Konstigaste spammailen

Jobba i motvind

Tobaksmuseet, förresten. De måste jobba en del i motvind nu för tiden. Eller?
De borde branda om sig medan tid finnes. Köra stenhårt på “Röka är coolt – och farligt!“.
Det skulle kunna bli Skansens eget Spökhuset med superattraktionen “CANCERMANNEN!”
“Vågar du träffa honom?”
Kanske kan få spons från Fox till och med, nu när Arkiv X-filmen har premiär, eller så hittar man på en egen cancermaskot.

Utlysa tävling? Den som designar bästa maskoten/döper befintlig vinner årsförbrukning av tobak?

Liten tour bland ciggen, i ett mörkt rum och sköna, kittlande läskiga fakta om hur många som varje år dör efter att ha sugit på deras gelikar.
Gasp!

“Vågar du SMAKA på CANCERPINNEN!” – en sista interaktiv grej. Som Akvariet, där man får klappa orm innan man går ut.

De (barn) som vågar får en knapp. “Jag sög på cancerpinnen – och överlevde!”
Kanske t-shirts.
Kanske polaroidkort medan den modiga ungen testar.

Hur som helst. Tobaksmuseet har det inte lätt. Men det finns ju potential, helt klart. Cancerduellen?

Red. anm

Det är slött på redaktionen. Folk bollar idéer.
“Vi la precis upp en grej om en man som blivit träffad av blixten”.

Nån pratar om att man ska testa badbollar. Det är mycket snack om “rättegången”.

“Har fler träffats av blixten i år än tidigare, är det en vinkel?” säger en reporter.
“Försökte också med den men det stämmer tyvärr inte”, svarar bossen.

Vulgariteter

Ack du sköna frilansliv. Mörka biosalonger, journalistkollegor som luktar svett, kaffe eller båda delarna. Och sedan hemmets lugna vrå där man slipper öknamn från kollegor.
Men nej.
Icke.
Idag var första dagen på mitt treveckors-vikariat på AOS (Allt om Stockholm). Det som lät som en bra idé för ett par veckor sedan (sommarjobb, javisst!) känns nu som en fälla. En rävsax.
Jobb.
Det är bara för vulgärt.
Hela grejen med kontorsplats, dator och pappersmugg. Uppstigning halv åtta.
Jag har i och för sig fri tillgång till kulspetspennor och Aftonbladet, och det tackar jag för.
Men aldrig mer jobb för mig.
Jag känner mig smutsig när jag måste ställa väckarklockan.
Jag saknar min tamburmajor.

Man vet att ens "biologiska klocka" slutat ticka när…

Skansen! Mina absoluta favoritgynnare lemurerna! Jag fick klappa dem, de brydde sig inte! Yay!
Skansen alltså. Underbart.
Men, allvarligt talat, är det inte lite äckligt det där med att kidsen slänger ned sina avlagda nappar där i en brunn med löfte om att de ska sluta med skiten.
Stora moln med avlagda nappar vajar i vinden, och sprider gud-vet-vilka-baciller. På håll lockas man att tro att det är färgglada banderoller eller konstgjorda blommor. Kommer man närmare inser man vad det egentligen är – en smitthärd.
Jag vet att jag redan har (ett illasinnat och falskt) rykte om mig att vara barnhatare, och bebishatare i synnerhet, så jag borde väl “hålla mina tankar för mig själv” men alltså, är det så bra det där, med nappsamlingarna sådär mitt i “Lill-Skansen” där vilken lössläppt unge som helst kan börja suga, och så var det Ebola-viruset igång igen?

Jaja.

Succélivet fortsätter

Vasastan för hela slanten allstå, ingen idé att förneka. Mitt bohemiska kyffe i SoFo är bara en transithall på väg till villan i Bromma. Jag söder-slummar lite medans jag är ung. Slumåren – kickstarting now. Lexington-lakan nästa.

Idag åkte jag och A till stan i syfte att köpa en pläd. Vi åkte till NK och bredde ut lite mohair– och ullskapelser, och diskuterade tjocklekspreferenser. A slog till på en grå sak i 100% fårull. Ej merino!
Sedan åt vi NK-tryffel, det vill säga en liten chokladbit med varuhusets emblem, och pain au chocolat i Franska Caféet. Påtår ingick. Vi fortsatte med lördagskrysset som blivit lite av en tradition. Lyckades inte helt ta det, men helgen är ju inte slut än.
Sedan spontanhandlade jag en tamburmajor för 1720 kronor, på NK Bad och Bädd och stuvade in den i en taxi eftersom det hade varit för jobbigt att ta den på tunnelbanan. Passar bra med herrbetjänten jag hittade förra veckan.

Weekendpyssel för läsarna: Hur många Vasastan-markörer finns i det här inlägget?
Jag har highlightat dem i lila kulör (lavendel!) – the colour of choice, för den Provence-doftande medelklassen kring St. Eriksplan.

De sista ljuva åren

Man märker att man börjar bli till åren.
Satan alltså.
Det går undan nu.
A köper lavendeltvål som det står “Provence” på.
Vi löser korsord på Pelikan, en fredagkväll, och diskuterar om det heter “rhododenron” eller “rhorodenron“. Båda går in.
A tillägger att han verkligen gillar den växten. Jag nickar.
Jag har en orkidé hemma. Jag fick den visserligen i present, men i alla fall. Tio år sedan och det är tveksamt om jag hade accepterat en orkidé i mitt hem.
Köper kavring.
Väljer bekväma skor framför snygga med klack när jag ska ut och äta.
Tänker att jag skulle vilja ha en näsduk med mina initialer på, för att badda pannan lite diskret i värmen.
Allting tyder på en och samma sak: Låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv!

JAZZHANDS EXCLUSIVE: Mötet med Björn och Benny

Andreas Båsk är ABBA-entusiast, musiker och Sveriges kanske främsta försvarare av Björn och Bennys musikimperium. Här berättar han exklusivt för Jazzhands om sitt möte med våra svenska legender.

Hur kom sig din intervju med Abborna?
– Den hade jag aldrig drömt om, faktiskt. Den kom ju så att säga som en slumpad flaskpost från Storbritannien, via tidningen People, och i sin tur från Jazzhänderna själva.

Hur är ditt förhållande till ABBA?
– Jag tycker ABBA är ett av de extremt få band som lyckats kombinera kvalitet med kommersialism utan att de tar ut varandra. Det är ganska fint. Och talangfullt. Och viktigast av allt – känsloladdat.

Men din personliga relation till dem då?
– Ungefär samma som många svenskar, tror jag. En del av mitt nationella DNA.

Men för din ålder (lower 30s) kan du oerhört mycket ABBA?
– Det är möjligt. Jag kan min ABBA. Men är man verkligen intresserad av musik och exponeras för ABBA på ett eller annat sätt så kan man inte vara likgiltig. Väldigt duktiga låtskrivare helt enkelt. Jag har inte varit intresserad av personerna bakom ABBA eller så, mer av låtarna och som jag även sa till Björn och Benny så finns det en ABBA-låt för varje tillfälle i livet, särskilt när det gäller relationer.

Vad förvånade mig mest i ditt möte med Björn och Benny?
– Deras oförmåga att förvåna mig, och inte ens det förvånade mig. Att Benny hade en så mycket varmare personlighet än jag föreställt mig. Jag har tyckt att han verkat lite kall på något vis. Det var två gemytliga farbröder i bootcutjeans, skjorta och kavaj och med ett skäggstubb såsom skäggstubb bara kan se ut på någon som är född på 40-talet.

När du gick ifrån intervjun, hur kände du dig då??
– Harmonisk kände jag mig. De försvann ut ur Grands hotellkorridorer, sen i trappan hejdade jag dem bara och tog en, vad kallar man det för…? En fanbild! Och de såg faktiskt lite roade av det. De tyckte nog att jag var lite för gammal för att göra det. Sen spred vi oss. Benny åt ett håll, Björn åt ett annat och jag åt ett tredje. Jag gick ut i den heta stockholmseftermiddagen i en stad som, enligt Björn och Benny, visade sig från sin bästa sida just då.

Vilken ABBA-låt skulle passat då?
– Honey, Honey kanske. Luften var som sirap, allt var såsigt och i hårda färger. Mycket magenta i svärtan. Det var en Honey, Honey-dag.

En bra dag

1. Croissant till frukost.
2. Arkiv X-snack med DN-Mattias. Givande. Jag får anledning att reta honom, och det gör mig alltid på gott humör. Samt använda ordet “stigmata” vilket jag också välkomnar varje tillfälle att göra.
3. Chokladboll! Farligt, farligt men härligt, härligt.
4. Dark Knight. Guest star från B Begins är med i sju sekunder.
5. Prima kvalitets-te i vacker burk som present!
6. Sill och potatis till middag. Färska primörer!
7. Vykort från brorsan med de hemskolade bröderna Hanson på. På baksidan endast den enkla (och mycket självklara) frågan “Var är de nu?”

En mycket bra dag.

Dark Knight (spoilerfri summering)

Summering: Två och en halv timme lång. En timme för mycket, kan tyckas. Och den timmen var alldeles fullspäckad med explosioner. Kalla mig konservativ, men jag hade hoppats på mer psykologiserande. Till exempel hade man ju gärna fått gräva lite i Jokerns eller Two-Faces bakgrund, och skissat fram ett mångfacetterat porträtt av en skurks bana mot mörkret.
Heath Ledger är dock en riktig stjärna såklart.

Sa jag att jag besökte inspelningsplatsen? Jag gjorde ett inspelningsrep för Dark Knight, på plats i studion. En enorm hangar mitt ute i ingenstans. Vi fick känna lite på Batmans motorcykel, klämma på Jokerns slitna, lila kostym och kolla in hans kumpaners clownmasker (creepy!).
Sedan fick vi äta medioker lunch i en matsal tillsammans med en drös statister som alla hade olika former av sjukhus/patientkläder på sig vilket kändes lagom surrealistiskt.
Senare gick jag förbi “den fina matsalen”, där stjärnorna fick intaga sina måltider. Det var sött; en kafeterialiknande lokal men med rutiga dukar och ljus på borden!
Så sött.

Jag såg scenen som filmades dagen jag fanns på plats. Batman slår en “doktor” på käften. Jag tror bestämt de fick ta om det klippet tretton gånger.
De som säger att Christopher Nolan är perfektionist överdriver nog inte.