#BraAttVeta

Den långa milen

Jag sprang milen. Jag hade inte planerat det, jag hade tänkt springa i fyrtio minuter eftersom jag flyttat fram mållinjen, först sprang jag i tjugo minuter, sedan en halvtimme och sedan fyrtio minuter…

Att jag nu sprang milen betyder någonting för mig. Att jag bara fortsatte springa, att jag bara lät det hända.

Jag sprang ju mycket förut, för sju, åtta år sedan. Ni är trötta till leda på att höra om detta, det förstår jag. Men kopplingen mellan fysik och psyke är någonting som bara blir tydligare och tydligare.
Under den tiden var jag i ett förhållande som tärde på mig. Jag var kär men fick så lite tillbaka. Han var osäker på allt och osäkerheten smittade av sig också på oss, på mig.
Så jag började springa jättemycket, ett tag blev det 2,5 mil i veckan. Det kändes skönt att ta ut sig, skönt att sätta ett mål och nå det. Det var pålitligt, det var allt förhållandet inte var.

Sedan gjorde han slut med mig och av flera olika bidragande faktorer hamnade jag på sjukhus i ett par veckor. Efter det har jag inte kunnat springa. Det har bara inte gått. Jag har inte ens försökt. Det har hela tiden funnits en spärr.
Men för kanske ett år sedan började jag jättesmått, bara någon kvart som uppvärmning. Jag kunde inte tillåta mig att tänka på det som någonting annat.
Men nu har det förändrats, jag har erövrat löpbandet – igen! Därför har jag kostat på mig nya löpskor, nya löpkläder…för att manifestera, för mig själv, att detta betyder någonting. Förstår du?

Och i torsdags sprang jag milen. Mina ben både värkte och var som spagetti på samma gång. Men jag var lycklig.

Inne

Vi talar om ångest och hur den kommer om natten och hur den troligtvis är länkad till att jag vill vara en god vän och medmänniska. Jag säger inte nej. Jag borde säga nej. Till träffar och möten som dränerar, bitar av min tid och portioner av min ork och energi.
Hon säger att genom att respektera mig själv och min tid respekterar andras än mer.

Sedan kan jag inte sova. Det är värre nu, det är som när jag var barn och inte kunde sova för jag fick den eviga tvångstanken om att Nu Dör Mormor. Jag gjorde som så många barn och upprättade ett magiskt tänkande, rabblade Gud som haver barnen kär som om den vore en formel. Om och om igen. Inget ord fick bli fel för då var det fara.

Sådan makt har du inte, säger hon till mig.
Du måste acceptera det.
Men jag vet inte hur man accepterar saker. Hur gör man?

Jag är nu precis som när jag var barn fast min tvångstanke istället riktas på mitt marsvin. Det äldsta av dem. På morgonen kommer jag hitta honom död. Formel, ta i trä, göra ritualer. Jag lägger huvudet på kudden, jag är trött. Igår sprang jag i 60 minuter och nådde nästan milen. Som i fornstora dar, som A uttryckte det. Och det är sant, har inte sprungit en timme på länge. Och med “på länge” menar jag flera år.
Nu gjorde jag det. Benen är både stela och spagettimjuka. Jag tror att jag tog ut mig för hårt, vaden känns alldeles för stel och öm. Jag ligger i sängen och kroppen är trött. Jag tänker att jag inte ska tänka, nu ska jag sova.
Vilket ju är att dö en smula, förlora medvetandet.
Men tanken kommer och väcker mig: tänk om Figge dör. Tänk om detta är det sista jag ser av honom, vår sista stund ihop.

Samma tankar som jag en gång hade om mormor varje natt. Sedan dog pappa. Man kan förstå min hjärnas systemkollaps.

Tanken är så stark och jobbig att jag hämtar det lilla djuret, tar honom till sängen och kramar honom medan jag gråter.
Han svarar med att irriterat nafsa mig på kinden. Det är ändå uppfriskande, att en av oss lever i nuet menar jag.

Skriva

Att skriva om skrivande blir lätt pretentiöst. För det allra, allra mesta är mitt skrivande ett hantverk som vilket som helst. I alla fall ser jag det så.
Bara vid ett tillfälle, som jag minns, har skrivandet tagit över. Skrivandets motsvarighet till “runner’s high” för att ta en annan halvmytisk företeelse som jag också erfarit. Alltså när texten i sig talar och flyter, och jag i stort sett bara transkriberar. Det hände när jag skrev Åsneprinsen. Ja, det där enormt löjliga och pretentiösa man läser om i författarintervjuer och himlar med ögonen åt. “Texten fick eget liv” och så vidare.
Det hände.
Jag blev enormt glad och exalterad.

Nu har jag lagt pappaboken åt sidan av olika skäl och börjat på en ny, om seglarflickan Sylvia, som faktiskt – också genant att skriva – kom till mig i det där stadiet mellan vaken och sömn. En sen kväll, sömntabletterna gjorde sitt. Jag tänkte “jag borde skriva upp det här…äh, det är säkert bara en sån där dålig idé man får i en dröm som verkar bra då men värdelös i vaket tillstånd…”.

Men när jag vaknade mindes jag henne, jag vet hur hon ser ut och jag vet hur hon pratar. Så jag satte igång att skriva.

Sedan kommer man till en punkt då man får bestämma sig. Skriver jag för mig eller för någon annan?
Kan jag skriva vidare trots att jag inte är säker på att detta kommer att resultera i någonting publicerat?
Om inte – varför?

PTSD

Vad gör jag om dagarna? Är det fel att göra ingenting – varför i så fall?

Det är inte så att jag gör absolut ingenting. Men förutom att i bekväm takt rensa lådor och skåp, och skriva på nytt bokprojekt några rader om dagen, gör jag inte så mycket alls. Är det fel?
Är det moraliskt försvarbart?

Min terapeut är på semester. Min ambition har varit att få ned pulsen, att göra avslappningsövningar och att nå ett lugnare normaltillstånd.
Jag har också gjort övningar men inte i den takt jag hade tänkt.
Terapeuten jobbar nämligen utifrån teorin att jag lever med PTSD och jag tror henne. Detta därför att jag ju tidigare behandlats för klinisk depression och i jakten på triggers för detta. Men en klinisk depression kan också vara ett utslag av PTSD och efter samtal med henne där hon gräver djupare och längre bak än tidigare terapeuter (KBT är ju en fluga).

Jag vill inte gå in för mycket på det. Låt oss bara säga att jag tror att hon har rätt. Och jag är säker på att vi hittat flera av de utlösande trauman.

Därför: är det fel att göra ingenting?
Genom ingenting fick jag en ny bokidé, det kanske kan vara något att använda i en argumentation.
Genom ingenting försöker jag släppa press och skuld men det går inte alls bra. Jag börjar städa och feja istället, för att känna att jag gör någonting.
Jag går till gymmet.

Är det fel att göra ingenting?
Jag vet inte. Än.

Söndagsmorgon

Det här var ju väldigt roligt att vakna till. Mobilen plingade till och där låg en bild på mig själv ur dagens SvD, skickad till mig från mina förläggare.
Nu ska ni få lite trivia. Det är såklart rörande på något vis att min bok från 2017 hamnar under “Bäst just nu”. Men jag tror också att det är tidstypiskt. Trivian är denna: jag började skriva på – och pitcha för – denna bok redan 2015. Men inget förlag nappade, i alla fall inte de tre jag uppvaktade. Faktum är att ett av dem sa “Jag hoppas att den blir utgiven av ett annat förlag”.
Man trodde inte på den, vem ska köpa en sådan bok? Hur ska den paketeras? Vad är det för bok egentligen?

De hade rätt. Boken förvirrade. Inte mindre förvirrande blev det att den, trots att jag börjat på den två år tidigare, ändå av en konstig slump lyckades släppas samma vecka som #MeToo bröt loss på sociala media.
Med följden att boken fick enormt mycket uppmärksamhet, jag gjorde i stort sett en intervju om dagen under oktober 2017. Men det gjorde också att boken buntades ihop med #MeToo, den gav intrycket av att vara ett manifest. Den är inte ett manifest, det är en essäsamling som undersöker frågan om varför män i alla tider visat upp sitt kön.

Den sålde i stort sett noll. Trots all uppmärksamhet och trots den märkliga tajmingen. Jag har inte tjänat pengar på den, inte förlaget heller skulle jag tro.

Är det titelns fel? Kanske. I efterhand ångrar jag den. Jag lade fram den som en hyllning till Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig och tänkte att det skulle kanske förtydliga vad detta är för slags bok. Men det blev tvärtom, det förvirrade bara.

Så därför är det kanske inte så konstigt att den hamnar under vinjetten “Bäst just nu”, tre år senare. Kanske är det nu den är frikopplad från #MeToo och manifeststämpeln. Hoppas. Jag är i alla fall mycket glad över detta.

Framtiden kallar

För några veckor sedan lade jag I-Ching med min mentor. Hon har använt sig av det sedan 1980-talet men så är hon också jungian och Jung var oerhört glad i I-Ching.
Det skiljer sig egentligen inte så mycket från tarot, skulle jag gissa. Det handlar om att tolka symboler vilket i sin tur handlar om att bryta ett tankemönster, komma med nya vinklar. I-Ching svarar också bara på frågor, man kan inte bara lägga det och se vad I-Ching har att säga om framtiden.

Hur som helst, för några veckor sedan lade hon ett på mig och sedan fick jag ett pack med pinnar som man behöver för att lägga hexagrammet, och själva I-Ching-boken där de 64 symbolerna står. Hon sa “nu är det din tur att lära ut till andra”.

Precis sånt jag alltid föreställt mig att mentorer och guider säger till sina elever. I mitt fall är jag självutnämnd elev, hon har aldrig bett om att bli mentor. Men är man tillräckligt briljant får man kanske följare vare sig man vill eller inte?

Jag låg och tänkte på I-Ching. Det är knepigt, det tar tid och kräver flera moment. Jag tänkte på vad jag skulle kunna fråga I-Ching för att hålla hela den där hexagramkonsten levande. Trots att jag lagt det flera gånger glömmer jag från gång till gång hur man gör.
Jag tänkte på I-Ching och tänte på att jag ska fråga min mentor om man kan fråga I-Ching så här: Vad ska jag skriva om?
Medan jag tänkte på detta och inte kunde somna kom svaret till mig. Du ska skriva om Sylvia som är lång, fräknig och dras till sjön.

Hennes historia vecklades ut och morgonen därpå började jag på ett synopsis. Detta var i söndags kväll, jag har ett nästan ärdigt synopsis nu. Jag frågade I-Ching om det igår, ungefär som att öva ett språk så att man inte glömmer det. Jag frågade om jag skulle fortysätta med denna bok, den om Sylvia med stora fötter, och lägga pappas bok åt sidan. Jag fick symbol nummer 35: Flourishing/A rising Sun där jag också fick en så kallad förändringslinje som sa “Du vet detta redan, du är bara för modest för att ta det stora steget ut. Men nu ska du göra det”.

Fienden på gatan

Det bor en tjej som jag brukade vara vän med i kvarteret. Vi har känt varandra sedan universitetet, så i ungefär tjugo år. Men för fem år sedan ville hon inte längre vara vän med mig. Jag har säkert berättat om henne förut men jag kör en repris.
Hon ansåg att jag inte hade tid för henne, att jag bortprioriterade henne och betedde mig allmänt snobbigt mot henne. I alla fall var det så jag förstod det hela, jag fick aldrig någon förklaring. Hon klippte bara alla band, blockade mig på diverse sociala media och så vidare.

Det var ledsamt, jag tyckte om henne och vi var nära vänner. Det tråkigaste var förstås att veta att jag sårat henne. För i viss mån hade hon rätt – vi umgicks inte lika intensivt. Andra vänner kom emellan, pojkvänner kom emellan, jobb kom emellan. Saker som inte fanns där under vänskapens glansdagar då dagarna låg vidöppna och inga tider fanns att passa.

Idag såg jag henne på en cykel, jag tror att det var hon i alla fall. Eftersom hon bor i kvarteret ser jag henne då och då. Man hade kunnat tänka sig att vi skulle stöta på varandra oftare med tanke på att hon bor bara några gatukorsningar härifrån.

Nu till saken. Hon sa upp vår vänskap. Inte jag.
Det dröjde inte länge förrän jag bestämde mig för detta: hon kan inte bestämma hur jag ska känna. Alltså, om hon är arg på mig betyder inte det att jag automatiskt måste vara arg på henne.
Jag är inte arg på henne.
Jag respekterar hennes beslut såklart, jag ringer inte på hennes dörr eller försöker att ignorera hennes känslor. Men jag låter inte dem bestämma mina.
Alltså hälsar jag när vi ses, jag visar att jag aldrig varit arg. Eller sur. Eller så pass förorättad att jag måste svara med samma medel.
Nej, tvärtom. Jag respekterar, men låter henne inte definiera.
Idag såg jag henne på en cykel, jag skrek hej hej. Jag vet inte om hon såg mig. Men poängen är denna: det känns så mycket bättre att välja detta än vrede och sorg.

Fotbollssommar

Jo, han är kvar. Fotbollskillen som lätt får skägg och skäggstubb. Förut alldeles kolsvart men nu med fläckar av grått. Efter ett tag, eller när jag säger att han ser ut som en vilde, rakar han av sig allt och gör en stor show av det hela. Kommer ut ur badrummet med skepparkrans, går tillbaka till badrummet och kommer ut med det där konstiga skägget man har runt munnen och så vidare.
Nu har han plötsligt landat i att på riktigt spara mustaschen, att vara en man med mustasch.

Allt detta ser jag förstås bara på bild och någon gång ibland på en videochatt. Han är den första och hittills enda, tror jag, som jag anser klär i mustasch.

Vi har inte setts på ett halvår nu, på grund av rådande tillvaro. Det är långt. oerhört långt, jag är förvånad att vi fortfarande hörs. Ingen av oss är särskilt förtjust i videosamtal heller men vi nyttjar dem.

Jag skulle rest i mars, jag hade bokat biljett. Men så blev det ju inte och jag ska erkänna att när USA sa att de skulle stänga gränserna i en månad blev en del av mig lättad. Jag var inte helt resklar, jag var inte förtjust i risken att bli sjuk i USA, jag såg inte fram emot själva resan som numera inte går direkt som förut utan via New York eller Chicago. En lång resa.
Jag kände också att jag inte ville lämna mina djur. Ja, jag vet att det kan låta trivialt men så här var det – efter en emotionellt stressig jobbperiod, där också Figge opererades och det visade sig att han hade en elakartad tumör som kan ha spritt sig, blev jag faktiskt lite dålig.
Dålig som i gråtig, nervös och inte klara av att vara på arbetsplats. Dålig som i att skaffa en ny terapeut.
Så det kändes som något av en skänk från ovan att inte kunna åka just där och då.
Mitt relation till fotbollskillen hade förändrats drastiskt, tror jag, om beslutet hade kommit från mig. Nu kom det från högre ort.

Detta var i mars, månader har gått. Jag mår bättre. Det är stabilt. Allt hos mig mår bättre utom min kondition som är på botten (coronas fel). Annars lugnt.
Men hur många fler månader som kan tillåtas gå innan jag och fotbollskillen träffas är verkligen oklart. Hur länge tål en relation att man inte ses? Önskar att jag inte får reda på vart bristningsgränsen går.

Stashen

Plötsligt tjänar folk pengar. De har kommit till en ålder då man nått en ansenlig position på jobbet och kan köpa sommarstuga eller båt.
Eller nej, jag känner ingen som köper båt. Sommarstuga däremot. Renoveringar och större lägenheter.

Jag svettas lite när de berättar om sina löner och sina sambos löner och sina bekantas löner. Summorna låter vansinniga, vad gör folk med så mycket pengar? Jag undrar hur mitt liv skulle ändras, om det skulle ändras, med en sådan inkomst.

Men sedan minns jag. Det kostar ju att ha hög lön också. Det kostar ansvar och tid. De har fått höga löner för att de nått höga positioner där de måste jobba och prestera och ansvara.

Det var över femton år sedan jag lovade mig själv att aldrig (mer) jobba heltid. För det är inte värt det, jag förstår inte hur jag ska kunna jobba och leva. Jag tror erfarenheten av klinisk depression hjälper till, man lär sig uppskatta tid. Man lär sig uppskatta hälsa.
Jobbade jag supermycket och superhårt så skulle det ju vara för att kunna ta ledigt, kunna gå i pension och leva gott.
Kanske är det någonting jag bara intalar mig, jag har ju inga barn att ta hänsyn till eller ansvar för. Men jag tar ansvar för mig, och min hälsa.
Genom att inte jobba och inte tjäna massor.