någon slags stammisregel? Jag kan inte sånt, jag vet inte vad som gäller.

Sist jag var där retade jag honom för brudarna. Han flinade och klappade mig på ryggen och sa att jag skulle komma tillbaka snart. Detta betyder att ytterligare en sak som jag drömde om när jag var liten – nämligen att känna mig som en av rollfigurerna i Cheers – har gått i uppfyllelse.

Och detta tar jag med mig in i 2012.

Maratonkvinnan

Det är möjligt att löpning är det nya. Länge tycktes det mig som om cykling var det nya. Alltså verkligen cykling, köpa velociped för trettio tuss, pyssla med cykelförfining och så vidare. Tour de France.

Men nu vet jag att det är löpning som är det nya.

Dagen jag aldrig trodde skulle komma har kommit och passerat. Jag har alltså inte bara köpt löparskor utan använder också aktivt en sån där överarmsgrej där man har iPoden när man springer.

Inget av detta stämmer med min självbild. Inte heller att jag – från ingenstans – börjat älska löpningen. Alltså, och det här är ingen efterkonstruktion, jag gillade verkligen att springa när jag var mindre. Jag var snabb också. På kortdistans, aldrig längre sträckor. Hell no. Men det här med atletiska sysslor har aldrig varit något för mig. Förrän nu.

Jag tror att jag sprängde en gräns när jag köpte de dyra löparskorna. Från och med där var det ingen återvändo. Jag sprängde en annan då jag sprang längre än tjugo minuter för första gången för ett tag sedan. Då öppnade sig plötsligt himlen, änglakörer kom ned, jag torkade bort svett som sved i ögonen och jag såg att allt var gott. För allting är gott på löpbandet. Det är jag mot världen och jag vinner, för världen är med mig.

Nu planerar jag min löpning, jag ritar in i almanackan när jag ska kunna smita iväg, bara jag, löpskorna och iPoden. Nästan som att schemalägga förbjudna stunder av njutning. Svetten, värmen, den dunkande pulsen. Jag trycker på min låtlista “Jogging” och känner hur jag redan sträcker på ryggen, blir längre, starkare och hårdare än alla. En halvmil springer jag, ibland mer. Man ska inte överdriva. Jag går av bandet utan att känna mig varken vimmelkantig eller någonting annat, bara varm, svettig och ten feet tall. Jag kör lite armövningar också bara för att jag känner mig så oövervinnerlig. Att jag har linne på mig bekymrar mig inte längre. Alltså, det brukade innebära enorma problem med min självbild att ha linne men inte längre. Inte på löpbandet.

Min terapeut råder mig att springa på. Fortsätt med det, säger han. Fortsätt med det. Men gärna yoga och meditation också, tycker han. Något sånt, nåt som får ned mig i varv, får mig att komma närmare mig själv. Du har så många rädslor, säger han. Du måste hitta en trygghet.
Men det känns som att gå bakom ryggen på löpningen lite, ungefär som att man inte vill gå till en annan frisör när man hittat en som funkar. Det är ju jag och maskinen, jag och löpskorna, vattenflaskan och den där känslan när man liksom skakar lite på axlarna och vet att nu börjar det. Klara, färdiga…

Tankarna när man springer, känslan när man ser siffrorna ticka förbi på maskinen. Svetten som rinner längs ryggen, längs halsen. Fötterna som jobbar, nävarna som knyts. Jag har hittat min nya Prozac. Cue den här låten.

Livets lotteri

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster.
Eller, när Gud stänger en dörr öppnar han en behå, som Roger Sterling säger i Mad Men.

Som frilansare är man helt livegen, det vet vi alla vid det här laget. Det betyder att man tappar arbete och arbetsgivare till höger och vänster. Cinema lägger ned, vilket betyder att jag är filmkritiker up for grabs, will review for food och så vidare. Men samtidigt får jag höra att mina tjänster är önskade i Göteborg under filmfestivalveckan och i fredags var jag på en intervju för ett eventuellt halvtidsjobb.

Jag är, som Alfred E Neuman, inte särskilt oroad. Och idag ska jag dessutom på galapremiären av Sherlock Holmes så vad har jag för anledning att tjura?

Svar: ingen.

Det var inte jag, det var dockan

Plötsligt minns jag ett bröllop jag var på för länge sedan där en gäst plötsligt, under middagen, gled fram en gäst med en låda på magen. Lådan var en dockteaterscen och han hade tillverkat två dockor av brudparet som han sen spelade upp en scen med. Han spelade upp hur de träffades, blev kära och typ “konsumerade bröllopet”. Sen fick de dockorna i present.

I’ve got a bad desire

Dags igen för a litte something we call blogga under the influence. Ja, det är Stilnoct-tider igen och min kreativa skrivarådra vaknar i samma takt som resten av hjärnan (och kroppen) somnar.

Gick hem tidigt från julbordet. Ja, julbordet. Det är ju ett känt faktum att det sämsta med att vara frilans är att man aldrig blir bjuden på julbord, men tack vare sommarjobbet på Acne blev det lax och hovmästarsås för Hainer i år trots allt. Synd bara att jag valde att gå till tandläkaren och bedöva halva munnen samma dag. Kunde inte äta någon lunch. Har fortfarande ont. Och en ny tid för samma plågsamma procedur (inflammationer 8mm upp i tandköttet, du vill inte veta) inbokad. Tjenare.

Men hey, vad är väl lite fysisk smärta. Den går över. Man ser ut att vara cp-skadad under tiden men det är ett flyktigt tillstånd, inte som det andra tillståndet.

Det var en fin dag sådär på det hela, en sån där dag då allting är fruset, inte bara marken. En kall dag. Händerna i fickorna och axlarna uppdragna. En dag då allt känns som ett avsnitt i en tv-serie som slutar med Bruce Springsteens I’m on fire och ett collage där huvudpersonen åker buss, ensam, saknande, vemodig och full av misströstan. Sen kommer eftertexterna.

En sån där dag då jag tänker att här går en tjej, alltså jag, som inte lyckats med ett enda förhållande. Inte ett enda. Uppenbarligen och faktiskt.
Jag blir inte bitter eller nedstämd av tanken. Jag konstaterar det bara. Hör Andy Williams sjunga i lurarna och tänker men tja, det finns ju många som misslyckas med sånt, man måste antagligen inte vara en olidlig person för att det ska vara så. Jag tror inte jag är elak eller omöjlig. Men jag är uppenbarligen handfallen, eller bara inte bra på det. Eller något annat som jag inte vet.

Det faller lite snö, jag drar ned mössan lite mer över öronen.

Lou Reed sjunger om en perfekt dag han hade en gång och sådana har jag också haft, till och med nyligen, och sen försvinner de. Det är väl skillnaden kanske, mellan mig och De Andra, de som Lyckas. Jag kan inte hålla kvar dem, de flyr iväg. Han sa att han ville men sen gick han.

Tänker lite på det under julbordet faktiskt. Det ligger fortfarande där hos mig då, medan jag äter sillen och Västerbottenpajen. Jag har inte klätt upp mig särskilt, det vimlar av massa snygga Acnemänniskor i lokalen. Det måste vara ett företag med en väldigt snygg genomsnittlig personal. Vissa av tjejerna har hår man annars bara ser i reklamfilmer. Vissa av killarna ser ut som franska fotomodeller. Jag har jeansskjorta, det enda plagg jag alltid känner mig hemma i. Men idag känner jag mig obekväm.

Så tuggar jag lite på tanken igen. Den känns nästan lite befriande faktiskt. Jag kan inte den här grejen, uppenbarligen. Jag kan inte sporta heller, jag har uselt lokalsinne och dålig motorik. Och så är jag dålig på förhållanden. Därför spelar jag inte i lagsport, därför satsar jag inte på dans. Och därför, tja, tackar jag för mig och går ut i det kalla, frusna vintermörkret och går mot tunnelbanan. Frusen andedräkt, axlarna uppdragna och Bruce Springsteens I’m on Fire i lurarna.

Det är så det är.

Det är så det är.

Alltid för länge. Men inte längre.

Det finns en passage i Breakfast at Tiffany’s där Holly försöker förklara för Doc varför hon inte kan följa med honom tillbaka hem till farmen. Hon säger Doc, du har alltid tagit hand om alla möjliga tilltufsade, sjuka och skadade djur. Varenda liten vingklippt fågel tar du hand om. Du tar hem dem, sköter dem, vårdar dem och älskar dem så att de blir starkare och starkare. En dag blir de så pass starka att de kan flyga igen och då lämnar de dig…

Det är precis vad som händer. Man gör sig tillgänglig, man säger “nej då, det gör ingenting, du kan ringa när du vill”, man lyssnar och nickar och Är Förstående. Tills personen säger “Nu mår jag så mycket bättre! Så pass mycket bättre att jag träffat en ny, skön tjej. Du är en så snäll kompis”.

Så står man där snopen, men fattar sig snabbt, nickar och säger “Åh, så roligt!”.
När man egentligen vill stänga dörren och bara skrika rakt ut.

Och nu är det bara MINUTER kvar

…tills Malou von Sivers intervjuar Julian Assange!

Hej på en stund, ska gå och duscha i frätande syra.

C

Inga konstigheter eller Nedslag bland verklighetens folk

Intervju med Mattias Dahlström som besökt E-types vikingakrog. Exklusivt för Jazzhands!!!

Mattias, igår befann du dig på E-Types vikingakrog. Vill du berätta varför?
– En god vän fyllde 40 och fick ett besök i present av en annan god vän. Han, den andra vännen alltså, frågade om jag ville haka på. Jag är inte den som är den utan följde med. Trots att E-Type i en DN-intervju för femton år sen kallade mig för “pryo”. Eller om det var “prao”. Jag minns inte riktigt.

Vad hade du för förväntningar innan du gick dit?
– Storbystade kvinnor och allvarsamma män i olika slags särkar kommer med stora krus med mjöd och hela grillade djur. Jag var ganska spot on.

Vad tycker du om vikingatiden, generellt?
– Jag är inte komplett ointresserad, men närapå. Jag gillar nog mytologin med gudarna och sånt mer än hela den här grejen med “nu ska vi äta lite saltat kött innan vi åker och plundrar och våldtar de brittiska öarna”.

Har Game of Thrones fått dig att du tycka mer eller mindre om vikingatiden? Har den påverkat din inställning till vikingakrogar och till E-Type?
– Inget kan nog påverka min inställning till E-Type till det bättre. Även om jag givetvis uppskattar att han i senaste “Så mycket bättre” klippte får så hårdhänt att Laleh började grina. Men Game of Thrones  har fått mig att börja se beyond den tveksamma vikingaestetiken och uppskatta maffiavibbarna mellan olika klaner och så. Vikingakrogar har jag aldrig riktigt fattat meningen med. Varför frivilligt återgå till den mat det tagit årtusenden av gastronomisk utveckling att fly ifrån?

Vilka besöker en vikingakrog?
– Att döma av igår: en medlem ur kungafamiljen som är gravid, stora delar av SD:s ledning – och Sahara Hotnights.

Hur mycket på en skala förvånade detta dig?
– SD-ledningen vill väl förvandla hela det här landet till en vikingakrog? Jag tror de fick bånge så snart de klev ned i den där gränden i Gamla Stan som restaurangen låg i. Och Vickan är väl kompis med E-Typen sedan way back? De två kändes ganska naturliga. Sahara Hotnights däremot förväntade jag mig inte skulle vara där. Men kanske skivbolaget bjöd?

Dracks det mjöd? Äter man köttben utan bestick?
– Det dracks mjöd. Som det dracks mjöd. Jag är lite förvånad över hur det smakade. Förväntade mig något mörkt och mustigt, men det var mer som stark cider eller vin. Man äter väldigt mycket kött, däremot inte på ben. I stället fick man någon jävla vikingagaffel utan böjning och med två piggar som var omöjlig att äta med. Som en ovanligt vass och liten eldgaffel. Försök själv att äta äppelkompott med den liksom.

Är det en brunstig stämning, rent generellt?
– Inte så farligt, men vi gick hyfsat tidigt. Framåt natten kan jag tänka mig att det knäpps upp lite här och där. När mjöden skapat rosor på kinderna och släpper loss förbjudna lustar.

Kommer du att återvända?
– Tveksamt. Maten var hyfsad, men vikingagrejen är verkligen inte för mig. Jag är lite för vek. Men kanske om det anordnas något slags midvinterblot. Med Sahara Hotnights som husband. Jag gillar blot.