Post-festval

Det här är min favoritbild från festivalen och en utmärkt summering. Här står vi – jag och Sean Durkin – och spanar. En lätt bekymrad min, pannor i veck och ändå finns det något glittrigt och glammigt över det hela.

Vad spanar vi efter?

Morgondagens filmtrender kanske.
En intelligent filmkritiker?
Den där angelägna dimensionen som fattades i både Shame och 50/50?

Det är lite som i De 39 stegen när någon i publiken plötsligt ställer frågan, sätter det hela på plats. Frågar “Vad är de 39 stegen” och så bryter helvetet loss.
Det här är sekunden innan. Det här är det iskalla ögonblicket då vi förstår att de förstått och vi måste slåss för livet, eller i alla fall för vår stolthet.

Mitt hår är randigt och min tröja glittrig. Vad är väl en festival på Skandia? Vad är väl en bal på slottet? Snart är min tid i scenljuset över. Bara någon minut kvar och ingen minns ändå vad jag heter. Fuck, härom kvällen presenterade programansvarige George Ivanov mig som “Caroline Hainér” så vem försöker jag lura?

Några timmar efter att den här bilden tas ligger jag i min säng, helt utmattad. Jag sover massor, massor av timmar och vaknar sen tom. Och hungrig.

And then weirdness strikes!

Inser plötsligt att jag inte har ett endaste uppdrag nästa vecka.
Både tomhet och välbehag infinner sig.

Cash by the dough!

Vi har inte talat om hur mycket jag gillar den här bilden och det ska vi naturligtvis göra. Ljuset, kan vi börja med. Man riktigt ser hur den varma cowboy-solen sänker sig över Tennessee, låter några sista strålar smeka en blek turists ansikte. Jag gillar också the casualness i jeansskjortan. Upprullade ärmar.

Så här är det. Jag har sömnhuvudvärk och längtar tillbaka till södern. Jag vill kunna glida in på en joint – vilken som helst – och beställa enorma portioner mat för förvånansvärt lite pengar. Jag vill se douchiga dudes i cowboyhatt och bedårande tjejer i boots. Jag känner tomhet. Borde vara stressad eftersom jag kört filmfestivalgig hela veckan och därmed totalt försummat mina plikter som journalist. Jag har deadlines som inte bara flåsar mig i nacken utan slickar mig om halsen. Och ändå längtar jag efter semester. (Skärp dig!). Jag är farligt nära att göra det jag alltid gör när jag är latent stressad, nämligen att spendera sjuka summor på någon form av onödigt plagg eller ett par skor. Men jag måste bryta mönstret. Bryta mönstret!

Så jag klipper håret kort istället och springer på ett löpband. Är det sundare? Jag vet inte, men det är något nytt i alla fall.

Svindlande Hainer

Det är mycket Hainer nu. Men så är det också filmfestival och filmfestival betyder Hainer. I år mer än någonsin med något slags personligt rekord på typ sju modereringar. Om det ens är ett ord.

Jag är rätt så slut. Igår körde jag två seminarium för en hyfsat trött publik, gick hem och sprang på löpbandet för att sen åka in till stan igen och se Wuthering Heights och hålla i F2F-et efteråt med regissören Andrea Arnold, min nya girl crush. Eller woman crush snarare. En punkdam med ceriserosa läppstift och den kanske tväraste luggen på den här sidan mellanstadiet.

En sak man bör veta om mig är att Wuthering Heights (alltså Svindlande höjder) är den bästa bok jag vet. Alla kategorier. Den bästa bok som finns. Den enda bok, eventuellt jämte Bibeln, man bör bevara i en vakuumförpackning när apokalypsen kommer, till framtida liv.

När så Andrea Arnold – som gjort de omtumlande (ja, jag använder ordet omtumlande) Fish Tank och Red Road – sätter tänderna i min favoritbok of all times så kan jag såklart inte låta någon annan få företräde. Det måste vara jag. Och därför blev det också jag som frågade om hennes väldigt milda och känslosamma Heathcliff, det leriga och regniga landskapet fullt av depp.

Filmen är genialisk. Den är fantastisk. Men om man som Kristin hade hoppats på trevlig Jane Austen-love så hoppas man tyvärr förgäves. Jag är ett stort Austen-fan, såklart, men Emily Bronte spelar i en annan liga. Austen är rock, Bronte är punk (eller goth, om man så vill, men det vill jag gärna inte diskutera). Och på något slags briljant sätt slutar Arnolds film några sidor för tidigt, kanske tio, tjugo sidor innan boken slutar vilket skänker hela den odödliga berättelsen en mäktig cliffhanger. Eller Heathcliffhanger….

Intervju med journalistlöftet Erik Bredhe om månen vs. Internet! Exklusivt för Jazzhands

Erik! Vad är det jag hör om att du brukar börja intervjuer med Jonas Brothers med frågan “Internet or the moon”?
– Allt du hört stämmer! Frågan funkar skitbra, det blev värsta grymma stämningen och efter intervjun sa Joe Jonas att jag hade ”cool gears”. Hur ska jag kunna sluta med frågan efter nåt sånt? Det hade inte du heller gjort!

Varför gör du såna vansinnigheter för?
– För att du sa åt mig att göra det. Jag chattade med dig en kväll och var nervig inför nån intervju och du sa ”Erik, fråga dem ’Internet eller månen?’ Det är värsta grymma isbrytaren.” Jag sög åt mig allt som en svamp då, jag tycker ju du är grym! Varför låtsas du nu som att du inte tyckte frågan var asnice och gör narr av mig?

Men minns du inte var frågan kommer ifrån? Den ständigt förvirrade ryska journalisten som alltid var med på junkets frågade Chris Evans detta på junketen för Sunshine. Kommentar?
– Det var som sagt du som tipsade, du sa aldrig någonting om en ryska. Men frågan blir för mig inte ett dugg sämre av att det var en förvirrad ryska som drog den första gången.

Man kan säga att du dragit det hela ett steg längre, du har gjort det till en legitim fråga, en livsstil?
– Sure. Jag ställer aldrig frågan på något ironiskt vis eller så. Jag ställer den som första fråga och spänner ögonen i de jag intervjuar. Men när jag tänker på det … de flesta blir nervösa och ingen is bryts. Det kan vara så att det blir så bra stämning under intervjun för att det inledningsvis blir så konstig och oskön stämning, men efter tio minuter blir mina intervjuoffer typ dubbelt så avslappade för att de upptäcker att jag inte är så cp de trodde jag var.

Önskar du i hemlighet att fler gjorde som du eller vill du ha den här guldklimpen för dig själv?
– Jag vill ha guldklimpen själv, givetvis.

Önskar du i hemlighet att någon ställde frågan till dig?
– Nej, den är för svår! Hihihi, och rolig!

Du har ett uttänkt svar eller hur…?
– Da! Jag väljer internet! Alla jag frågat svarar månen för de ska va så fucking romantiska. Jag svarar internet! Det tror jag att ryskan också hade gjort.

The Betting Game

Ni vet den där känslan när personen bakom i biosalongen plötsligt Cape Fear-gapskrattar under filmens sista, blodiga klimax i en annars helt tyst salong? Den känslan upplevde jag igår.

Jag och Mattias köpte biljetter till festivalens surprisefilm och engagerade oss i ett avancerat betting game om vilken film det skulle kunna vara, vi hade en hel lista och bockade av en efter en med hjälp av alla ledtrådar vi kunde hitta. Efter att ha (tvingats) röstat bort The Rum Diaries och My Week with Marilyn så dök bubblaren Sherlock Holmes upp i vårt medvetna. Blev uppspelt bara av möjligheten men hade ändå siktet inställt på nån trist arty, asiat.

Men det blev varken eller. Den blev The Devil’s Double, en bortglömt straight-to-DVD om en karl som tvingats agera Saddam Husseins bodydouble under dödshot. Based on a true story!

Det som var anmärkningsvärt med den var alltså killen bakom mig i salongen. Dude i keps. Tyst under hela filmen, precis som alla andra (det var inte en komedi direkt, om jag säger så). Fram till filmens ganska blodiga slutliga klimax. Då skrattar han högt i salongen och slutar inte. Han skrattar högt, han skrattar mad man’s laughter. Han njuter.

Och det skrattet förföljer mig än idag.

Mina två cents…

…om live-tweets går att läsa här, i dagens Metro.

Upp med ridån!

Idag kickar de igång. Gigen. Showcasen.

Som en musiker på turné värmer jag upp. Igår sprang jag en halvtimme på löpbandet (bestämde mig för att hur länge det där aset på löpbandet bredvid mig – han som tog min maskin – än skulle springa så skulle jag springa längre än honom. Det gjorde jag också så man kan säga att jag VANN). Åt sallad till lunch.

Idag är mitt första av kommande jag-vet-inte-hur-många-typ-åtta-gig på filmfestivalen. Jag mjukstartar med ett litet Skype-samtal (!) med Miranda July efter visningen av The Future kl. 21 ikväll. Kan bli svårt pretentiöst, kan bli sjukt charmigt. Only time will tell.

Luft?

Oh rastlöshet, where art thou

Rastlösheten, oh, rastlösheten. Hur botas du? Ska jag ta med dig till gymmet och på löpbandet? Jag tror jag gör det. Då kanske du lämnar mig i ifred för en liten stund.
Du förstår, min gamle vän och ovän, att jag börjat gilla att springa på löpbandet. Däremot gillar jag inte dig, rastlöshet. Varför lämnar du mig inte ifred?