Mitt problem i ett nötskal

Sommarlov

Första dagen på en av två veckor som kan ses som “sommarlov” för min del (sommarlov-ish), i alla fall mindre än vanligt att göra. Medveten vila och så vidare.
Samt att mitt modem dött – blessing in disguise! – vilket gör att jag inte kan jobba. Annat än “på café”. I ett par dagar till. Ser detta som ett tecken från ovan, en beordran om detox från högre makter.
Så jag ställer in mig på uppladdning av batterier 2.0 denna första dag av kommande fjorton. Men får blandade signaler av gudarna då dagen börjar med att byggubbarna på gatan kickar igång borrandet 07:00. Gud, vad vill du egentligen?

Sommarlov

Någonting om att man aldrig ska missta enkelhet för banalitet.
Någonting om att det enkla är det svåra.
Någonting om att det är det mest simplifierade, det som går rakt på sakens, känslornas absoluta kärna som rör mig och får mig att gråta.

Minns en kritik mot Pet Shop Boys Se á vida e, av icke namngiven recensent, att den är “för glad”. Det är ju helt uppåt väggarna såklart för att göra en ren och rakt glad låt måste ju vara det svåraste som finns. Hur gör man det ens utan att hamna i diket som är fullt av ironier, överdrifter och banaliteter? Hur skriver man en glad låt utan att man blir Per Gessle? Eller dansband?

På samma tema tänker jag på mina barndomshjältar REM som gav sig fan på att de skulle skriva en alltigenom glad sång för att det ter sig som en så omöjlig grej att göra, det är så mycket enklare att skriva om olyckliga saker som förtvivlan, hjärtesorg och uppbrott, än att skriva om ren och skär glädje. Det blev Shiny, Happy People. En låt de tydligen skakar på huvudet åt idag och har vägrat spela live sedan 90-talet.

Glädje är svårt, för det blandas så lätt ihop med banalitet, som sagt. Och mycket av svårigheten ligger väl i att glädje så många gånger ter sig fånigt. Glada människor är fåniga, byfånar är glada och fåniga. De är byfånar för att de går runt och är korkade nog att vara glada hela tiden. Kära människor är fåniga (“I feel like taking all my clothes off/dancing to the rites of spring” som Neil Tennant sjunger när han förklarar hur det känns att vara lyckligt förälskad) och – här är väl en nyckelgrej – bilden av lycka ter sig som oftast som ett flyktigt, tillfälligt, nära på ouppnåeligt tillstånd. Som de få sekunder fjärilens vingar slutar fladdra. Där. Och sen är ögonblicket borta. Hur beskriva det? En glad sång, en sång om att gå runt och vara lycklig, är därför något falskt i sig. Det är en utopi.

Eller så är det så att vår bild av lyckan är lite skev, i alla fall rätt hård och negativ. Och allt som försöker att ringa in den gör jobbet helt förgäves och det är ju bara dumdristigt.

No is always easier than yes, sjunger Morrissey. Han har förvisso gjort sig en karriär på att inte vara lycklig. Men han har ju rätt i sak. Olycka ligger alltid närmare till hands och ter sig mer sann än lycka. Olycka kan man klamra sig fast vid hur länge som helst, det finns en trygghet i den vetskapen. Det är ingen chansning direkt, att satsa på olyckan. Där är oddsen ganska låga, vinst varje gång. Men det måste ju inte betyda att det är det rätta, sanna, tillståndet direkt?

Mitt projekt just nu är att skriva klart min bok som handlar om 27 december 1983 och en åsna och försöka att göra det så enkelt och rakt på sak som möjligt. Samt att omdefiniera min syn på lycka.

2 juli 08:54

Jag talar varmt om min favoritförfattare i ungefär femton sekunder i Nyhetsmorgon.
Älskade Truman.

…and so my watch begins

Förra gången de var här jobbade de mycket med kuber. Det gjorde Pet Shop Boys inte i år, utan koncentrerade sig på LED-skärmar, neon och optiska illusioner istället. Jaja. Inget nytt under solen där (de gamla konerna på huvudet åkte fram igen och SATAN vad jag beundrade de två kanske sextioåriga kvinnor som satt snett bakom mig med varsin vit- och orangerandig strut på skallen. Gick fram efter konserten och bad dem att adoptera mig men de vägrade, sa att jag inte var tillräckligt cool).
Främsta klädinspirationen kom – kanske lite otippat – från Game of Thrones och i synnerhet Nattväktarna med Jon Snow i spetsen. Stora, North of the Wall-säkra jackor och skinande läderbyxor.
Snålt med gamla hits men å andra sidan en helt genialisk dans till Always on my Mind som gick ut på att liksom bokstavstolka alla ord i texten. Plus att flera av deras nya låtar är helt och hållet briljanta och underskattade av alla nostalgiker därute som rabblar gamla Behaviour-hits och vägrar blicka framåt. Lyssna på den här från senaste skivan och försök hävda att de inte längre “har det”.
Det kan du inte.

Carpe Diem

“Varför ska man inte få ha shorts när man representerar folket? Lika larvigt som att ha peruker i brittiska domstolar”.

Så lyder kvällens sista Facebook-meddelande från en vän denna dag som gått helt i svennighetens, onyttighetens (och därmed det dåliga samvetets) tecken. Det började med en räkmacka vid elvasnåret och sedan fortsatte det helt enkelt urför via reashopping för två tuss med den inre motiveringen att man “tjänar” på det eftersom det är rea. Gick in för att scouta kläder åt min bror, köpte fyra plagg jag inte behöver till mig själv och noll till brorsan. Tjena.
Glass i Björns trädgård som sista hån mot allt vad civiliserat beteende heter och då hade jag alltså läst recept på rulltårta i en timme innan medan jag åt småkakor (schackrutor = guds egna bakverk). Höll en rant om konsulter och kostymer från KappAhl medan jag surfade bilder på engelska bulldogs.

Kvinnor som hatar kvinnor

Den här texten är så obehaglig. Så väldigt obehaglig. Eftersom den dryper så av förakt. Mot en kvinna som är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar (inte utan sitt efternamn påpekas det!) och som var slampig nog att flytta ihop med en man bara ett par månader efter att maken gått bort i cancer.

En sådan kvinna kan inte vara bra.
En sådan kvinna har någonting att dölja.
När en sådan kvinna blir misshandlad offentligt av sin make så kan det mycket väl ligga någonting annat bakom. Det kan vara hennes eget fel.

Eftersom en kurvig kvinna som nått framgångar (tack vare sitt efternamn och inte alls talang!) till skillnad från till exempel den hyfsat asexuella, hårt arbetande och trevliga Mat-Tina (!), aldrig kan ha rent mjöl (haha!) i påsen. Hon kan ha provocerat fram stryptaget. Hon kan faktiskt ha förtjänat det till och med.

Det är föraktet som gör mig mest ledsen.
Och får mig att tänka på Madeleine Albrights ständigt men ändå aldrig tillräckligt ofta citerade “Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”.
Att man som kvinna fortfarande måste ursäktas och försvara sig för att man är kurvig, uppfattas som sensuell, har nått framgångar och är slampig nog att ta emot kärlek bara ett par månader efter att maken gått bort.

Har ingenting hänt sedan Hamlet här? Hans morsa får ju som bekant också ta skit för att hon gifter sig direkt efter att maken dör av gift i örat. Hon bör våldtas (av sonen) som straff för detta omoraliska. Om Hagens resonemang om att “allt inte alltid är som det tycks från utsidan” ska hålla borde det givetvis också appliceras här. Hur vet Hagen att det rörde sig om slampig, omoralisk, förhastad kärlek och bara några månader efter att maken gått bort?

Och sedan, igen: betyder det, eller betyder någonting alls, att Nigella förtjänar att misshandlas eller att makens agerande på offentlig plats är berättigat, ursäktat?

När det stannar upp

Det är inte samma sak förstås. Ensamhet och saknad är förstås behagligare med en tidig sommardag än en kall vinterdag. Hellre gråta i en Cadillac eller vad det heter. Och så vidare. Och det är skillnad på midsommar och jul. Alltså, det vilar ju ändå någonting mer fridfullt över midsommardagen än judagen, två helgdagar jag har svårt för. Midsommar är ändå att föredra.

Tack och lov var gårdagen, alltså midsommarafton, riktigt fin. Solsken, blommor och tjugofem tusen människor på Skansen. Varav jag var en. Jag hade inte någon familj med mig, eller ens en picknickfilt som många av de andra besökarna. Men det gjorde ingenting. Jag hade A med mig som när jag tänker på det faktiskt verkade värna mer om mitt välmående än traditionellt ölhetsande någonstans och det fanns djur att titta på och till och med klappa. Djur med snälla ögon, djur med varm andedräkt och nyfikna små nosar. En ren (ett djur jag sällan brytt mig om på Skansen) tittade på mig medan den låg i skuggan, sedan reste den sig och lunkade sakta mot mig. Den lät mig klappa den ruffiga pälsen, den kändes som hö, och stora tussar föll av eftersom den tappar vinterpälsen nu.
Jag åkte hem, gick genom spökstaden som är Stockholm. Allt stängt. Gick till tre mataffärer för att handla lite frukost (eller ärligt talat ha något att göra) och alla tre var stängda. Satte mig på en parkbänk på Nytorget. Tomt, såklart, men ändå inte riktigt så ensamt. Inte som julen, inte som den.

Midsommar är för evigt förknippat med pappa, det sitter i datumen, känslan. Som en svart, tung och ganska obekväm rock man tar på sig samma tid varje år. Saknadsrocken och ensamhetsrocken. Man känner att man vill, faktiskt måste, åka till graven även om jag inte för ett ögonblick tänker att det spelar någon roll för min far om jag åker dit eller inte. Han är borta, helt borta. Gravar är till för de levande, och just runt midsommar är det något som känns. Verkligen känns. Om än mindre än kring jul. Och om än mer idag på den mer stilla, mer sömniga midsommardagen än midsommarafton, med helghets och ledighet och åka bort i luften och svenska jordgubbar x-tra söta för trettio spänn och allt det där. Det kan man väl ändå ryckas med i någonstans, där kan man ändå känna lite smak av ledighet och förväntning på tungan.

För just igår var det faktiskt helt lugnt. Solen, ljuset, djuren. Smaken av strömming, ljudet av barn som precis fått en heliumballong i present. Lukten av Djurgården som är bryggkaffe, popcorn, barndom. Allt kan ändras på, inte en sekund kanske men i alla fall en förmiddag. Några timmar. Just då tänkte jag i alla fall inte på hur det känns att inte bli inkluderad, inte hittas bland de inbjudna på Facebookeventet och allt sånt som jag gör nu, just nu. Nej, just då tänkte jag inte på det utan på spökstadens lugn, på hur det visst går att ha trevligt på midsommar och att även om A kanske heller inte blivit inbjuden till någonting, vad vet jag, och han valde mig och Skansen som alternativ till att vara ensam, det vet jag inte, men han valde mig i alla fall. Mig och djuren. Så helt ensamma var vi ändå inte och renen ville bli klappad och strömmingen till middag smakade verkligen gott.

Sedan sov jag utan sömntabletter för andra natten i rad. En seger ändå.

Plötsligt händer det

Hej igen. Har jag varit borta från den sociala mediakartan en stund eftersom jag drabbats av divine inspiration och plötsligt fått en klar bild i huvudet av en bok jag vill skriva. Sånt man trodde bara hände J K Rowling.
Jag följer ju egentligen mer bröderna Coens tanke om att det inte finns någonting som heter skrivkramp, det är bara en omskrivning för “lat”. Alltså, Stephen King-grejen med att skriva x antal tecken varje dag, oavsett, är det enda sättet att ta sig fram med en text och så vidare. Men om det inte finns någon slags glöd där från början känns det ju mest som att trampa vatten.

Again and again

På Kinos hemsida har de just nu nån grej där lyssnare berättar om vilken film de sett flest gånger. Jag försöker tänka på vilken jag sett flest gånger men de filmer jag sett multipla gånger faller in i lite trista kategorier…

1. Filmer jag såg när jag var liten. För att jag hade tålamod för sånt då, och för att jag var ensam och för att vi bara hade begränsat med videoband.
Exempel: Badliv (asfestlig, klassisk, brittisk kortfilm utan repliker bara sexistiskt skoj all the way). Ja, den har format mig mycket. Den oändliga historien, Mio min mio, En tjej i rött (don’t ask), Åke och hans värld (underbar), diverse Disneyfilmer…

2. Filmer jag sett utan egen påverkan. De har råkat gå på tv, jag har råkat vara uttråkad, jag har råkat vara hemma hos någon kompis som velat se, jag har varit strandad på Påskön (eller i alla fall landställe eller någon kompis landställe) utan tillgång till videotek.
Exempel: Zodiac (fem gånger, ändå bra film), S.O.S. (oräknerliga gånger), Göta kanal, de andra Sällskapsresefilmerna, Den nakna pistolen (alltså minst fem), Amadeus.

3. Filmer jag faktiskt sett flera gånger, av egen fri vilja. För att jag tänkt att den här filmen var ju riktigt härlig när jag såg den sist. Jag äger den ju på DVD också, och känner för en skön rulle ikväll. Men det handlar ändå inte om mer än fem gånger, det tror jag inte.
Exempel: The Big Lebowski, The Royal Tenenbaums, Rosemary’s Baby, Chinatown.

4. Och så kategorin filmer jag sett flest gånger på bio och här kommer kanske en överraskning för alla inblandade, men jag såg Peter Jacksons King Kong två gånger på bio och den är ändå över tre timmar lång så i längd mätt är den filmen som jag rent kvantitativt sett flest gånger. Den oändliga historien tre gånger på bio (kombinationen skollov och pålitliga kvartersbiografen i Hagsätra). Lite annat smått och gått två gånger.

Så överlag ber jag då alltså att få konstatera att de filmer jag sett flest gånger är Lasse Åbergs tredje sällskapsresa S.O.S. och fräckiskomedin Badliv. Tjenare.