Årets första "årets"

Jag citerar Rodeos filmman Mattias Dahlström: “Det är bara februari ännu men jag tror att vi precis sett årets sämsta film”

Den hade olika effekt på oss. Mattias ville skära sig och åsamka sig själv smärta. För min del satt jag mest och fnissade i biostolen. Jag åt nötter från Hötorgshallen och kände mig upprymd på nåt sätt, som om jag såg på något obcent och förbjudet.
Jag kunde känna Mattias vrida på sig, se honom lägga huvudet uppgivet i händerna. Av någon anledning fick det mig bara mer upprymd. Jag tror det kallas chock.

När chocken senare la sig på kvällen kände jag mig nära på lyrisk. Nu vill jag nästan se om kalkonen, av samma anledningar som jag nästan vill se om Maskernas mästare, Lust och Tryggare kan ingen vara som ju bör räknas till de sämsta filmer som nånsin gjorts.
Jag skulle också vilja se om Cat People, men det kräver ett annat inlägg.

Nå.

Jag berättade för Roni och Linnéa vad jag just hade sett. Det var som att återge en galen dröm. “Det fanns egentligen ingen handling men det kretsade kring Beatleslåtar och så kom det in en rabbi och dansade, sen kom Bono och sjöng I am the Walrus innan Eddie Izzard blev cirkusdirektör”.
Jag började skratta hysteriskt. Som om det var kul. Eller som om jag upplevt något oerhört hemskt. Båda sakerna stämmer.

Mer om detta i morgon. Jag måste smälta.

Hej då Roy!

Roy Scheider har gått ur tiden. Vi på Jazzhands måste hedra honom. Han spelade Bob Fosse i filmen All that Jazz, där gesten “Jazzhands” har en mycket framträdande roll. Man skulle kunna hävda att det var den filmen som gjorde gesten (tillika danssteget) känd för allmänheten.
Roy Schieders förtjänst.
Roy Scheider var Mr. Jazzhands.

Bob Fosse hade en ritual. Efter duschen varje morgon kollade han sig själv i spelgeln, och sa sa “It’s showtime, folks!” medan han gjorde jazzhandsgesten.
Roy Scheider förstod.
Han fattade varför man ibland måste göra jazzhandsgesten framför spegeln efter att man duschat på morgonen.
Roy Schieder förstod.
Han bestämde sig för att ge folket jazzhands. Och folket fick jazzhands.
Vila i frid, Roy.
Vila i frid.

Experimentet som misslyckades

Jag har slutat vara allergisk mot katter! Herren vare prisad, jag älskar ju katter! Eftersom jag klarat av att vara hemma hos mamma och hennes fina katt Marius i ett par timmar utan problem drog jag den glädjande slutsatsen att jag är botad på nåt vis, och tjatade till mig att få vara kattvakt i 36 timmar för att kolla saken närmare.

Det har gått ungfär sex timmar. Ögonen rinner, näsan rinner och jag har ont i huvudet.

Herren ger och herren tar.
Trettio timmar kvar.

Kvällen då jag blev glad

“Du ser ut som en brunhårig Scarlett Johansson”.

Det fick jag höra. Helt oprovocerat.
Det var en bra kväll.
Jag är fortfarande glad.
Dock snarare rödhårig.

Äntligen får jag använda ordet "förödande"!

En bra filmupplevelse är bland det bästa som finns. Plötsligt fattar man, om än bara för en sekund, hur världen egentligen hänger ihop och hur allting funkar.
Det är en upplevelse, och det kanske allra bästa med att vara filmfrilansare.
Men det näst bästa är ju att råka hamna på en riktigt usel film, och i synnerhet om man sitter bredvid en god vän, kanske en som heter K, i salongen.
Det är som att vara på fest.
Jag och “vännen” hamnade på P.S. I Love You idag och slösade bort två timmar av våra liv. Jag kan i alla fall lägga mig med gott samvete för jag var där “i tjänsten” men K känner sig enbart smutsig och vill ta en kalldusch i ett par timmar.

* Vi listade ut hela ploten under filmens första två minuter.
* Giveaways var Lisa Kudrow, Harry Connick Jr. och Kathy Bates i rollistan (Vi bah “knasig sidekick”, “love interest” och “morsa alternativt psykolog”)
* Ett spänne som tappas på golvet får en sekunds mer uppmärksamhet än det förtjänar. Vi bah “okej, hon kommer hitta det när det är femton minuter kvar av filmen”.
* Alla killar är skitfula. Harry Connick Jr. Var väl snygg en gång i tiden? Nu ser han nedgången, utvecklingsstörd och plufsig ut och får därför spela mongo med sociala problem. Vad är grejen med hans snea mun och hans dubbelhaka? Han ser ut som min gamla historialärare Kaj.

De andra killarna som ska vara heta ser ut som neddankade trubadursnubbar man ser på röda linjen efter två på fredagkvällar. För att filmmakarna ska kunna komma undan med det har de gjort dem irlänska. Alla vet att irländare än charmiga, lite nedsupna men otroligt attraktiva. Kvinnor älskar dem.
Producenter också, för bara de har irlänsk accent kan de vara med i romcoms och slipper kosta så mycket. Pengar de istället lägger på en snygg tjej i huvudrollen. Hilary Swank i det här fallet.
* När en kvinna “råkar” se en man som duschar eller byter om betyder de att de kommer få ihop det. Speciellt om han sedan säger “Jag borde nog gå nu.”
* Alla irländare sjunger folkmusik och kan spela gitarr.
* Alla irländare gillar The Pogues.
* Alla män gillar tjejer i tossiga hattar, och som fnittrar mycket.

Nu ska jag skriva recension. Det känns så roligt, som om jag ska gå på fest. Jag älskar att se ruttna filmer.
Förutsatt att nån betalar mig för det.

Jag vill leva som vanliga människor

Lyckades med bio igår! Tricket är tydligen att köpa sina biljetter någon timme innan “föreställningen”.
Jag gillar att de meddelar vilken rad det finns platser kvar på. “Hur många rader är det i salongen”, kontrade jag som den biografkonässör jag är.
“Det finns dubbla säten längst bak i salongen också!” sa kassatjejen glatt och sneglade på mitt fina sällskap.
“Ja!” skrek jag, eftersom jag direkt såg en möjlighet att leva ut gamla high school-drömmar.
Nå.
Men nu var det filmen jag skulle berätta om.
Jag gillar Ben Afflecks regidebut. Gone Baby Gone handlar om en försvunnen liten flicka och korruption som går högre upp än vad privatdetektiv Patrick Kenzie (Casey Affleck – alltid förtjusande) först tror.
Men så här. Jag tänker mest på att Ben är pappa nu. Ben har läst boken och blivit berörd av dialogerna i stil med “Vet du hur det känns att förlora sitt barn?”
Ben är pappa. Han vet inte hur det känns men tyvärr kan han tänka sig. Och så har han låtit just de delarna ta alldeles för stor plats.
“Utnyttjar man ett barn”, väser Ed Harris, “så förtjänar man inte att leva”.
Patrick Kenzie ifrågasätter litegrann men bara tillräckligt lite för att det hela ska passera som en hyfsat vedertagen sanning.
Det är inte Casey Afflecks fel. Det är heller inte Bens fel, i alla fall inte direkt. Det är Bostons fel. Det Boston som Ben Affleck visar upp (och som han själv kommer ifrån) är superhårt, superknarkigt, skitigt och fult. Men fullt av katoliker, kors runt halsen och Ave Maria.
Nu har Ben blivit pappa, tänker jag. Då tänker han tillbaka på sina rötter, på de värderingar han vuxit upp med och som han, mer eller mindre omedvetet, kommer att överföra på sin dotter. Han är förälder.
Och jag minns när jag intervjuade honom i London och han sa det som alla föräldrar som också är kändisar säger “Min son/dotter är det viktigaste i mitt liv, jag ser vad som är viktigt nu på ett helt annat sätt”.
Men till skillnad från andra jag intervjuat som sagt precis samma sak kändes Ben helt 100%-igt uppriktig. Inga fler Gigli, superpartyn eller bröllopsplaner åt skogen. Ben är tillbaka på mammas gata, med en söt tjej som ser ut som snällaste cheerleadern i high school, och en fin liten dotter som förändrat hans liv.
Klart han gör en film om kidnappning med inbyggd anti-abort-propaganda.
Han kommer från Boston, han är en enkel man, och av alla berättelser han hade kunnat filma väljer han den här.
Jag vet inte, men jag börjar mer och mer hysa den djupaste respekt för bröderna Affleck.

Som vanligt folk

Jag har glömt bort hur man går på bio. Jag går aldrig på bio. Jag minns inte när jag var på bio senast. Om man med bio menar ett biobesök, på en biograf, där man betalar för sin biljett och trängs med en massa andra folk i en salong som luktar popcorn.
Sånt gör jag aldrig.
Men jag bestämde mig för att göra det i helgen. Tio i sju-bion. Ben Afflecks film med det ytterst fåniga namnet Gone Baby Gone.
Tio i sju en lördag. Går folk generellt på bio då? Jag trodde niobion på Heron City, fredagar mer var grejen.
Hur som helst.
Beställer man biljetter? Är det det som är grejen? Börjar filmen tio i sju eller är det reklam före?
Står vid kassan kvart i sju och det finns bara en biljett kvar till bion. Vi är två.
Som sagt, jag har glömt bort hur det är att gå på bio. Och jag minns nu varför jag, i början av min karriär, skrev en jobbig, lillgammal krönika med rubriken “Jag har slutat gå på bio, länge leve pressvisningen”.

Aight!

Kennet läser att Barrack Obama har som förslag att köra rap och hiphop i undervisningen i skolorna, för att underlätta inlärningen. Aight, man!
I misärkvarter i Frankrike kör man visst redan med den grejen läser jag i DN. Funkar säkert…men själv har jag svårt att se nåt annat än vår gamle svensklärare Lasse framför mig, tillsammans med den här boken om man skulle försöka sig på nåt liknande projekt här.
Lasse hade cosbytröja och en penna i ett snöre om halsen. På frågan om hur gammal han var sa han “Jag är arton men har levt som ett svin”. Det glömmer jag aldrig.
Låter som en hiphop-rad nu när jag tänker efter.

PS. En gång mötte jag honom i Hagsätra Centrum och han sa “Men vad ska det bli av dig då, Carro?” (Carro?!) och jag harklade fram “journalist“.
Då la han handen på min axel, tittade mig i ögonen och sa “Lova mig en sak. Lova mig att du inte slösar din talang på att skriva skit.”

Aight!

Vän av ordning

Jag älskar motargument i stil med “Jamen om vi tillåter X kommer vi snart tillåta både Y och Z”.

Exempel: “Jag har inget emot homosexuella men om vi börjar tillåta homoäktenskap så kommer vi snart tillåta apor att gifta sig med varann eller barn att gifta sig med pedofiler. Det är bara det.”

Idag läste jag en insändare med liknande retorik i City. Jag fastnade för den av flera anledningar men främst för att det är första gången jag läst någons insända försvar av sexism.
Det finns många tyckare av stilen “Varför ska vi förbjuda lättklädda kvinnor, de har ju så vackra kroppar!” (alltid med någon signatur i stil med “Gentlemannen”) men den här var unik.

Under rubriken “Förbjud inte lättklädd reklam” stod det “Om vi förbjuder sexism kommer vi snart förbjuda allt möjligt”.

Jag vet inte ens var jag ska börja när jag ska formulera mina tankar om den meningen. Kanske ska jag börja från slutet. Slutet av personens insändare. Den löd “Tunnelbanan är ingen sandstrand”.
Nej, jag ångrar mig. Det komplicerar bara det hela. Jag ger mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga.
Om jag tillåter mig att tycka nåt om den här insändaren kommer jag tillåta andra tycka något om mig och så kan vi ju inte ha det.

Nej, jag vill inte ha något gemensamt med den här mannen

Idag gick jag på andningskurs. Jag måste lugna ned mig, har man sagt mig från höger och vänster. Så jag har blivit knuffad i riktningen mot andning, slutna ögon och rak rygg på en stol och övningar på yogamatta.

Hur gör folk det?

Jag ligger på rygg och försöker fokusera på “vänstra stortån” som är uppgift nummer ett. Vad är det man ska känna? Jag ligger bredvid tungt andande människor och fattar ingenting. Och jag har ändå gjort en hel del yoga.

Man ska ligga still och känna sin egen andning, säger läraren med len röst. Jag försöker men blir bara irriterad över att ingenting händer. Blir stressad istället.

Jag fattar varför jag behöver den här kursen.

Jag kör sitta-på-stol-övningen och försöker andas tungt tillsammans med de andra i gruppen men jag kan för mitt liv inte sluta röra på tårna. Och jag tycker att jag får svårare och andas ju mer jag slappnar av, inte tvärtom.

Hur gör folk när de slappnar av sådär?

Jag är helt konfunderad och väntar spänt, fast på ett lite vemodigt sätt, på nästa gång. Vemodigt eftersom jag inser att jag måste vara en ännu hetsigare människa än jag trott hela tiden. Och nej, det är nog inte särskilt charmigt. Fy fan för att vara en kvinnlig Roberto Benigni.