Säsongens första misslyckande

Bilden av nederlaget. Känslan av att komma sexa i säsongens första filmquiz. Pyrrhussegern när jag och Linnéa “vann” den interna striden i laget om huruvida ett visst klipp var från 3000 miles från Graceland eller inte, men som sedan visade sig vara fel.

Nederlag är ordet. Eller om det är misslyckande som är ordet.

Visst, någonstans kan jag vara tacksam för att jag faktiskt inte kan Steve Martins karriär på handens fem fingrar, eller vem som regisserade honom i Snyltgästen (var det Frank Oz?). Men ett nederlag är ett nederlag, det kommer man inte ifrån. Även om Mattias bar världens i särklass bästa tröja (“I’m with stupid”) som han fått av mig. Det är motsatsen till nederlag, det är succé.

En oväntad klapp på axeln

Ibland dyker de upp. Klapparna på axeln. De där oväntade “Men du – bra grej!”. Idag i form av ett mail från ett bokförlag jag helt glömt att jag skickade manus till för ungefär ett år sen (!).

Tunnelbanan ca 11:23

“Man gör ju bara det man vill göra. Egentligen”.

Snubben sitter självsäkert och bredbent på tunnelbanesätet. Hans polare som sitter mittemot ger ett mer blygsamt och osäkert intryck i sin vita polotröja och hoptryckta sittställning.

“Det handlar om vilja”, konstaterar ledaren av de två. “Som jag ser det”.

“Ja”, säger den blyga. “Det gör väl det”

“ALLT handlar om vilja! Man gör bara det man vill göra. Inget annat. Om du jobbar hela dan så är det för att du vill det, ingen kan tvinga dig till det. Du gör det ju för att du nånstans vill det”.

Självsäkra snubben tycks nöjd. Han har kommit på något stort. Han märker det själv, lutar sig lite tillbaka, ännu nöjdare än innan.

“Det är bara vilja. Allting”, säger han. Sen sitter de tysta och begrundar.

Nymodigheter

Har börjat lyssna till på modern musik. Gillar det inte så värst.

Jobb i morgon. Jag gillar mitt jobb men eftersom fredagens arbetsuppgifter bestod av att sitta på KB och bläddra igenom samtliga skvallertidningar från 1997-1998 så kommer ingen arbetsuppgift framöver att te sig lika rolig.

Började helgen med en onyttig brunch. Då kan man lika gärna fortsätta på den inslagna vägen tänkte jag och ägnade lördagen åt choklad och tupplur. Söndagen har kronats med en fet och kolhydratsrik carbonara.

Modedöden

Står på NK och kollar in en ung man i plommonstop och jobbigt nya, vita dyrsneakers . Han har ett fickur i sin västficka.

Fickur.

Jag lägger också märke till en snubbe med Helmut Lang-linne och scarf som glider förbi och låtsas se avslappnad ut. Bakom honom går en ung tjej i ytterst komplicerade skor som ger henne en moderktig stelopererad touch.

Grejen är att modebloggaren The Sartorialist signerar böcker på bokavdelningen. Jag blir nyfiken, dras till katastrofen som flugor till ljuset. Jag bara måste se det här, tänker jag. Jag bara måste.

Och ja, den samling människor som flockats och påfåglas runt den lilla modedomaren kunde inte klätt sig mer ansträngt om så en karikatyrtecknare hade klätt dem.

Alla har samma min av ansträngd nonchalans. Alla har samma min av “den här gamla trasan? Äh, bara nåt jag hittade i garderoben”.

En man har klistermärken på sina jeans.

Hade en karikatyrtecknare varit där hade han lämnat in sin avskedsansökan. Och gråtit.

När ytterligare en dude i hatt och glansig väst ber om ett signerat ex medan hans ögon vädjar SE MIG känner jag att jag sett det jag behöver. Jag visslar lite muntert i rulltrappan ned.

Mer Ulf

Reaktioner på Ulf Brunnbergs sommarprat, ett urval bland kommentarerna på Expressens artikel om förslaget på “manskanal”:

“Jag vill främst se fiske och god krigshistoria”.

“Bra Ulf !,vi män behöver en riktig kanal med motor,Boxning,Thaiboxning ,Ufc m.m. En del gubbar verkar vara lite chockade,lite rädda, över att vi vill ha en egen kanal,feminist tanterna har verkligen skrämt upp dom genom alla åren,usch.Vi måste hjälpa dessa män att TA kommandot över fjärrkontrollen,snart har vi vår kanal .Feminist tanterna kan ju forsätta å sitta och drömma och diskutera deras världs revolution,som aldrig kommer att inträffa”

“Kör hårt Brunnberg. Själv är jag helt less på allt kvinnligt snatter i SR, där alla låter likadant”

“Jag håller helt med Brunnberg! Det har blivit för mycket mesiga manskärringar i tv som låter sig bli påtrampade och sedan alla dessa amerikanska gayprogrammen gör ju sitt för att förnedra den maskulina mannen”

och – med hjälp från en trogen Jazz-läsare:

“Och snygga, helst kvinnliga programmledare ist för käringar som slutat bry sig för sitt utseende för typ 20 år sedan…”

“Tänk att få slippa se och höra en 55-årig halvfet kärring, kortklippt rödhårig, stora glasögon från 1974 – bara gnälla över män och kräva feminismen varje sekund!
Det är för mycket focus på dom lata o bortskämda svenska kvinnorna”.

“Och ni som tror att det är så j*vla lätt att vara man – lyssna ordentligt på texten till Eric Amarillo – Om Sanningen Ska Fram… Där ser ni alla de villkor som måste uppfyllas för något så enkelt som umgänge.”

Det är fel…

…att Ulf Nilson inte fått sommarprata.

…när kaffe/te inte ingår i lunchpriset.

…att jag inom loppet av två veckor handlat fyra nya plånböcker. (Ursäkt: “de var på rea”).

Jämna plågor med Ulf

När jag vill uppleva bitterheten, hopplösheten och negativiteten hos en omsprungen gammelmoderat vänder jag mig till Ulf Nilson.

Men nu vet jag att Ulf Brunnberg är ett alternativ.

Lyssnar på hans sommarprat. Sammanfattningsvis en timmes lång rant om allt han retar sig på i dagens samhälle. Energiskatten, tv-reklam, USA, skatt i största allmänhet, dagens ungdom…

Han blir så upprörd över allt som finns att uppröras över att han ibland får säga åt sig själv att ta det lugnt. “Nä, nu lugnar vi ned oss med lite Michael Bublé…”.

Även om det hela är mycket underhållande på det där gammelmans/Ring P1-viset så blir man också lite orolig för karln och hans hälsa eftersom han är en hjärtattack waiting to happen med all den där fantastiskt dämpade ilskan. Den som startar mindfulnesskurs för bittra högeroldies har pengar att hämta. Om inte de bittra farbröderna anser att mindfulness är en modernitet såsom videoapparaten och automobilen och därmed bör bojkottas förstås.

Helgen – än så länge

Springer tio minuter på löpbandet. Låter som en astmatiker när jag kliver av. Jag svettas så mycket att jag måste blunda och blinka eftersom det hamnar i ögonen.

Jag tänker på munkar. Jag vill baka och äta munkar, förfina, hitta den perfekta. Det är nästa steg. Jo, det är nästa steg efter franska macarons och annat finlir. Surdegen och tillbaka till något slags enkelhet i hantverket men med den där dyra Cajsa Warg-touchen på det hela. Tänker att det är munkar som gäller. Ekomunkar eller munkar med sofistikerad fyllning. Kanske husmansmunken, med hjortronfyllning? Finaste mjölet, finaste frityroljan. Munk DeLuxe.

Sen torkar jag svetten från ögonen och från munnen. Det rinner överallt. Jag kollar på kaloriräknaren på löpmaskinen. Jag har sprungit bort kanske en tredjedels munk. Ska jag känna uppgivenhet? Jag vet inte. Jag känner ingen uppgivenhet, jag känner yra. Inför tanken på knådandet, hela grejen med att skapa perfektion och sen äta upp den.

Sen tänker jag att herregud, det är precis det här jag är programmerad att tänka eftersom jag bor där jag bor. Jag har gått på det. Jag har gått på det.

Hört på stan

“Nä, jag kör meditationen i iPhonen istället nu”