Är det förresten okej att…

…skryta/locka med att man kör äkta “plantagemat”?
Straight outta plantagen.
Jag vet inte, känner mig kluven.

…och så ett kryddmått soja…

Jag har världens tråkigaste undermedvetna. I natt drömde jag att jag lagade boeuf bourguignon, från scratch to finish, så att säga.
“…och så skär jag löken…”
Mitt undermedvetna är the Utbildningsradions dagteve of undermedvetna.

Nonch

“Vad brun du är!” utbrister filmfestivaltjejen.
“Texas”, svarar jag.

Dagens kanske mest nonchalanta meningsutbyte. Från min sida, alltså.

Döden i vitögat

Min rädsla för byxor med resår tar sig mer och mer desperata uttryck. Köper asdyra skor. Alltså verkligen asdyra. Men vad ska jag göra, gå barfota eller?
De ger mig skavsår. Så nu rultar jag omkring på Södermalm i nån slags haltande stil som får mig att se ut som en cripple. Försöker uppbåda en slags hård attityd så att folk ska tro att jag gjort mig illa i en hård basketmatch eller nåt liknande.

“De kanske tror att du är gravid istället”, föreslår A.
“För att jag haltar?”
“För att du rultar”.

Fuck that. Jag rultar inte. Jag haltar, som bara en tuff motorcykelbrud/rodeobrud/basketspelare kan halta. Aldrig att jag skulle avslöja att jag köpt asdyra (alltså verkligen asdyra) Marc Jacobs-skor som skaver. Aldrig. Hellre gravidrykten i så fall.

I vilket fall som helst: fail.

Ju äldre man blir etc

Har sagt det förr och säger det igen, ju äldre man blir desto mer sätter man bekväma byxor i främsta rummet.

En god vän till mig säger att han numera prioriterar “en kopp gott kaffe” och “ett par sköna inneskor” framför saker som “samliv”. Ett ålderstecken.

Därför är jag lite självmedvetet uppmärksam när jag går i klädaffärer. Dagen då jag dras till byxor med resår är det början på slutet. Då är förfallet redan här. Jag är livrädd för byxor med resår. Samtidigt som de lockar så.

I ett desperat och kanske något felriktat försök att klamra mig fast vid min ungdom har jag därför både provat och köpt ett par “Levis Curved”, eftersom jag är en kvinna med former. Så mycket har jag insett. Sen får man kalla mig “Peter Pan” i det att jag väljer 90-talsmärket Levi’s, som en slags markör för min ungdom (jag var ungdom då Levi’s var störst) men det är okej. Så länge jag kan hoppa resårbrallan ett år till.

Men så inser jag att jag inte använt ett par skor med klack på typ ett år. Bara lågsula. Gärna varma. Gud, ålderstecknen kryper in överallt. Fuck! Och inte nog med det, jag har börjat använda färre och färre t-shirts. Neuros!

Ansiktslyftning nästa med andra ord. Om inte resårbrallan tar över. Surrender.

Uppmaning

Då var festivalen igång då!
Nej, jag skojar. Den är inte alls igång. Men jag är igång. Jag har F2F-gig på gång. För den här filmen, till exempel, och den här.
Boka biljetter nu.
Nu, säger jag.

Inför filmefestivalen – pep talk med veteranen och filmmannen Niklas Eriksson (Exklusivt för Jazzhands!)

Hej Niklas! Du är en film- och kulturman och rör dig i de rätta kretsarna (som Nöjesguiden och Stockholm filmfestival). Jag planerar att umgås med dig under filmfestivalen där vi båda ska hålla i olika gig och därmed har chansen att snobba inför de närmast sörjande. Jag planerar att använda ord som “diskurs” och “diskrepans” mycket. Anser du att det är korrekt beteende på filmfestivalen? 

Texas sweet and lowdown

Hej då Texas, vi kommer sakna dig!

Last call

Sista natten i Texas. Vemod. Tex-mex (enligt mina önskemål) med hela Angies familj, inklusive hennes mamma och pappa som jag alltså träffat när jag var liten. Vi kramades och pussades i vanlig ordning och Donna gav mig och Linnéa varsin present.

Innan dess besökte vi Book Depository där JFK blev skjuten ifrån, enligt general belief. En lite läskig upplevelse, att stå i samma fönster som Lee Harvey Oswald/lone gunman/okänd mördare och kolla ned mot gatan där själva mordplatsen, alltså precis där det hände, är utmärkt med ett x. Mitt i asfalten.

Angie säger att ingen i familjen Kennedy någonsin besökt Dallas, eller ens Texas, efter det. Synd på en så fin stat och så underbara människor.

God bless.

Nu åker vi hem.

PS. Här är en fin bild på en farbror som ångar en cowboyhatt. Man gör så, när man köper en kvalitetshatt. Sen formar man den efter köparens huvud så den passar perfekt.

Det brutala Texas

Alltså, det här med rodeo. Vad är det för nåt? Igår såg vi en snubbe bli krossad av en tjur. Det var brutalt, jag kunde inte kolla. Linnéa kollade mellan fingrarna. MCn bah “Welcome to Texas” och garvade, för bullridern som föll av och krossade halva sidan och fick lägga sig på marken och hämtas av skjukpersonal var från Australien.

Angie sa “Jo, det kan bli lite rough ibland”.