"Det kändes lite kinky"

Ett personligt hamburgerminne!

Beautyblogg

Nya Bon är ute nu och jag skriver nya i dubbel bemärkelse; nytt nummer, ny logo. Och snart ny skönhetsredaktör nämligen undertecknad.
Nej, jag har verkligen inte övergett filmen. Jag breddar mig bara. Beauty har alltid varit ett intresse. Av flera anledningar. Min problematiska hy, filmstjärnor och antropologi är väl nyckelorden till varför det upptagit mitt intresse.
Från och med nästa nummer händer det men nyheten är officiell nu. Här och nu. Nu.
Jag kommer också att skönhetsblogga på bonmagazine.com från och med jättesnart men känner för ett litet inlägg här och nu på Jazzy. Om DATE-parfymerna. Ni vet, de där parfymerna light som var populära i mellanstadiet. En tjej för varje doft, med rejäla namn som Emma och Natalie. En färg fick symbolisera. Blå var frisk och sportig, medan lila var lite “tyngre” och orientalisk.
Samma koncept gäller fortfarande men det är fascinerande att se uppdateringen. Namnen är borta för det första, numera heter de D, A, T och E. Men samma uppdelning gäller i stort sett fortfarande, en frisk och sportig dam (ljusblå) och en mystisk och oriental-exotisk kvinna (lila). Men någonting har hänt. Den friska och sportiga kvinnan är för det första äldre, och för det andra sofistikerat bortlutad, hon ser inte ens på oss. Hon är numera namnlös, och vi är inte längre personliga med henne. Så hon stirrar bort från oss i en pose, medan hennes blonda, obehandlade hår ramar in det sofistikerade, nästan lite kyliga, ansiktet.
Men den exotiska kvinnan däremot, är kanelbrun med utländskt påbrå. Hon stirrar rakt fram, ut på oss, med hypnotiserande blick. Man skulle kunna säga kaxig, men utmanande eller uppmanande är nog mer korrekt. Eller okej, sexig. Hennes färg är syndigt svart, såklart. Och även hon är betydligt äldre än dels målgruppen och dels den DATE-tjej vi har i minnet. Hon heter D för “Dangerously Delicious”. DATE har blivit vuxen. Tänka sig. Har även målgruppen det eller är det så att dagens trettonåringar mer ser sig som trettioåringar?

Titta vi flyger

Alltså det här med gothmodet i modehusen. Inte en enda av De Stora Designersarna har missat att ha vampyrer som förebild för höstens kollektioner.
Jag vet inte jag.
Snart har Låt den rätte komma in premiär (24 okt) så jag skyndar mig att påstå att det inte finns några coola vampyrer kvar. The Lost Boys (1987) hade den kanske skönaste vampyrstilen av alla; blonderat hår och jeansjacka med avrivna ärmar. Duuuude. Solglasögon av pilotmodell eftersom man inte kan gå ut om dagen då man är blodsugare.
Interview With a Vampire (1994) körde visserligen på långt hår i hästsvans och det universellt obegripliga plagget kråsskjorta, men de hade å andra sidan skräddarsydda kavajer och bögig gångstil, och det klär en vampyr. Det klär förresten vem som helst.
Sedan dröjde det ett tag. Och vad har vi nu för knasiga modevampyrer? Vi har svenska Vampyrer som kör på kulturvampyrstilen med svart polo. Typ. Och sedan har vi hela världens stora modehus som plötsligt kommit på att gother och vampyrer är fashionable. Svarta läppar, svarta ögon, svarta klänningar och svår, svår hysteri som främsta accessoar.
Då är det plötsligt inte kul längre känner jag. Ofräscht till och med. Vad hände med blond, smutsigt hår på creatures of the night? Ska de gå klädda i YSL-kläder nu? Men vaffan, då är det ju kört. HM nästa. Och när HM börjar köra vampyrkläder då dröjer det innan vi får se en enda bra vampyrrulle på bio igen.

"Insert funny here"

Det finns mycket lustigt att säga om den här skapelsen som säljs på Vetekatten. Den kostar med alla sannolikhet skjortan, och är säkerligen mycket god. Här är några förslag på sköna oneliners:

“Allianskringla? Betyder det att den inte håller vad den lovar?” (Mattias)
“Den måste vara saltad” (Jag)
“Smakar antagligen inte lika mycket som den kostar”

Finns det fler?

En rokad!

Jag har gjort en rokad, en helomvänding. Ni kommer inte tro det.
Samtidigt är det logiskt. Varför inte? Kunde Susanne Ljung kan väl jag.
Jag ska börja skriva om skönhet.
Det utesluter inte film.
Film och skönhet går hand i hand.
Nej, alltså, jag ska inte skriva på ett sånt där tjejtidningssätt, där man rabblar produkter och pris bara. Nej, skönhet som i skönhet. Som i essä, analys och den perfekta röda nyansen på nagellack (som ju faktiskt är L’Oreals Shine and Resist 505, helt otippat).
Sånt.
Skönhet som i stora ögonbryn och utåtstående Amanda Seyfried-glosögon. Och Tom Ford för Estée Lauder.
Ja, sånt.
Skönhet alltså. Och film. Jag breddar mig.

P3 Studio 7 kl. 11:15 idag

Jag intar halvt ofrivilligt rollen som “den politiskt korrekta”. Calle Schulmans fel. Han snodde den andra rollen.

Såg förresten en bra film idag som har premiär på fredag. “Bedragaren” heter den, en dokumentär om en karl som åkte jorden runt, skaffade nya identiteter, och lurade av folk pengar. De gillade honom. Han var trevlig. Han var rolig. Ibland var han en romersk-katolsk präst. Ibland en rabbi. En gång tränare för ungerska OS-landslaget i simning. De vann. Då drog tränaren, som för övrigt inte kunde simma, med pengarna.
Intervju med gamla klasskompisar. De var fortfarande lite sura på honom. Han snodde klasskassan så det blev tji klassresa.
Men ändå var det förvånandsvärt få som var riktigt, riktigt arga på honom. De flesta var arga på sig själva.

Studiosnack

I morgon är jag med i Styrelsen i P3 igen. Runt kvart över elva. Calle Schulman är min parhäst. Igen. Vi har varken setts före eller efter senaste Styrelsemötet så det blir ett kärt återseende. Dock märkligt.

Biodlingen

Jag är mer besviken än jag vill erkänna över att Johan Wirfält på Rodeo inte är biodlare. Han skrev det i en ledare för ett bra tag sedan, appropå någon slags rådande gubbestetik bland unga män (Anders Rydell, jag talar till dig).
Han droppade i förbigående att hans hobby var biodling och jag ville så gärna tro honom. Det är roligt på så många sätt. Skriver han det ironiskt, tänkte jag, så är det en skön fingret-i-luften-droppning. Vad är gubbigare än biodling, undrar jag.
Skriver han det på allvar är det ännu roligare, det betyder antagligen att han lagt till sig med den konstigaste hobby man kan ha, för att kanske stå ut. Eller för att han alltid gillat biodling och inte hör hemma alls på en slags modeanalyserande tidskrift, utan egentligen bara kört på sin mannen-i-fluga-klädsel för att det är så alla biodlarvännerna därhemma i Halmstad (tror jag att det är) klär sig.
Allt var roligt med biodling.
Men så sprang jag på honom på gatan och kastade ur mig, det första jag gjorde (jag sa knappt hej) “En gång för alla nu, är du biodlare eller inte?” och han svarade förvirrat “Va? Nej, skulle jag vara det?”
Illusionerna krossades. Jag sökte en biodlare och fann en man. Jag är besviken.
Jag vädjade faktiskt till honom och sa att han hade haft chansen att låta mig fortsätta tro. “Ja, men du fångade mig ju off guard” sa han.
Förvisso.
Men en riktigt skarp skribent är väl alltid redo?

Dagen efter-bloggning

Jag kom hem, bitter och karg, ungefär klockan åtta i morse. Tolv timmar efter att planet från Venedig var tänkt att lyfta.
Ovanligt och oväntat få passagerare blev arga när tavlan med tider växlade från “estimated time” 20:15 till 02:25. Någon medelålders gubbe som såg ut att hela Lasse suckade och sa att det var ju tråkigt. Hans fru, som troligtvis hette Lillian eller Marianne, sa att det var typiskt och så suckade de lite. Alla satt liksom tysta och förvirrade kvar i gaten som om vi alla hoppades att det skulle hoppa till igen på rutan och stå 20:15 igen.
Då släcktes lysrören en efter en och så satt vi i halvmörker.
Jaha, suckade någon och reste sig. Vi andra följde efter.

Jag satte mig i “stora hallen” och hamnade mitt emot den här chilla mannen som “gjorde det bekvämt för sig”.

Men om vi spolar tillbaka lite så hade jag en trevlig vistelse i Venedig. I år igen. Kortare än förra året.
En observation: killarna som säljer fejk-märkesväskor är färre i år och har sämre utbud. Kan lågkonjunkturen slagit till även där?

Nå. Det blev en snabb sväng till Lido och festivalyran. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gick längs med röda mattan och högtalarna basunerade ut “It had to be You“. Kände mig som huvudrollen i en romcom.

Intervju med bröderna Coen. De är ju bedårande. En liten och en stor. Krulligt hår. Filmens The Proclaimers, kanske?
Där satt de och fnittrade och pratade stilla och sådär mitt emellan smart och ironiskt och uppriktigt. Jag gillade dem båda. Bad Joel om en autograf eftersom jag kände det venetianska högmodet infinna sig.
Jag gottade mig i otroligt goda croissants och färskt frukt på den femstjärniga hotellet. Jag behöll kristallglaset, på fot, som jag drack juice i, när jag gick ut. Jag kom på det ungefär vid toaletterna men då fortsatte jag bara att gå. Plötsligt var jag ute. “Så lätt var det” tänkte jag förvånat och stoppade det i väskan. Diskade det i morse. “Så där, ett fint kristallglas från Hotel Excelsior i Venedig”.

När jag gick förbi Hotel Des Bains tänkte jag på att jag, för ett år sedan, gjorde 2007 års bästa Venedig-intervju där med Heath Ledger. Jag blev uppriktigt sorgsen.

Sedan blev det RyanAir-knas och jag drabbades, som ofta, av sån där akut ensamhet. Min terapeut säger att det är ett eko av sorgen (och chocken!) från min pappas hemska och plötsliga död och jag tror henne. Det händer sällan, i stort sett aldrig, att jag blir arg. Inte så ofta upprörd. Min spontana impuls i situationer där liksom hot, jobbigheter och extrema förändringar inträffar är istället något som kan kallas “akut ensamhet”. Jag kröp ihop till en boll vid en krukväxt och tog jackan som kudde. Höll hårt i mobilen och skickade ensamhets-sms som jag kanske eventuellt skäms för lite idag. En natt på en flygplats är skitjobbigt, men inte…skrämmande. Borde inte vara i alla fall.
Nå.
In the words of Robbie Williams: No regrets, they don’t work.

Och här är en bild på den lokala specialitén svart pasta (“seppia”).