Musikalkvällar

En konstig slump har kastat musikalbiljetter åt mitt håll. Blir medbjuden först på Bullets over Broadway på Göta Lejon och sedan Book of Mormon på Chinateatern.
Först kort bakgrund: älskade musikaler som tonåring, kunde inte tänka mig någon mer upplyst plats i samhället än som musikalartist, såg Les Mis fyra gånger på raken och så vidare.
Snabbspolning: Såg Cats i vuxen ålder och vred mig i stolen.

Först Bullets over Broadway då. De har en fenomenal stjärna i Shima Niavarani men det är knepigt att låta Johan Rheborg sjunga tufft om att vara gangster. Det är sammanfattningen.

Sedan till Book of Mormon, mycket knepigare. Jag inser att jag och den 88-åriga damen framför mig är de enda i publiken som inte asgarvar. Damen går sedan i pausen. Jag stannar.

Visst finns det stunder som är roliga, visst kan jag totalbeundra dansnumren och sångerna. De är ofattbart snyggt gjorda. Men det är någonting problematiskt här. Och det är såklart påtagligt att jag är i total minoritet i att känna detta. Det är någonting med att “men det är ju ironi!” och någonting med att men är det så jävla kul att skoja om att våldta bebisar, kvinnlig omskärelse och att förvandla ansiktet till en klitoris? “Det är ju ironi”.
Jag vet, jag vet.
“Det ska vara provocerande”.
Jag vet, men hur mycket kan man komma undan med så länge man säger “jag bara skojar” som en brasklapp?

Detta trots att jag såklart gillar den stora bilden, den som handlar om att vilken skrift som helst är lika bra som något annat påhittat rättesnöre, allt är bara fantasier och goja ändå. Och att det är vansinne att försöka rädda människor som har fullt upp med fruktansvärt tragiska levnadsförhållanden med frälsning. Jo, så långt är jag med. Och vissa nummer är som sagt oerhört smarta och fantastiskt framförda.
Men jag tycker faktiskt inte att det är så skojigt att mormonerna – trots allt – är de stora hjältarna i detta och att trots att man hela, hela tiden skojar om att Afrika “inte är som i Lejonkungen” ändå framställer det som ett näste för enbart aids och omskärelse.

Jag är antagligen fel publik. Fel sorts humor helt enkelt.

Dröm vs vaken (och ibland båda på samma gång)

Riktigt maxad natt beträffande ouppklarade avsked. Pappa, killen med kalufsen och mannen som var för ung i en och samma dröm. Vaknade helt utmattad. Hade en liknande dröm för två år sedan: pojkmannen försökte nå mig, vi kunde inte nå varandra (rent fysiskt alltså, telefoner gick sönder osv) och när vi väl gjorde det så var det med glädje och längtan.

Vad är grejen med dessa drömmar? Jag äter frukostmacka och dricker te med en tanke om att man kanske ständigt omformulerar sig. Man kanske skriver om förhållanden med människor hela tiden och det undermedvetna försöker mest bara hänga med.

Nu skriver jag under på den korrade och reviderade versionen av mitt liv som det är nu: jag är i en distansrelation med en helt vanlig kille, en man. Som bor på andra sidan världen. Och vi pratar på allvar om huruvida han ska kolla på en större lägenhet, en med en uteplats så att vi kan ha en hund där. Den ska heta Eddie, eller kanske Bob.

Så den reviderade och slutkorrade versionen av det aktuella kapitlet går väl egentligen ut på att vad som än hände så blev det så här.

Alltså, vad som än var och vem som än fastnat i mitt hjärta så ledde det hit. Nu korrar vi och det undermedvetna hänger med: smärtor, farväl och sorger. De är över nu, vi skakar hand med dem och ger dem frid. Och de dyker upp i drömmen i ny skepnad: den som vill mig väl.

Att färglägga

På’t igen då! Ny färg, nytt försök. Fortfarande kläder och sånt hyfsat oåtkomligt. Köket blir mer och mer belamrat och jag får ha tofflor eftersom golvet är helt kontaminerat nu med skräp och damm och gudvetvad. Men skam den som ger sig och så vidare, idag målas vardagsrum och hall för andra gången och jag blir en liten hög med tusenlappar fattigare.

Kalendern börjar bli fulltecknad i vanlig ordning, alltid så innan resa. Och då försöker jag alltid att styra upp och planera, sprida gracerna. Men man vill ju träffa folk, man vill hinna vara lite business och briefa och spåna lite med redaktörer. Man vill vara förberedd.

Försöker omfamna kaoset hemma genom att bara barrikadera mig i det enda hörnet av köksbordet som man kan nyttja och bara jobba. Eftersom jag inte kan ligga ned i soffan kan jag heller inte ta pauser och kolla tv-serier som jag brukar. Blir mer gjort? Oklart eftersom tiden istället upptas av annat, som att komma på smarta matlösningar (just nu står en stor hylla framför spisen och en annan framför frysen) och andra lifehacks.

Rosa om kinderna och om annat

Ja, nä den där känslan av att stiga in i Royal Tenenbaum-hemmet uteblev ju. Det har varit en tossig vecka till hemmet och vanorna sett. Jag vet, det är kommer att låta helt världsfrånvänt men håll i åtanke att hemmet är min borg, min arbetsplats och min kreativa spot.
Så när jag i helgen fick montera ned allt det där så kändes det lite härligt eftersom väggarna skulle bli fina och allt, men också lite pirrigt eftersom det ruckar på ens vanor. Jag kan inte ligga i soffan och skriva/kolla tv-serier. Sängen står på högkant och jag kommer inte åt mina sminkgrejer eller ens byrån med byxor så jag får ha samma jeans och tröja i tre dagar. Alltså, det är såklart ingen katastrof. Det bara ruckar på vanorna, som sagt.

Ja, hur som helst. Stiger upp 7 vilket heller inte är vansinne men oerhört ovanligt för mig och dessutom en törn i min insomnia. Vaknar fyra, vaknar fem, vaknar sex eftersom jag är rädd för att försova mig.

Farbror målare kommer hit prick 7.30 och första dagen får badrummet en uppdatering och taken blir fräscha. Andra dagen, det vill säga igår, är det dags för väggarna och hallen blir väl okej men inte alls den slags art deco-gröna jag tänkt mig (snarare ser hallen ut som en päronsplit nu). Men tyvärr är vardagsrummet en femårings dröm om att leva i en My Little Pony-värld. Jag fattar inte hur en sofistikerad, mild, mjuk rosa på färgstickan kunnat bli Hubba Bubba på väggarna?
Ja, i desperation ringde jag hit en annan farbror som fick komma och kolla och mäta och ge mig ett pris som var dubbelt så högt som jag hade tänkt mig för att måla om de nymålade väggarna. Men jag måste ju göra det så fort som möjligt och det känns så oerhört mycket camping att sova på en säng i mitten av rummet bredvid exakt alla andra grejer staplade på en hög med plastskydd.

Och bara detta: hålla sig borta på dagen, komma hem och vara trött och inte kunna ligga på soffan. Ruckar på hela min värld. Fast det är såklart ett oerhört, oerhört milt problem. Som tur är. Men ser det ändå gärna åtgärdat.

Dagen då man blev registrerad

Ser att jag blivit en Wiki-sida och reagerar instinktivt med rädsla. Något med övervakning men också krav. Har man ögon på sig nu helt plötsligt?

Sedan äter jag frukost och reflekterar över reaktionen. Är det för att det känns som om det bara är en tidsfråga nu innan man hamnar i någon skum Flashbacktråd och saker får stå helt oemotsagda?
Nej, snarare har detta med krav och känslan av vara bluff att göra. Två utgivna böcker gör mig visserligen rent tekniskt till författare men jag har svårt att förlika mig med titeln. Och det har jag inte helt behövt göra, förrän nu då.

Drömmer för övrigt att jag springer in i en gammal och oerhört smärtsam kärlek. Han ler, skojar med mig och säger “äh, kom igen”. Jag tror det är ett meddelande från mitt undermedvetna. Två motstridiga krafter där, den logiska och intellektuella som säger “Men gud, skit i det där. Det har ingen relevans längre” och den andra, inlärda, känslobetingade som blir rädd bara jag befinner mig flera kvarter från hans jobb. Förnuft och känsla. Lika gammalt som människan själv.

Och samma här: förnuftet som säger att författare än ingen yrkesskyddad titel, du måste inte ha legitimerad  författarexamen och fullgjort lärlingsår. Men det känns så.

Trettondag

Snö, vitt och ett dämpat lugn över staden. “Man förlåter den för så mycket mer”, som A sa medan vi åt middag.
Jag gillar att vakna och se fönstret inramat av det vita. Det påminner mig om någonting från en annan tid, en gammal Disneyfantasi om det gulligt ombonade. Ett oerhört vanligt motiv för mina teckningar när jag var liten.

Helgen går åt till att plocka ned tavlor och skruva ned hyllor från väggen. Ett annat slags ombonande. En ombonadsdekonstruktion.

Saknar fotbollskillen och Kalifornien, önskar att han såg det vita som svept in och sedan att han såg lägenheten med ny färg. Men det är inte så att jag går under eller längtar ihjäl mig. Vi hörs ju. Mest hela tiden, faktiskt. Han är närvarande ändå. Det gör all skillnad i världen.

Hemmet, borgen

Har vetat sedan innan jul att jag ska få väggarna målade nästa vecka. Och ändå sedan dess har jag surfat inspirationsbilder, börjat följa inredningssidor på Instagram, markerat sidor i min Domino-bok och noggrant, noggrant bläddrat runt på färgkartan från färgtillverkaren.

Jag visste direkt att jag ville ha rosa-aprikosa väggar, nästan hudfärgade. A säger att det kommer bli vansinnigt fult men han räds å andra sidan allt som inte är offwhite eller svagt beige. Jag är tvärtom, skulle vilja ha ett vardagsrum som Diana Vreelands eller Downton Abbey.

Har gått in så oerhört för detta nu, oklart hur många timmar som lagts ned på att hitta exakt rätt nyans så att man hamnar på rätt sida sent 80-tal/offentlig lokal. Varför lägga ned så mycket tid, det är ju bara att måla om ifall det skulle visa sig att det blir helt keff?

Men det handlar ju om hemmet som förlängningen av sig själv. När fotbollskillen var här insåg jag hur mitt hem är absoluta motsatsen tills hans oerhört spartanska ungkarlslya utan en enda utsmyckning eller något som inte fyller en funktion, förutom någon obegriplig konstig nostalgisak som en tom, överdimensionerad vinflaska (varför?). Jag frågade om han trivdes eller upplevde mitt hem som  plottrigt. Han sa “Jag trivs bra här, din lägenhet är som din personlighet.”

Och därför: den rätta blektrosa, svagt aprikosa, nästan hudfärgade väggen.

2017

Nyår betyder ingenting för mig. Det är möjligt att det kan ha haft en viss betydelse när jag var liten, en dramatisk markör av något slag. Saker man bara skulle göra, måste göra. Vara vaken fast man var trött, dokumentera allt, se vissa situationer som sista chansen.
Idag är det mest en dag då jag försöker flyga under radarn och inte hamna i ett nät av “vad ska du göra på nyår?” och “men du kan ju inte sitta hemma?”.

Ett nyår fick jag ett sms som betydde någonting. Så här i efterhand var det säkert skickat i någon slags stundens vemod men ändå. Jag fick det mitt på dagen, nyårsdagen, och det stod att hur det än hade slutat mellan oss så ångrade han ingenting, jag hade för evigt och för alltid gjort ett avtryck.

Det är det enda jag kan minnas när jag kammar minnet på nyårsaftnar som inte handlat om att försöka hålla något slags sken uppe med en cola i handen bland fulla kids (ungdomen) eller att försöka att inte visa min besvikelse och sorg när saker som “kul att han sökte det där utlandsjobbet, nu kommer han flytta från landet men du ska inte med vad jag förstår?” uppdagas över en alldeles för dyr nyårsmiddag (vuxen).

Så skönt att kunna styra över det där ändå, säga tack för mig nu går jag hem och lägger mig. Öronproppar antagligen. Ring i morgon. Ja, det är 2017 då men det är också en helt vanligt dag, förutom att alla affärer är stängda. Men annars precis som vanligt. Gott nytt.

Tyckare

Får ett biokort av mamma laddat med 1200 kr (!). Eftersom jag “går så mycket på bio” och nu kan jag se en film i månaden hela året.
Mamma känner inte till skråets pressvisningar.

:/

Erbjuder såklart att bjuda henne på bio i mellandagarna. Alltså nu. Medan historiens lugnaste och mildaste jul är över. En som mest handlade om att se Line of Duty raklång i soffan, äta mediokra Paradis-bitar och häpnas av tystnaden. I huset, kvarteret. Alla verkade befinna sig på tunnelbanan, där var det fullt av folk men ingen annanstans. Folk på väg med IKEA-kassar med inslagna paket, skickandes julhälsningar på mobilen till kompisar och kollegor.

Jag tog det så otroligt lugnt. Finns ju ingenting annat att göra. Fika med mamma, bakade lite havrekakor med vit choklad och saltflingor. De gillar till och med A och han är inte mycket för sötsaker.
Sedan tänkte jag att det var ju väldigt o-juligt och bakade därför en saffranskaka när jag ändå höll på.

Åkte till mamma på juldagen, åt lite sill och somnade sent efter en massa vridande och vändande i sängen. Trots att jag får mjukaste sängen i hushållet. Mamma själv sover på en ganska trist bädd. Men det spelar ingen roll, insomnia är vad det är. Gav upp, som alltid, och tog tabletter trots att jag visste att det skulle innebära en sen morgon.
Det gjorde det också, och jag kände det dåliga samvetet över att inte göra någonting nyttigt komma över mig och erbjöd mig rensa mammas vitrinskåp. Mamma fick feeling och rensade någon garderob också, hittade en nylonkeps med öronlappar. Pappas, såklart. Det stod företagsnamn på kepsen och jag minns när pappa hittade förrådet på jobbet där man kunde kvittera ut företagskläder. Han kom hem med keps, nylonväst att ha utomhus, t-shirts och till och med en liten jacka. Allt med företagets namn på.
Så rörande. Jag tog hem kepsen tillsammans med annat som ska gå till Stadsmissionen. Men jag vet att kepsen inte kommer att hamna där utan i en alldeles speciell låda på vinden med mormors sjalar och pappas gamla glasögon.

Julmusik

Älskar julmusik. Älskar att slå in klappar och dricka te medan någon sjunger om att rosta kastanjer över en öppen brasa. Den som sjunger det bäst är Chris Isaak, hans julalbum går på repeat. Även Tracey Thorns och Aimee Manns även om de mer tillhör en modern, melankolisk genre av jultolkare.

Har snöat in lite på Jung för tillfället. Vilket en jungian naturligtvis skulle säga inte är en slump utan har en mening i sig. “Tills du gör det undermedvetna medvetet kommer det styra ditt liv och du kommer att kalla det ödet”.

Med den modellen, alltså att vårt undermedvetna leder oss, erbjuder Jung faktiskt också lite tröst för brustna hjärtan, till den som behöver det: “Klamra dig inte fast hos någon som är på väg bort från dig, då kommer du aldrig att träffa den som är på väg till dig.”

Synkronicitet, en sak leder oss till en annan om vi låter oss guidas. Och det är ett sätt att se livet på, det är en attityd. En av många, såklart. Men just nu, i detta skede i mitt liv, så låter det som en bra attityd. Nu när jag slår in paket fastän jag inte har särskilt många jag kommer att ge dem till. Lyssnar på låtar om att rosta kastanjer fast det aldrig kommer att ske i min värld direkt.

Men det gör ingenting alls. Dels finns alltid drömmen om En Jul. Och dels så finns också det konkreta hoppet, när Kalifornien säger att om vi firar i hans stat nästa jul så kan vi vara i Stockholm året därpå.

Och jag väljer att se detta som mitt medvetna undermedvetnas väg. Jag har lett mig själv hit.