Verklighetens folk har sagt sitt!

Ja, men då har verklighetens folk sagt sitt då. Eftersom det är så populärt med pepparkaka och grönmögelost (eler ädelost, whatever) så har Kavli gjort det lätt för oss att bjuda på denna delikatess. Eller att ta med en gå-bort-present, istället för blommor, för den delen.
Var det inte Kavli som också gav oss mjukosten med banansmak? I så fall – är det verkligen okej att de är röstberättigade?

Mommie dearest

Förresten, Jason Bateman är ju gift med Paul Ankas dotter Amanda. Alltså är Anna Anka hans styvmamma. Eller svärmor? Extra roligt med tanke på att Jason är två år äldre än henne.

Definitionen av folkfest alt. opportunister

Var förresten på pappas grav i helgen. Planterade ljung, tände ljus och grät lite. Peters whiskeyflaska står kvar, och min sån där grej man har när man metar. Jag har lagt dit den för att jag minns en gång när jag och pappa metade. Det var fint.

Varje år när vi går till graven på Allhelgona får man känslan av att det är folkfest på gång. Barnfamiljer kör en barnvagn, folk har med sig termos. Och vid in- och utgångarna och längs med muren står korvgubbar och säljer kokt med bröd.

Kokt med bröd, ja. Det ser lite weird ut, tycker jag. En liten tuch av Vattenfestival. Men hey, vem är jag att döma. Vill verklighetens folk ha varm korv ska de få det.

Måttet är rågat

Det här med bröd. Det har gått för långt. Åttiotvå spänn för en limpa? Vad är det i den – guld?

Note to self

Att sitta på Slussens perrong i tio minuter och vänta på ett tåg iförd mimsminking är dock ingenting jag rekommenderar.

Jag – en instant classic!

Jag gjorde en riktig klassiker igår. Gick på Halloweenfest. Klädde givetvis ut mig.

(Låt mig berätta om mitt förhållande till utklädnad: den som inte klär ut sig när man bör klä ut sig (såsom på maskerad och Halloweenfester) är en nervös stackare som tror att man framstår som “töntig” för att man klär ut sig och därmed löper en risk att inte se lika snygg ut som man vanligtvis gör. Lossa Zoolander-mimen och skärp er!)

Jag umgås med för många anti-utklädare. Detta är ett problem.

Hur som helst, jag klär självklart ut mig och jag skulle aldrig göra det halvhjärtat för då kan man lika gärna låta bli. Den som gör något halvhjärtat är ju ingen att lita på, det säger sig självt.

Så jag körde mimare all the way, med mimsminkning i ansiktet, med en sån där äcklig mun som ser ut som ett rött litet hjärta. Randig tröja med väst och så svarta taxibrallor till det.

Mimare. Läskiga saker.

Och jag tvingade M att ta på sig kattöron och så sminkade jag en nos på hans näsa och några morrhår. Någon måtta får det faktiskt vara.

Bara det att någon hade glömt tala om för oss att det inte var en maskerad. Men alltså, säg att det är en vanlig fest och inte Halloweenfest då! Några av oss gillar faktiskt strikta traditioner!

Så ja, jag tillbringade kvällen med att hälsa på okända människor i mimutstyrsel, jag var med i ett popquiz (och vann) iförd mimsminkning. Jag var den enda i en lägenhet på söder som var utklädd. Okej, kanske inte den bästa känslan i världen men hey, jag slår gärna ett slag för att visa att vi utklädare är också människor och om världen bestod av fler såna som mig så skulle det inte vara pinsamt att skoja till det lite.

Folk alltså

Igår var jag på någon slags galavisning av Trubbel i paradiset. Vince Vaughn gick upp på scen och sa ungefär tio ord. Sen gick Malin Åkerman (Akerman) upp och sa hej till sin familj och “sina fans”. Hon uttalade “fans” som “fäääns”. Hon ville tacka dem, sa hon. Tacka “fääänsen”. Sen blev det film. Sen blev det buffémat.

På sådana tillställningar (jag vill inte göra sken av att jag springer på galapremiärer titt som tätt, för det gör jag inte, men det händer) så undrar jag alltid vilka de inbjudna är. I synnerhet eftersom ungefär 40% av publiken brukar bestå av unga, blonda, smala tjejer som ser ut som gemene modebloggerska. Är de modebloggerskor, tro? De är uppklädda till tänderna, ofta lätt orange i hyn och kommer i gäng. Jag har ingen aning om vilka de är men de är banne mig alltid på plats.  

10% är alltid rödnästa gubbar i kostym som inte ser ut att ha sett en film sedan Lorenzos olja. Nä förresten, de ser inte Lorenzos olja. De ser Beck och nåt med Richard Gere. Jag antar att de är businessgubbar av något slag. Affärspartners. De som håller i kulorna etc. Du brukar gilla att titta långt ned i glaset med bjudsprit, är min erfarenhet.

Låter jag bitter? Tror jag det, någon snodde nämligen min sponsdricka (nån vitamindryck som smakade riktigt illa) och jag åt en äcklig wasabinöt av misstag, som jag hittade i min sponspåse med godis. Jag har rätt att vara sur för detta.

Och för att filmen slutar med att alla blir lyckliga och glada.

Tomheten gånger två

Idag såg jag årets bästa film. Jag är övertygad.

Så nu känner jag tomhet.

En slags värme någonstans i mellangärdet också visserligen, men mest en tomhet som när man vet att det man varit med om var så fint och så roligt att ingenting kommer att toppa det. Och nu är det över.

Kanske sen, när känslan helt försvunnit. Men ännu är den stark.

Jag grät lite efteråt. Och så saknade jag min pappa väldigt, väldigt mycket.

Lill-lördag

I morgon ska jag se Trubbel i paradiset. Dels för att Vince Vaughn närvarar och säger ett par ord till publiken innan rullen sätts på, och dels för att Kristin Davis är med. Jag gillar Kristin Davis. Jag vill vara hennes vän. Jag har träffat henne. Hon hade Prada-jeans och helt normalstora höfter. Det gladde mig.

Igår var Kennet här. Jag bjöd på pepparkakor. Han sa “Vet du vad som är gott till pepparkakor…”

Jag blev iskall inombords. Jag höjde ett finger och skrek “Nej! Du får inte säga ‘grönmögelost’ “.
Han sa “Det är asgott till” medan han mumsade.

Gud. Beklämmande.

Saken är den att jag har ägnat både tid och kraft till att definiera Verklighetens folk, förstår ni. Jag är fascinerad av uttrycket. Jag tror jag vet vilka de är. Jag försöker greppa.

Jag var inne på att det är de som ser musikalen Cats och sen säger “Gud så duktiga de är, de ser verkligen ut som katter!”.

Jag tänker mig att de släktforskar. Verklighetens folk släktforskar och tycker att det är jätteintressant. Så mycket historia.

Men jag vet inte. De dricker antagligen belgiskt öl också, har gladpack och folie i nedersta kökslådan. Köper en pumpa till Halloween men vet inte riktigt varför och så vidare.

Sen kom jag av mig. Kanske vet jag inte alls vilka de är?

Men då satte M huvudet på spiken: verklighetens folk serverar grönmögelost på pepparkaka, konstaterade han. Ja! Det är precis det de gör! Och säger “Det smakar inte alls som man tror, det är riktigt gott faktiskt”.

Det är verklighetens folk det. Självklart. Så klart! Jag känner dem, de är mig närstående. Jag skulle säga att jag i mångt och mycket tillhör dem. Men grönmögelost på pepparkaka, alltså där sätter jag en gräns.

“Varför det?” säger Kennet. “Det är skitgott ju. Smakar faktiskt inte som man tror”.

This just in!

Sveriges idag två största såpastjärnor: Kennet (Stockholm-Arlanda) och Izza (Mammas pojkar) fångade på bild. Jazzhands kan som enda blogg i Sverige publicera bilden, helt exklusivt.