Dessa kaniner

Tre timmar David Lynch. Tre timmar skarpa telefonsignaler, röda sammetsdraperier, människor i kanindräkt, Killer Bob-skratt, kvinnor som skriker, kvinnor som gråter, kvinnor som springer i mörker med strålkastarljus i ansiktet.

Allt jag tänker är att herr Lynch verkligen testar sin publiks tålamod. Och så undrar jag om det bara är jag som tänker “Kejsarens nya kläder”. Eller, gamla kläder i det här fallet eftersom jag sett åtskilliga röda sammetsdraperier, lesbiska kyssar och Killer-Bobleenden i Lynchfilmer förut.

Men för den som håller ut i tre timmar kommer ändå belöningen: en liten apa som hoppar på ett lustigt sätt. Jag är övertygad om att Lynch kastat in den i den allra, allra sista scenen bara för att belöna alla som orkar sitta kvar. En gubbe längst ned i hörnet på biografen gick efter en halvtimme. Han missade apan.

Vad filmen handlar om? Din gissning är lika god som min. Jag har ingen aning.

Kvinna under påverkan

Vi hade alltid medicin hemma när jag växte upp. Eftersom mamma var farmaceut så var det inget konstigt med att svälja piller. Andra kids hade problem med det. Aldrig jag.

Ofta kunde man, på lördagsmorgnarna, höra ett försiktigt knackande på ytterdörren och sedan ljudet av någon granne som skulle förklara eller beklaga sig över någon åkomma. Typ ont i tån. Jag kan bara tänka mig hur det hade varit om mamma hade varit läkare.
Men det fanns alltid det rätta pillret hemma. Oavsett om det var nässelfeber, allergi eller ont i foten. Hade man djungelfeber hade det säkert funnits bot i medicinkorgen för det också.

En gång tog jag lugnande. De låg bara där. Jag behövde dem. Efter ett tag åt jag dem som en annan äter Alvedon, typ när det börjar göra lite ont. Och sedan som man äter halstabletter. Det vill säga hela tiden, om man har ett paket i fickan. De finns där. Jag tar en.

Låt oss inte gå in på generande och smärtsamma detaljer utan bara konstatera att det givetvis slutade dåligt. Riktigt dåligt.
Nyckelorden här är “tillvänjning” och “abstinens”. Jag minns fortfarande de ofrivilliga darrningarna som fick mig att känna mig som en total förortspundare när jag gick över Hagsätra Torg för att gå hem till pappa och frossa av mig. Har jag sjunkigt lägre nånsin? Tveksamt. Jag hade typ mjukisbyxor, otvättat hår och sjukligt loj blick. Lägg till glansig panna och Ratso Rizzo-gång.

Vad är poängen med den här historien, tänker ni. Det här är ju bara genanta detaljer som inte hör hemma på den här trevliga bloggen.

Jo. Så här.

Man tror att man gör en bra grej, som ska dämpa smärta och ställa saker tillrätta. Men det orsakar bara mer smärta.

Det man äter lugnande för (oro, darrningar, ångest, panik) är också precis samma saker som uppstår vid abstinens.

Alltså: man äter lugnande för att dämpa sin panik. Man får panik av att äta lugnande.

Och översatt till poängen med historien:
Man gör en sak för att dämpa sin sorg.
Just den saken orsakar mer sorg.

Livets ironi. Mitt misstag. Att ingen gjort en film av just det här? Ring mig för perfekt stoff.

"Telefon-sms!"

Vad är ett telefon-sms? Jag fick ett igår. Telefonen ringde. En robotröst sa att jag hade fått ett telefon-sms och läste upp det för mig i luren. Jag förstod inte ett ord. Jo, ett ord lät som “Burma” men jag tvivlar på att det kan stämma. Vem vill skicka ett sms till mig som innehåller ordet “Burma”? vad händer i Burma som jag bör veta om?
Telefon-sms. What’s next? Ett kort man laddar cash på? Det vore nåt det. Ett cashkort.

"Man har inte roligare än man gör sig!"

Världens enklaste diss

Det är ju som att sparka in en öppen dörr, men vaffan…svensk film alltså. Såg en idag med det lockande namnet “Järnets änglar”. Redan där börjar det.
Och sedan rullar det på.

a) Jakob Eklund i skägg och skogshuggarjacka, med snusen under läppen, säger “Men du…vill du gifta daj me maj”?
b) Kvinnor som dansar bredbent på det där Tina Turner-viset för att markera att de är starka kvinnor som minsann kan släppa loss.
c) Tre kvinnor dricker vin och skrattar tillsammans. De pratar om karlar. De skrattar och skålar. De skrattar så mycket att ena kvinnan lägger sitt huvud på den andra kvinnans axel.
d) En kvinna (med vinglas i handen) säger “Tyst! Lyssna! Men hör ni inte…det är livet som på väg!”
e) Bitter kvinna säger “Fan, man skulle ta sig ifrån den här jävla stan. En dag ska jag här ifrån, hör ni det. En dag…”
f) Ung kvinna med sångdrömmar säger “En dag ska du få se, lillebror. En dag ska jag stå på en scen och sjunga.”

Jag vet inte vad jag ska tillägga. Förutom att mina ögon gör skitont efter att jag himlat med dem i två timmar. Varför ska allt vara så klyschigt för? Så teatraliskt? Så totalt ospännande? Suck. Nu ska jag se Heroes för att bota den här konstiga klådan jag fått på insidan av hjärnan.

Drottningmodern

Såg Elizabeth: The Golden Age i morse. För det första är det skumt att ett historiskt kostymdrama får en uppföljare. Men i alla fall.
Jag gillar kostymfilmer generellt. Jag har inga större problem med pampighet. Men det jag inte kan med är när huvudrollsinnehaverskan Cate Blanchett:

a) pekar mot sitt hov med ett elegant, välrepterat balletfinger och skriker ut någon anklagelse, darrig av kunglig vrede
b) säckar ihop, och den stora klänningen bildar ett hav omkring henne och man fullkomligen hör regissören spinna som ett katt över det dramatiska i det hela
c) skriker “I shall not see England conquered!” med dramatisk röst, medan musiken stiger

Det är sådana uppenbara Oscarsscensstaplingar, så uppenbart förstärkta med svulstig orkestermusik att jag blir generad. Oscarsklipp efter genomplanerat Oscarsklipp och ingen direkt nerv eller spontanitet däremellan.
Och så en tvättäkta hjälte, för den amerikanska delen av publiken: Clive Owen. Den frihetsälskande piraten som vet hur en kvinna ska älskas. Som kan slåss, som är hederlig trots att han är pirat, och som har ett kritvitt leende av perfekt vita tänder trots att hela resten av hans uppenbarelse är smutsig, sliten och äventyrsärrad. Han har förresten perfekt manikyrerade naglar också. Han säger saker som “I have seen the new world, your majesty”.
Sure you have, Clive. Sure you have.

Jag vill inte tycka illa om Elizabeth. Jag skulle gärna också ansluta mig till skaran som hyllar Blanchett i tid och otid.
Men Samantha Morton, till exempel, som har cirka fem minuter i scentid av filmens 114 att vara Mary Stuart på behöver knappt lyfta ett finger för att fylla hela duken och då har hon visserligen en bryta-ihop-scen men annars består hennes små bidrag i återhållen bitterhet, en trotsig uppsyn och en stolt hållning. Ytterst få repliker. Och hon gör det tio gånger bättre än Blanchett som får hela filmen på sig att förvandlas till drottning. Hail Mary!

Ett event

Varför delar två inoljade unga killar ut gratisprover på herrparfym iförda enbart kalsongerna? Vilken timlön skulle kunna motivera det? Ingen aning. Följande konversation ägde rum:

Jag: Får man ta en?
Han: Njäe du, det är bara för killar det där.
Jag: Jag känner killar.
Han: Har du kille eller?
Jag: Jag är här med två killar.
Han: Men ta hit dem då så får jag snacka lite med dem.
Jag: Får jag ta ett prov eller inte?
Han: Njäe, men ta hit din kille så kan ju han få ett.

Vinnaren!

Här är vinnaren i “Nice Ass”-tävlingen i Farsta Centrum! Enhäldig jury var Kennet och Caroline. Grattis säger vi till okänd man i puffiga jeans. Hoppas du hittar drömresan där på Ticket!

Nej, jag vill inte se dina bilder från Thailand

K ska åka till Thailand. Hans mamma med snubbe har köpt ett steakhouse där. De serverar svensk mat. Pizza, plankstek och pyttipanna. Personalen talar svenska. De ska öppna en minigolfbana i anslutning till steakhouset. K ska åka dit, spela minigolf, äta pizza och bidra med lite kreativ input till verksamheten. Han verkar på det stora hela oerhört pigg på att åka dit, skaffa MC Hammer-byxor, långt hår och flipflops.
Han säger att thailändarna även kallas “Det leende folket”. Han hade läst någons blogg, där det stod “Har bott i Thailand en del av mitt liv. Lärorikt”.
Jag ser fram emot hans rapportering, och hans personliga, inre utveckling. I början kommer han säkert garva åt allt, särskilt svennarna, men sedan kommer han snacka om svenskt kaffe och att “umgås över generationsgränserna” som alla gör efter ett tag utomlands. Kanske kommer han till djupare insikt om saker? Jag kommer sakna honom mer än ord kan säga, men räknar med bilder. Även om jag kommer vägra kolla på foton av leende svennar i tuktuk, och bilder på lekande barn på kritvita stränder. Av princip.

Tjockisbingo

Åkte till Farsta C med vännen K idag. Skön kille (ej sexuellt!). Vi spelade som vanligt tjockisbarn-bingo. Man tjingar varje gång man ser ett litet barn med fetma. Det vimlar av tjocka barn i Farsta.
Sedan spelade vi nice ass-bingo. Man pekar ut folk med sköna ass. Typ tjockisgubbar i chinos. En riktigt tjock gubbe ställde sig och särade på sina tjockisben vid disken till Ticket resebyrå. Vi tog kort på hans ass.
K sa “Säga vad man vill om dvärgar men de har alltid varit väldigt framstående inom underhållningsbranschen”. Det är ett bra citat. Helt appropå ingenting.