Söderbröder glöder

(..och en händelse som ser ut som en tanke: ett big ass till höger i bild!)
(inte så svårt att få med ett sånt på bild i södern, dock. Ta upp kameran var som helst och chansen är stor)
(Nä, guvva taskigt, nu slutar du med det där!)

The story – so far

Angie och jag har brevväxlat sedan vi var elva eller tolv år. På den tiden man faktiskt brevväxlade. Det var alltså tjugotvå år sen, minus Internet och ringa-billigt-utomlands. Att få brev – faktiskt brev, ibland med klistermärken på och i – var en sån otrolig kick. Jag blev nästan pavlovskt betingad att känna på mig när brevbäraren kom, kände igen stegen i trapphuset, spetsade öronen och höll andan medan jag väntade på dunket från post i brevlådan.

Jag och Angie har träffats fyra gånger på 22 år, vilket ändå är bra jobbat tycker jag med tanke på att hon bor i Texas. Jag har hälsat på henne förut, i Dallas. Det var här jag stiftade bekantskap med USA första gången vid tretton års ålder och hennes familj berättar fortfarande (skrattande) om mina stora ögon och tappade haka i deras snabbköp och när vi beställde hem pizza, stor som ett tefat.

Idag är Angie gift och har en dotter, bor i ett mansion så stort att man går vilse i det (här finns ett “mediarum”, alltså en biosalong för typ tio personer, komplett med biostolar och bardisk. Här finns en jukebox i biljardrummet, ett gitarrum med typ tio elgitarrer på väggen, en vinkällare…).

Hon är en riktig southern belle med sitt glansiga, mörka hår, olivfärgad hy och nötbruna ekorrögon. Och som stolt Texan så gör hon såklart sitt allra, allra bästa för att vi ska älska staten lika mycket som hon gör. Hon tar oss till steakhouses, Southfork, caféer, downtown…Och hon har dessutom fyllt hela badrummet (jag och Linnéa har förstås inte bara varsitt sovrum utan varsitt badrum också) med en goodiebag full med presenter.

Jag är väldig tacksam och ödmjuk.

Bucket list

Då har man hållit i JRs whiskeyglas då. Ja, när man gjort det är man ju förstås redo för hemresa. Vad mer kan toppa? Möjligtvis Stockyards, som vi ska på idag. Ko-auktion, BBQ, linedancing, hela den grejen. Jag ska ha på mig min nya western-jeansskjorta. Naturligtvis.

Texas pride

Tillbaka bakom ratten

Dags att ge sig ut på vägarna igen. Vi lämnar Austin – vår favoritstad hittills – och åker norrut, mot Dallas. Min gissning är att Austin är Södermalm och Dallas Östermalm. Ser mer oljebaron framför mig, snarare än andra generationens hippiecowboys turned hipstercowboys.

Inga värderingar i det, i vanlig ordning.

Vi hittade en “food truck” som säljer gourmetmunkar. (Jag säger ju att munkar är den nya cupcaken!). En hel munkmeny, bygg din egen munk och så vidare. Vi enades om små munkbollar fyllda med vanilj och sedan rullade i kokos. Ja, ni kan ju själva tänka er hur de smakar. Precis så gott, ja. Och i vanlig ordning fick vi en portion som inte bara räckte för oss att dela på, utan också blev över. Nu står här en gourmetmunksgoodiebag och väntar på oss, full med små, gottiga munkar.

Vi körde också ett turistrace och besökte Capitol. Texas styrs därifrån och är landets största state capitol building. Pampigt värre. Allt skrek “Vi förlorade imbördeskriget men vi är ändå stolta” med en pinch of “trist det där med slavarna”.

Behold! Världens största munkar!

Not on the rug, man

Det är inte ofta jag längtar tillbaka till min ungdom, ser tillbaka på vissa vägval och konstaterar att jag gjorde fel. Sånt är bara deppigt. Men igår, på förekommen anledning, så stod det smärtsamt klart att jag borde ha haft vett att flytta till Austin i tidig ålder, förslagsvis pluggat på universitetet här (och därmed också, kanske, lärt känna Wes Anderson på ett djupare och personligare plan) istället för att harva omkring hemma. Och i Belfast, what was I thinking?

Då hade jag också besökt the Alamo Drafthouse Cinema regelbundet, säkert en gång i veckan, för att njuta av deras sing-along-visningar och quote-alongs. QUOTE-ALONGS!

Igår var vi på en Big Lebowski quote-along. Inte bara fick man props (basebollträ, vita kallingar etc) utan när ett extra bra citat (såsom “Mr Treehorn treats objects like women, man“) kom en liten indikator upp och sedan citatet så att man kunde “säga med”. Quote-along, alltså.Och en liten dude (bilden) körde en warm-up-session med oss innan också.

Att säga “Not on the rug, man” unisont tillsammans med The Dude och en hel biopublik är en obeskrivlig känsla.

Liksom den när det stod klart för mig och Linnéa att man alltså serverar mat, snacks och glass under filmen. Visst, pizza, allt man kan önska sig. En liten servitör i typ bowlingskjorta kom och presenterade sig innan filmen och visade att man kunde skriva ned sin matbeställning på ett papper och flagga pappret under filmen, så kom han och hämtade ens beställning. Så det var därför stolarna var så bekväma och det var alltså därför vi hade en skön bardiskliknande sak framför oss. Aaaaah…Austin, som du levererar.

Peppen!

Har bestämt oss för att stanna en extra dag i Austin och bara hänga, och åka till vårt sista stopp Dallas på onsdag. Det var egentligen ursprungsplanen men den har ändrats ett par gånger under resans gång. Sånt som händer på roadtrip.

För Austin är totalt hängvänligt, den kanske hängvänligaste staden med caféer och restauranger (och barer och klubbar) i varenda hörn, utan överdrift. Det är billigt, folk är vänliga och portionerna är stora. Dessutom gillar jag söderuttalet av ord som börjar på “wh”. Som “what”. Uttalas på Owen Wilson-vis som “hwhat”.

Nu närmar sig klockan tio på kvällen och vädret är som allra skönast. Jag har jeans och linne och det är precis lagom. Dagarna skälver av värme, natterna hämtar andan.

Vi ska på en lokal biograf där man visar sing-alongs och andra specialare flera gånger i veckan, om inte varje dag. Ikväll är det “quote-along”-visning av The Big Lebowski. Pepp!

Heat it up

Det är varmt i Austin. Alltså, jättevarmt. Söka upp skugga/släpa sig fram/torr i munnen-varmt. Tror det var 32 grader idag och det är ändå lågsäsong.

Vi tog bilen ut en bit och besökte en stor westernshop med westernwear för alla i familjen, inklusive barnen och bebisarna. Nu känner inte jag någon som behöver en sparkdräkt med snibbar och brodyr men om jag gjorde det skulle jag köpte tre stycken. Minst.

Åt självklart tex-mex till lunch och ja, det stämmer att man bär cowboyhatt i hela Texas. Har inte ens nämnt det för det har känts som en sån självklarhet. Och det är det. Även här i Austin som har en skön, laid-back, cozboyhipster-feel ser man cowboyhattar, boots och brodyrskjortor.

Som jag gillar det. Inte bara jag, tydligen. I en butik berättade man för mig att det kommer hit massor av svenskar. Jag tror dem. Austin är tillräckligt stort och hippt för att få den där storstadsamerikanska känslan, men ändå tillräckligt vischigt för att få exotismen också.

Jag skulle säga att Austin är Texas Södermalm, komplett med hipsters, hippies OCH gamla rödvita kåkar. Austin är min storstadsfavorit, hittills. Och Jefferson småstaden i mitt hjärta.

Såg förresten en mongolian BBQ idag som hette “Mad Mongos”. Och Linnéa gillar kedjan “Whataburger”. Jag är också förtjust i radiosloganen som går “I was punched in the mouth – by awesome!”.

Lycka är en bit amerikansk paj, Texas-size