Jag tar åt mig

Här skriver jag om Gekås. Roliga kommentarer. Det tackar man för. Speciellt den om att jag skulle vara en “respekterad kulturskribent”.

Poetic justice

Såg Bright Star idag, av Jane Campion (Pianot). Svårt att motstå – ett kostymdrama om 1800-talspoeten John Keats och hans kärlek Fanny Brawne. Sånt måste ses. Trots att man vet att det inte slutar väl när ordet “turberkulos” nämns inom de första fem minuterna.

Det är intressant det här med äktenskap. Hur man förr om åren bara liksom bytte titel och pengar rakt av. Eller avstod kärlek för att pengar saknades (som i Keats fall). Att ha ett förhållande i alla fall var tydligen otänkbart.

Därför är det i det närmaste kittlande att se hur en kärlekshistoria mellan en kvinna med pengar och en poet utan pengar bara kan sträcka sig till en kyss. Längre en så och hon vanvördas. Och är man (gentle)man nog låter man inte detta ske.
Keats säger “Jag har ett samvete” och avböjer så möjligheten att tillbringa en natt tillsammans med henne, trots att båda vet att det troligtvis är deras sista. Ingen diskussion om saken. Bara “Jag har ett samvete”, en uppsträckt handflata och så ett farväl.

Här är det sedan fritt fram att reflektera över “Tänk om John Keats besökte Stureplan efter tre en lördag” eller “Samvete, visst, men lusten då?” eller något annat vitsigt. Dela in er i gruppen och diskutera.

Att känna en kändis

Var med Kennet på stan. Att vara med Kennet innebär många saker. En ständig blandning av högt och lågt och en aldrig sinande källa av konstiga och/eller briljanta oneliners han antagligen inte är medveten om att han häver ur sig.

Det är väl därför han är med på tv. Hade jag ett produktionsbolag skulle jag göra en Truman Show av honom, bara följa Kennet dygnet runt. Kennet Show.

Vi går på Drottninggatan. Två rara kickerstjejer kollar på oss. En säger ”Ursäkta, har du varit på tv?”. Jag säger “Jajamen! Den här killen är med på tv!” och pekar på Kennet som spelar generad. “Ser jag snygg ut i rutan, tycker ni?” säger han och lägger på ett charmigt Kennet-garv på det. Brudarna drar sig bort från oss och Kennet skriker “Bara för dig! Bara för dig!” och garvar.

Men gud, usch, vad håller jag på med”, säger han sen uppriktigt förvånad.

Vi går vidare.

Över Drottninggatan hänger banderoller för Stockholm filmfestival. Susan Sarandon kommer hit för att motta Lifetime Achievement Award. “Jaha, hon från Rocksystrar” säger Kennet.

Vi går in på Åhléns. Jag vill kolla in sminkmärket Smashbox. En säljbrud börjar prata anti-oxidanter och beautybluffen nummer ett: “innehåller rent guld för att ge huden lyster“. Hon är, som det brukar heta, väldigt på. “Du kommer älska det” säger hon till Kennet och pudrar hans ansikte. “Jag vet att du kommer älska det”.

Kvinnan är tröttsam. Vi besöker avdelningen för porslin och husgeråd. Kennet spanar in en servis han är säker på att hans pappa har och bestämmer sig för att köpa en kompletterande tallrik till farsan i fars dag-present. Men så får han syn på priset och skriker i högan sky av ren förfäran. Han blir alldeles chockad och känner sig nödgad att skicka ett sms till sin pappa och meddela att hans servis är häpnadsväckande dyr. Pappan ringer upp. Kennet uttrycker panik i luren. 
“Jag tänkte köpa en tallrik till dig men vet du vad de kostar här på Åhléns? Gud, det är så dyrt, det har han inte gjort sig förtjänt av tänkte jag”. Kennet meddelar sin pappa att nu när han vet priset på servisen kan han omöjligen komma till dem och dricka kaffe ur de dyra kopparna igen. “De borde du ställa in i finskåpet istället”, säger han, “och aldrig använda”.

Mitt feta köttbevis

Jag har en avsersion och inbyggd rädsla för billigt kött. För det första har jag läst Snabbmatslandet så jag vet vad jag talar om. En hamburgare som kostar tio spänn kan ju inte innehålla prima nötkött. Vi snackar snarare koöga med smaktillsatser.

Jag är också ytterst skeptisk till pressad skinka och idag fick jag min skepsis bevisad. Tror jag. Kolla, bara att man på typ City Gross kallar det för “Plånbokspålägg” bevisar väl att det är nåt skevt med det hela? Annars skulle man ju skriva att det var “delikatesspålägg” eller kanske det mer modesta “frukostpålägg”? Men nej, “plånbokspålägg”. Det skriker ju malen grisfot i salt. “Bra för plånboken” i första hand. Nyttigt eller ens ätbart i andra.

För övrigt…

…hoppas jag på medlidande från exakt alla håll och kanter. Tandläkaren skrapade mina tänder, under tandköttet. Bedövningen håller på att släppa nu, tandköttet dunkar och munnen är full av rispor och sår. Nice.

"Tjuvlyssnat"

Courtesy of A som hörde följande konversation mellan två tjejer:

“Hon ska spå mig igen sen. Hon spår i latteskum. Alltså de finns de som spår i teblad och kaffe och sånt men hon kan spå i kaffe latte! Hon spådde mig, hon kollade i min latte och det var helt sjukt, hon såg…en utomjordning! Hon sa att det aldrig hade hänt henne förut, det var helt unikt!”

Last night a DJ saved my life

Det var fler än jag som upplevde något stort igår. Själv halvlåg jag i sängen med ett glas te i handen när det hände. Jag kollade på  Mammas pojkar. Bobby hade tagit med sig några tjejer på en gruppdejt, de skulle dansa salsa. En konstruktör visade hur man skulle vicka på höfterna, en tjej skröt om att hon hade värsta försprånget eftersom hon dansat förut.

Det är då det händer. Bobby säger att han ska presentera tjejerna för “sin stora kärlek”.
Han tillägger ödesmättat “…och det är Michael Jackson“.

Han gör en gest han antagligen väntat hela sitt liv på att göra och ropar “DJ! Hit it!”. Då ljuder de första tonerna av Billie Jean och Bobby börjar dansa.

Han börjar dansa. Han rör sig mjukt, händerna knutna bot bröstet. Han moonwalkar light. Han ser allvarlig ut. I hans ögon lyser ljuset av det barn som aldrig fick mima till sin idol på skolavslutningen. Han tar sig i skrevet.

Jag tänker “Det här är det bästa tv-ögonblicket i mitt liv”.

Och precis som Jane Timglas i slutet av programmet inser att hon är störtkär i Bobby och meddelar att hon nu “fattar varför jag är här” så förstår jag också, mot programmet slut, varför jag har tv. Allt jag sett på tv i mitt 33-åriga liv har bara varit en ren transportsträcka till detta ögonblick. Jag fattar nu. Och tomheten – besvikelsen – över att aldrig kunna se något så bra igen är enorm.

All in the details

Ikväll är det förresten Mammas pojkar. Jag är pepp. Det var trist att Izza åkte ut, med kepsen på och tänderna ut. Men hon såg ändå fram emot att umgås med dottern Heaven istället för svennebanankillarna på Marbella. Varför de alltid ställer sig sådär med händerna knutna framför skrevet, och benen brett isär är ett mysterium för mig. Ställer sig någon så, nånsin, helt frivilligt? Eller är de tillsagda? I så fall – varför?

Nå. Med Izzas bortröstning kanske Jane Timglas (!) kan få komma fram lite i ljuset. Hon har ju redan visat prov på bra tugg med “Men läs en bokjävel då!” och “Om man blir kär i nån från Malmö, blir man skånsk medborgare då eller?”. Det fins alltså all anledning att sätta programmets fortsatta hopp till henne. Ikväll kl. 20.00 smäller det.

Ja, det är ett helvete det där…

Enligt min åsikt…

…så har de här två människorna de mesta möjliga media-namnen i Stockholm. Att heta Rolf van den Brink är jävligt coolt. Ända sedan jag fick MTV i mitt barndomshem i Hagsätra, och blev hyfsat kär i Marijne van der Vlugt, har jag tyckt att något med “van der” eller “van den” är det snyggast efternamnet. Överväger då och då att ändra efternamnet till van den Hainer. Internationellt!

Än så länge är det Caroline Hainer. Aldrig Carro. Om man inte är släkt med mig. Om man inte är min bror, till exempel, där är det okej.

Det är ett bra media-namn anser jag. Kanske inte just i dagsläget men i allmänhet. Bra krönikörsnamn. Kanske utrikesrapportering?

Här står de då, på Stureplan. På nåt partaj. Och bara glänser med sina vackra media-namn. Låt dem få ha sitt moment. Sen går vi vidare, ok?