Sista dagen med gänget

Det var sista dagen på jobbet igår. En tomhet. Ett underbart sommarjobb där varje dag kändes rolig, där ingen arbetsuppgift var betungande och där chefen varken hade megalomani, mood swings eller någon form av diagnos utan tvärtom hade vett att uppskatta sina medarbetare, motivera och pusha. Man fattar egentligen inte hur ovanligt det är med bra chefer. Kan räkna de jag erfarit på ena handens fingrar. Det är förresten han som ligger ned på golvet här till höger. Chefen.

Jag fick tårta, det kändes som om jag fyllde år. Sen fnissade alla åt hemliga saker som jag inte fattade, och gjorde pokerfejor när jag kom in i rum och var allmänt psykande tills jag hittade Skurt-klippet på min FB-wall och blev så tagen att jag inte visste vad jag skulle säga. Att någon anstränger sig så, för mig skull, och dessutom langar in ett skönt “Din mamma” känns som för mycket att ta in. Jag blev så galet varm i hjärtat, och tacksam för allt och alla. Sen kramades vi och jag gick hem på en vacker melodi som följde mig hela vägen.

Alltså den här hälsningen…

Samtal

“Vad är nästa grej? Vad har inte gjorts?”
“Jag brukar också fundera på det”
“Vad är nästa grej?”
“En hiphopmusikal?”

När fördomar besannas

…så blir man ändå någonstans lite besviken.

Min italienska granne har stora, högljudda familjemiddagar på helgerna och just nu lyssnar han på opera.

Staden som aldrig sover

Snart LA. Precis som min dröm om att bli castingagent för realitysåpor så möter min kärlek till LA ofta skeptiska miner och oförstående reaktioner. Det gläder mig. Fortsätt med det. Så att jag slipper dela med mig.

Narcissism

Drömmen om boksläppet, allas jubel. Att bli framburen på folkets armar, hyllad, älskad.
Vad är det för grej egentligen?

Mitt mörka jag

Hur narcissistiskt är det inte att skriva en bok?
Se mig, läs mig, hör mig, förstå mig.
Om jag skriver hur jag VERKLIGEN tänker, fast ändå inte, för det är ju fiktion, så kanske du förstår mig och då kanske du kan älska mig – ändå.

Om inte – det var ju bara fiktion, ju.

Sitter på caféet, driver runt i stan, går på gymmet. Tänker på berättelsen om mig själv.

Ibland önskar jag att det vore trettiotalet igen. Gift er och stick with it, sluta vela och “finna sig själv” och skit. Jobba på det för fan, Caroline, alla har sina problem. Uj, uj, uj, jag har issues. Yeah, well, nån måste gå ned i kolgruvan och tjäna pengar så att du kan få mat på bordet liksom. Gör nånting, Hainer! Sluta gnäll!
Allt är så pjåskigt nu.
En kompis berättar att på dotterns dagis har kockarna tidigare jobbat på Yasuragi. Dude, lycka till att servera falukorv hemma sen, till den lilla donnan.
Annat var det när man själv var ung etc. Och då var knappt dyslexi en sjukdom. Allt annat var trams. Trams!
Känslor = trams. “Jag vet inte vad jag vill” = trams. Alf gick på teve. Allt var bra.

Vad är det med mig? Jag vet inte. Idag är jag bara olycklig.

Chariot of fire

Sura granntantens triumf när hon upptäcker att det är HON och inte JAG som har rätt till tvättiden. Alltså DEN MINEN! Som en truts triumferande smirk när den lyckats stjäla en fet pommes frites från ett tjockt barn.

“Det är den 21.a idag, ser du”
“Är det den 21:a idag?” säger jag.
“Det finns en kalender här så du kan se själv”
“Ja, jag ser, jag har tagit fel på datum”
“Ja-a, det har du allt”

Jo, men det är ju klart. Finns ett tillfälle att vara otrevlig och spydig så tar man ju det förstås.
Kärring.

Lyckad nedfrysning av intelligensen

Helgerna har fått en helt annan prägel nu när veckan inramas av kneg. Helgerna blir en ren transportsträcka till veckodagarna. På helgen är man rastlös och något stressad, försöker finna struktur och mening.

Går på bio en fredag. Alltså det ska mycket till att man går och ser Captain America på bio en fredag. Finn tre fel! Jo: fredag, nyss premiär och amerikansk seriefigursaction. Tre av tre fel. Så då får man helt enkelt skylla sig själv när man hamnar framför två kids som är för små för att se Captain America egentligen men som ser den ändå eftersom dagens föräldrar är så slappa.

Där sitter de då, kidsen, och pratar alldeles för högt om handlingen se inte förstår. Jag schhhar två gånger, och vänder mig om och ger onda ögat en gång innan jag vänder mig om igen och säger “Snälla ni, kan ni försöka att vara tysta”.

Hade det varit på min tid, om jag satt i en biograf och blev tillsagd av en vilt främmande tant, så hade jag satt tulon i halsen och skämts fram till gryningen. Men dagens ungdom (observera att alltså mamman till vildbasarna, eller i alla fall någon slags myndig person, satt bredvid dem utan att lyfta ett finger) svarar “Okej, vi kan försöka viska istället”.

Men alltså…är det så här vanliga människor lever? I så fall – påminn mig igen om varför jag borde klippa mig och skaffa ett jobb?

Efter regn kommer solsken etc etc

On a brighter note…så har jag bokat om mitt hotell i LA, hittade ett bättre ställe i Beverly Hills. (Ja, Beverly Hills, var ska jag annars bo – Compton?) Det nya hotellet har gym och pool, vilket det tidigare inte hade. Det nya hotellet ligger några minuter längre bort från allt smaskigt medan det tidigare låg mitt i Pretty Woman-smeten. Men å andra sidan – gym och pool. Nu finns det inga ursäkter för semesterfetman längre. Donutfetman (den bästa av fetmor!). Nej, tvärtom, snart ska jag smidigt glida in i the LA way of life med dagliga löprundor på bandet och ett stilla morgondopp medan näringsidkarna på Rodeo Drive förbereder dagens kommers.

Skratta inte. Livslögnen är den bästa av lögner.