En konstig fest

En märklig fest. Det skulle vara en fest för tidningen Pause, sa man. I en galleria. Den där knasiga nya som man aldrig går in i. Där den konstiga varuhuet Debenhams låg förut (eller “Lebensraum” som Kennet trodde att det hette).
Kom dit, stod i kö med en ytterst uppblandad folksamling. Några mammor och pappor i en liten klunga. Några kids i artonårsåldern. Några blonderade förortsbrats.
Kom in. Hela gallerian är full av folk. Det bjuds på modeshow koreograferad (!?) av någon Ingrossobror. Alla affärer har öppet. En man i stentvättade jeans juckdansar i butiken med smink, och trycker sig mot en bord fullt av läppglans. En tjock man med rödfärgad mohikanfrilla dricker öl. Tidningen Pause syns inte till. Jag går. Får en Pause i goodybagen, som ockå innehåller en broschyr för Restylane, med sloganen “För naturlig skönhet”, vilket jag garvar åt. Försöker förklara det roliga för mina två manliga vänner. Ingen reaktion.

Sa jag att jag såg The Bourne Ultimatum i helgen? Det var roligt. Jag tittade bort så fort knytnävarna kom fram. Vid två tillfällen drogs jag med i folkvågen och applåderade åt Bourne. Efter en “fräck” replik klappade vi händerna. Heja Bourne! Efter att han slagit ned en yrkesmördare klappade alla händer utom jag. Jag vill inte applådera våld. Men gärna fräcka oneliners.

Du och jag döden

Idag fick jag svara på vilken min bästa film om döden är. Det är Harold & Maude. Den är så fin. En ung överklasskille och en gammal haschrökande hippietant finner varandra eftersom de har en gemensam hobby; döden.
Harold tycker om att låtsasdö, han har en speciell förkärlek till det morbida. Maude tycker att döden är lika med livet och ser begravningar mer som fester. “Tillsammans upptäcker de livet” skulle jag kunna skriva men det låter för pinsamt, jag rodnar bara jag tänker på det.

Jag känner en alldeles särskilt längtan efter Harold & Maude just idag. Jag vill också se döden som livet. Det gör jag inte. Jag ser döden som döden, alltså slutet på allt. Som när man stänger av en dator. That’s it.

Jag vill se andra filmer om döden. Jag vill lyssna på musik om döden. Synd att jag hatar Kent så mycket att mina nävar knyter sig, annars hade jag kanske kunnat lyssna på dem. Nick Drake är bra, men han är död light. Dödsmetall är för fånigt. Kan ingen göra ett blandband till mig med de bästa låtarna om döden? Ni kan få en lista på de tio bästa filmerna om döden tillbaka. Ettan har jag redan avslöjat.

Breaking News. Här berättar jag om varför ett visst program förtjänar Dagens Medias alternativa tv-pris. (Jag yttrar mig inom kategorin samhälle, tro det eller ej)

Och debatten om ordet “skönt” går vidare. Såg en annons för en tidning i dag med sloganen “Ha det skönare i sängen”. Punchline: läs vår tidning.
Ett helt oladdat ord är det inte. Och folk kallar mig pryd.

Att sova eller inte sova

Senaste tiden har en del vetenskapliga (?) frågor poppat upp som flugor i min närhet. Kanske är det för att en allt för stor andel av mina vänner ser på mythbusters, jag vet inte. Men några grejor som har debatterats mer än en gång och som måste få ett slutgiltigt svar är:

1. Huruvida man kan “ta igen” förlorad sömn eller inte. Ja eller nej?
2. Om en Ahlgrens bil sväller upp till fördubblad storlek i magen. Sant eller falskt?
3. Om ordet “skönt” enbart ekar “sexuell aktivitet”, eller om det kan användas i något annat sammanhang (typ “skönt väder idag”) utan att någonsin eka “sängkammare”, ens för en sekund.

(Och som en parantes kan sägas att jag först skrev fel, och skrev “sängkommare” vilket borde räcka som svar på fråga nummer tre.)

Bless them, säger jag. Bless them.

Mtvs program My Sweet 16 är helt underbart. Jag vill inte gå in på det här med mig och förnedringsteve (i synnerhet amerikansk förnedring) men det är något så fostrande och uppfriskande med att se tjocka små femtonåriga flickor skrika i bortskämt raseri på sina ryggradslösa fäder och kräva – att få fira sextonårsdagen på ett slott, och få rida in i balsalen på en vit häst.
“Jag vill att alla ska bli avundsjuka!” verkar vara det vanligaste mantrat.
Jag tycker att vi har mycket att lära av My Sweet 16. Lika mycket som vi har att lära av min LA-vän på långvarigt besök i Stockholm.
Vi är alla värda något mer, det är kontentan.

Man ska kräva det bästa pengar kan köpa. Varför vara blygsam? Jag presenterar mig knappt ens som journalist ibland, säger att jag är “skribent”. Hade jag bott i USA hade jag kallat mig redaktör. Jag hade krävt påökt. Jag hade vägrat skriva om engelska komedier där folk visar sig vara gaylords och hispiga tanter springer omkring i hatt.

Min LA-vän har gått tillbaka tre gånger nu, till frisören som gav henne en färgning hon blev missnöjd med. Det hade jag aldrig vågat. Jag hade gått tillbaka en gång, urskuldande. Hade det blivit dåligt då med hade jag färgat det själv. Det är fel.
Hon säger att inte hittar nån bra lotion i Stockholm. Hennes föräldrar får skicka. Rätt. Varför nöja sig med mindre än man är värd, säger jag.

Man ska vara lite mer som en bortskämd, amerikansk 16-åring och mindre som en väluppfostrad, svensk 30-something. Ingen tackar en för att man är snäll och trevlig. Jag tycker My Sweet 16 är riktigt utbildande. Det gör mer för självförtroendet än Fab Five och Snygg Naken tillsammans. Här är ett gäng tjocka, fula och alltigenom osympatiska tjejer som begär allt och mer därtill enbart för att de fyller 16. Och de får det. Why not? Att vara söt och snäll har aldrig varit en bra affär. Tänk på den.

Engelska sjukan

Men åh! Varför ska följande inslag alltid finnas med i engelska humorfilmer som handlar om bröllop eller begravningar:

1. Homosexualitet. “Oj, var han…? Nä!”
2. Hispig dam med hatt.
3. Man som blir hög/råkar ta droger/flummar/gör bort sig i känslig situation, typ vigsel.
4. Knasig präst, typ överförfriskad.
5. Tjock, släkting som säger opassande kommentarer.

Såg Trångt i kistan idag. Höll på att somna. Alla 50+ kritiker i salongen skrattade. Deras skratt väckte mig då och då. Jag antar att jag somnade på riktigt.

Träffade Anders på Bon, DN/Rodeo-mannen Mattias Dahlström och Café/RES-mannen Klas Ericsson för att snacka business. Klas berättade om en resa till Kiev. Några konstnärer kastade in sig i garderober och kallade det för en happening. THIS IS ART! hade de skrikit. De hade tryckt upp ett verk gjort av en bensinslang, en bit frigolit och några tandpetare under Klas näsa och sagt att det var art. LOOK AT THIS!
Måste säga att jag föredrar fridsamma resor till filmfestivaler på kontinenten, även om det lät roligt när han berättade om ett utomhusgym på en ö, med ryska män med cigaretter i mungiporna, som använde gnisslande muskelbyggarmaskiner under tystnad.

Rolig tröja?

Dagen efter och dagen före

Limboland! Dagen efter natten då jag förlorade all sömn, dagen innan natten då jag kommer springa mellan fyra fester och därmed förlora all sömn igen. Bästa strategin, någon? Är det, som jag tror, att äta nyttigt och proteinrikt, samt lägga sig tidigt ikväll? Kokar pasta i detta nu. Har handlat proteinrik lax.

En grej jag föraktar: medelålders kvinnor som ber om
a) “en busig frisyr” hos frisören
b) “inget för gulligt, jag är faktiskt inte så oskyldig som jag ser ut. HAAHHA!” hos frisören
c) “nåt man bara kan dra fingrarna och lite gel i på morgonen” hos frisören (PS. Ingen säger “gel” om hårgelé. Ingen får säga gel om hårgelé.)

Var hos frisören idag. Jag bad inte om någonting av ovan nämnda saker utan bara “som vanligt”, och svarade “Jag är öppen för förslag” på deras fråga om jag kunde tänka mig “nåt nytt”. Jag är ett föredöme för frisörkunder världen över. Lata frisörer får göra “samma, gamla vanliga” och unga entusiaster välkomnas med förslag. Jag är en drömkund.
Nu ska jag jobba på att bli drömflickvän.
Sedan drömfilmkritiker.

Nu går det för långt

Andra natten i rad jag drömmer om Wes. Herregud, nu får det vara nog. Igår pratde jag med Pontus, på City Nöje. Han sa “Hur var det att hänga med Colin Farrell och Brad Pitt då?” och jag sa “They mean nothing to me, det är Wes som gäller.”
I samma stund som jag sa det insåg jag vikten av mina ord. Det är verkligen sant. Herregud.
PS: Är Wes bög? Min gaydar snurrar lite men ger inget definitivt utslag.