Nu ljungar du ned dig!

En av årets mäktigaste dagar är Allhelgonadagen. Även om man inte är “andligt lagd” är det svårt att komma ifrån upplevelsen av mörker, en till synes oändlig sjö av tända ljus, och gravstenar i solnedgång skapar.
Åkte till Skogskyrkogården igår. Köpte gravljus, ljung och allt det där. Kändes lite halvt ovärdigt med korvstånd vid ingången men vem är jag att se ned på någon som känner för en kokt med bröd efter en tur till graven?
Gick först till Hainergraven i en lite äldre del av kyrkogården. Det var fint där. Glesare mellan ljusen, och besökarna. Det blir väl så.
Pappas del av kyrkogården, däremot, var den allra vackraste. Helt klart för att det är en av de nyare delarna, och därför full av människor och ljus. Gravstenen är på plats nu, det var första gången jag såg den. Tidigare besökare, vilka det nu kan ha varit, hade försett graven med färska rosor, en gigantisk krans, en bukett nejlikor och massor av ljung. Blomsterhavet var enormt.
Pappas grav var väldigt vacker. Whiskeyflaskan som Peter tog dit i somras är kvar. Jag tog med mig ett flöte i somras, från ett av pappas gamla fiskespön, och det satt också kvar liksom telegrafistnyckeln och pipan, som fortfarande luktar svagt av tobak, precis som pappa gjorde.
Berget av ljus och blommor var både sorgligt och vackert. Det gjorde mig först glad, och rörd. Men sedan blev jag ledsen. Det spelar ingen roll hur många blommor vi lägger dit, eller att pappas grav är den mest kärleksöverösta i längan. Han kommer ändå inte tillbaka till oss.

What YOU lookin’ at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg “Men dra åt helvete”. Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt “Fuck you” som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga “Fuck you”. Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. “Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna.”
2. “Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet.”
3. “Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given” (något sånt, jag improviserar lite här)
4. “Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän.”
5. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.”

What YOU lookin' at?

Jag och mina vänner gjorde en gång upp en lista på saker vi önskar skulle vilja säga till folk.
Överst låg “Men dra åt helvete”. Ingen av oss har någonsin bett någon dra åt helvete. Lite sorgligt.
Det närmaste jag kommit är ett töntigt “Fuck you” som direkt togs tillbaka. Ännu töntigare. (Det är verkligen skittöntigt att säga “Fuck you”. Jag skäms.)

Andra saker jag önskar att jag får och/eller vågar säga någon gång:

1. “Nej, jag kan inte. Jag ska till Färöarna.”
2. “Jag tycker att du är den snyggaste personen i hela rummet.”
3. “Det är inte du, det är jag. Eller förresten, det är du. Du är skitbarnslig och jag går nu. Jag orkar inte vänta på dig längre, och på att du ska sluta ta mig för given” (något sånt, jag improviserar lite här)
4. “Jag vill att du ska veta hur mycket jag älskar att ha dig som min vän.”
5. “Nej, jag vill ha mer betalt för att skriva det.”

Journalist, schmornalist

En historia tagen från levande livet.

Släktkalas i radhusförort. Medelålders rödvinsdam frågar:
“Jag hörde att du skriver lite artiklar ibland?”

Jag säger ja. Ja, det gör jag.

Medelålders rödvinsdamen säger klassikern, som bara medelålders rödvinsdamer kan säga med en sån utsökt blandning av nedvärderande och pondus: “Men kan du försörja dig på det?”

Jag säger ja.

Rödvinsdamen säger vad som i tio fall av tio alltid är rödvinsdamernas följdfråga:
“Men har du gått på journalistskolan då?”

Jag säger, som alltid att nej, det har jag inte.
Ibland lägger jag till att jag har en fil. kand för rödvinsdamer tycker alltid att det är fint med en högskoleutbildning av något slag (bara det inte är humaniora, för det gillar de inte). Jag säger att jag istället “hållit på länge” och numera “skriver för flera tidningar”.

Då säger mongotanten: “Men vaddå för tidningar? Vilka tidningar skriver du för då, om du inte ha en utbildning?”

Vad man får komma ihåg här är dels att medelålderstanterna kommer från en generation där utbildning var a och o. Det är viktigt för dem.
Dessutom är de ofta skilda och olyckliga. Och de läser sällan andra så kallade livsstilsmagasin än M, Amelia och Femina. Och jag skulle jag bli förvånad om kravet för att skriva i dem var utbildning på högre nivå än grundskolan.
I alla fall.

Jag rabblar ett par tidningar. Här brukar jag vara selektiv. Medelåldersdamer känner inte till Bon, Diego och Pause. Man får säga Stockholm City, den känner de till. Jag trycker alltid på den.

Då säger tanten, med lite tillbakalutat huvud, och perfekt överlägsenhet: “Jaja, City. Ja, de tar kanaske in outbildade journalister, förstås. Det är ju skillnad på en sådan tidning som DN, till exempel. Där tar de nog inte ta in någon utan utbildning. Det tror jag faktiskt inte. Det fiinns ju så många utbildade journalister nu som inte har något jobb.”

Än idag ångrar jag att jag inte kastade rödvinet i ansiktet på damen. Hon anklagde ju mig, mer eller mindre, för att sno jobb från de utbildade. Betyder utbildning nödvändigtvis att de kan skriva bra?

Jag kunde åtminstone påpekat “Det är lustigt, men jag har ju faktiskt skrivit för DN ett par gånger. Jag, som är outbildad.”

Men nej, jag satt bara paff och tyst. Alldeles för förbluffad för att säga någonting. Det allra, allra värsta är att hennes blick, hennes “Du är alltså inte journalist, eller hur?”-blick, fick mig att rodna som om jag hade ljugit. Och snott jobben från de utbildade.
Det, om något, hör till mina största ångerögonblick i livet. Fan ta alla medelålders rödvinsdamer och deras överlägsenhet.

Sötsak!

Okej, all svennighet out the window nu. Jag har fått en hälsning på Family.se. Jag tycker att det är fantastiskt.

Ja, men tekniker då om det ska vara ett sånt problem

Den absolut vanligaste följdfrågan, när jag säger att jag är frilansjournalist, är “Kan du försörja dig på det?”

Inte i sammanhang med andra journalister, men på släktträffar och sånt.
“Vad gör du?”
“Jag är frilansjournalist”
“Men kan du försörja dig på det?”

Är det för att man lägger till det där “frilans” i början? Jag trivs inte med att säga journalist.
Mest för att jag inte gått JMK så jag har inte papper på att jag är journalist. Men frilansjournalist kan man väl vara. Så jag säger frilansjournalist.

Men tillbaka till sak. “Kan jag försörja mig” på skiten. Ja, det kan jag. För i helvete. Annars hade jag väl sagt “Jag är servitris” eller “Jag är frilansjournalist men jobbar också extra på ett gruppboende” eller vad man nu gör. Eller?

Frågan är denna: får man bli upprörd över att folk ifrågasätter att man “är” det man säger att man är? Vissa tycker inte det. De tycker inte att det är så konstigt. Kanske skulle jag reagera likadant om någon sa att “Jag är konstnär”.
Andra tycker att man kan bli upprörd. Det är ingen som frågar en receptionist om hon “kan leva på sin lön”. Förutom moderaterna då, som faktiskt har “Kan du leva på din lön?” som slogan. En ytterst märklig slogan. Får man bli arg på den med?

"Det leende folket, my ass!"

Ett livstecken från vår man i Thailand!

“Sawadii kap baby!

Jag börjar mitt mail med att skriva sawadii kap för det är thailändska för hej (hur svennigt är det inte att inleda så?).
Okej, jag kan börja med att säga att myten om att folk ser ut som hippies här är krossad. Jag har kört på den grejen men det är jag ensam om, förutom någon enstaka etnotant.
Folk går mest omkring i billabong-shorts och t-shirt. Jag har dock inhandlat fluffiga tygshorts med ett märke av en drake på, och sådana där tunikor med mönster. I ärlighetens namn är den rätt tantig.
Har även skaffat en väska av något stävt tyg som är som en påse, äkta hippiekasse. Har även en vristlänk med träpärlor! Jag kör hardcore. I morgon ska jag och morsan i till en liten stad och gå till frissan.

Restaurang “Bajen Steakhouse” (hahah!) är fortfarande under uppbyggnad. Vi håller på att bygga minigolfbanor och rum där man kan spela wii.
Det senaste är att vi har köpt en hoppborg. Den är skitstor. Hur jävla skumt är det inte med hoppborg?
Jag har ätit plankstek och köttbullar med mos och lingon. Morsan tyckte köttbullarna var för slemmiga så vi lärde dem hur man gör. Pizzor har det ju också gått i en och annan.

En annan myt som krossats är den om det leende folket. Okej, hororna i Phuket ler och folk i marknadsstånd när man betalar överpris ler, men annars ler de väl inte mer än någon annan jävel. Och de andra som ler gör det mest för dem inte fattar vad man säger, så gör man ju själv när man inte förstår.

L är delaktig i något stort byggprojekt här så han har blivit polare med någon form av maffiagubbe här på ön. Därför var vi på invigningen för bygget och där var det munkar, vi fick sitta på knä och höra dem mässa i en timme sedan kröp vi runt och skopde upp ris åt munkarna.
En thaiare berättade att munkarna är värsta materialisterna och beställer sin kåpor från Milano och sådana ställen samt att man måste ge dem dyra presenter. Up yours alla kvasibuddister som tror något annat.

Den där maffiagubben gillar att dra runt oss och skryta om dyra grejer han gör, så vi har fått bo på en lyxrsesort. Vi blev även bjudna på en resa till Phuket. Där såg vi en svulstig show med elefanter och akrobater. Den var så pass bra att morsan somnade och jag nickade till ett par gånger.

I Phuket var vi även på den beryktade gatan som ska vara så omtalad för sina ladyboys och den syndiga stilen. Alla säger typ “Åh, har ni varit där, hehe”.
När jag promenerade på den visste jag först inte att jag var där. Men sen hajade jag till men insåg att den är som vilken dålig Patricia-kväll som helst. Några tansor och några horor.
En fördom som har besannas är den att britter är sig lika överallt. Vilka var det som hade rakade skallar och stod och var asfulla i överkropp med en kuk ritad på ryggen med spritpenna, jo britter såklart.
Tyskarna är också sig lika. Enda mannen med tangabadyxor på vår snorklingresa var tysk. Misstänker även att en gubbe i 60-årsåldern jag såg som hade oranga stringbadbadbyxor var tysk.
För att utveckla den storyn kan jag säga att han gick och plockade snäckor på stranden i dem, skön syn för oss som såg det hela bakifrån.

Morsan och L hus är helt grymt, med pool och en asstor altan som har värsta havsutsikten. Jag bor i ett hus på andra mittemot. Grannar till en tjeckiskt par i femtiårsåldern.
Nu ska jag gå och lägga mig i min regnbågsfärgade hängmatta!

Puss puss
Kennet”

Min vän bär sarong

Var är han? Jag efterlyser min vän Kennet, trubaduren, som gav sig av till Thailand för en månad sedan för att lära infödingarna göra plankstek. Han tog med sig en billig vattenkokare och en DVD-spelare för att fylla de eventuella luckorna i tillvaron. Det var det sista vi såg av honom.
Nu har han varit i svennekolonin i en månad, som sagt. Allt vi fått är ett sms där det framgår att han “har det fantastiskt”, har “lärt lokalbefolkningen servera” och “öst upp ris till munkar”.
Sedan ingenting.
Jag befarar ju det värsta – att han skaffat sarong, flätor i håret och andliga insikter. Att när han kommer hem om en månad är den trubadur vi alla känner och älskar borta och ersatt av en man som levererar floskler.
Kennet, var är du!?

Jag Wessar pennan igen

På Wesfronten inget nytt, säger du? Det stämmer inte. Wes ska ju, som bekant inte bara få Visionary Award på Stockholm filmfestival utan han kommer också hit för att hämta priset personligen. Yes!
Jag ska naturligtvis göra allt jag kan för att få trycka hans hand (igen, vill jag tillägga).
Som att skaffa presspass (check!) och vara moderator på ett Face2Face-seminarium (check!).

Men det var inte alls det som var nyheten, eftersom jag vetat detta länge.
Hur kan jag ha vetat det länge?
Jo, för att det är jag som skrivit om Wes i filmfestivalens programtidning. BOY har det varit svårt att hålla tyst om det! Men nu kan jag ta bladet från munnen, äntligen, och fortsätta the eternal lovebombing.

Är jag ensam om att tycka att han är en king among men? Tydligen inte.

Inga hundar som spelar schack, alltså

Per tycker inte alls att det är en bra idé med en film om schackmördaren.
Jag tycker det.
Bara för att han går på DI. Där tänker man mer dramatiskt.
Jag tänker kommersiellt.
Fatta när schackmördaren stämmer möte med sitt första offer (jag ser Michael Cera eller Eliah Wood i rollen) och säger att han (offret) måste gå med till den lilla djurgravplatsen där hunden – schackmördarens enda vän! – ligger begravd (eller gör den?). Schackmördaren har tårar i ögonen. Weirdo, tänker Cera/Wood. Schackmördaren ger sig inte. Han säger hur mycker han saknar sin fyrbente vän. Han tar fram en flaska vodka från innefickan och säger att de måste ta en sup, till hundens minne. Han torkar en tår ur ögonvrån.
Klart man inte har hjärta att säga nej till det. Skulle du säga nej till det? Nej,man bah “Ja…det är klart jag följer med och visar min respekt för gamle Igor”, fast man ser att Cera/Wood egentligen tänker “Men sedan drar jag, ditt freak” och så bah WHAM, en hammare i huvudet.

Nehej, inte?

Jag skulle se den i alla fall. Och säkert en miljard amerikaner.