No one will ever love you

Wha-hey, kolla här. Den som trodde att jag aldrig skulle vara med i Musikguiden trodde fel. Här är jag ju, och pratar countrysåpa strax efter 32-minutersstrecket.

Nog för att den blir såpigare och såpigare men jag gillar Nashville överlag ändå, alltså. Är det countrymilön? Gunnars underbett? Reynas röda lockar? Juliettes vredesutbrott? Deacons klassiska rock-look? Antagligen all of above.

Snedvridet

Alltså kroppen leker man inte med så lätt. Den lurar man inte alla gånger.

Den har gett mig lite signaler, först försiktigt knackat på, skickat fram en spejare som med mössa i hand bett att ansöka om att kanske få ta det lite, lite lugnare.
Nej, har jag sagt då. Ansökan avslås och så har vi ökat tempot.

Inte för att jag nödvändigtvis har velat men ibland har man inget val, känns det som. Jobben trillar in, jag kan omöjligt tacka nej. Någon vill ses, jag kan omöjligt tacka nej. Någon vill boka in ett viktigt möte, någon vill boka in ett oviktigt möte. Sen sitter man där med en omöjlig tidsplanering, en jobbekvation som inte går ihop. “Jo…”, säger kroppen då. “Du har inte tänkt på vårt förslag?”.

Jaja, nu har min kropp i alla fall skickat sin allra största och mäktigaste fackpamp och denne lyssnade jag på. Gick sedan till massör som sa att jag hade sjukt många knutar, jobbade med mig en timme och bokade in mig på nytt pass på fredag. “Du kan få lite träningsvärk de närmaste dagarna”.
Jo tack, redan på mötet efter massagen kändes det som om jag egentligen sov. Åkte hem, skrev klart en grej medan jag verkligen kände att “så fort jag reser mig från stolen nu så kommer jag inte kunna sätta mig och skriva igen så kör klart”. Reste mig och somnade sedan direkt på soffan. Vaknade vimmelkantig ett par timmar senare.

Kunskapskanalen

Radio, Radio

Idag har jag varit i en studio i Radiohuset hela förmiddagen och spelat in en grej och i helgen var jag i Grekland. Ja, gott folk, så kan det se ut i en frilansares värld.

Och herregud så groggy jag varit de senaste dygnen. Intensiv rekning i Grekland, tillbaka till frilansbollen här hemma och alla puckar som man bör ta. Sen skärpning, text och radioinspelning.

Jo men jag vet, det låter ju inte fy skam. Och det är det inte heller. Men mina lungor ber mig att inte glömma bort dem och önskar som ödmjukast att jag tog ett djupt andetag ibland också.

“Aren’t we all a little mad sometimes?”

Försöker bena ut om det är stress eller någonting annat. Det som gör att jag inte kan sova, inte kan uppskatta någonting “för stunden” utan bara tänker på den framtida stressen och alla imaginära händer och klor som drar i mig, vill mig något, kräver något, tar något.

Blir tvungen att tillfälligt sätta mig ned på en parkbänk och genomföra någon slags hyperandning. Höra rösten i mitt huvud säga samma sak som på den där keffa podden jag har för avslappning som aldrig funkar. En sak har fastnat dock, när rösten säger “andningen är ett redskap som du alltid har tillgång till”.

Så jag sitter där och hyperventilerar och tänker att det är ju för jävligt att man inte ska kunna få uppskatta vad man har (= världens bästa jobb) och vad man gör (=är i Grekland) utan istället måste tänka på sån här skit.

Gatuhundarnas land

Är i Grekland på jobb. I Thessaloniki där det bor mellan 150-200 gatuhundar. Har hittills mött sex av dem. Vänliga själar, trevliga och snälla även om jag nog aldrig sett smutsigare jyckar.
Tre av dem hängde vid en liten demonstration vid ett torg. Where the action is. Stora hundar också, labradorer och St- Bernhards.

Två av två taxichaffissar har hittills beklagat sig över nationens tillstånd, skakat på huvudet och sagt att allt är skit. På fisk- och skaldjursrestaurangen (alltså, g-u-d-o-m-l-i-g mat) kom ägaren fram och tryckte min hand och tackade för besöket. Dåliga tider nu, allt är uppskattat och så vidare.

Så nu känner jag att det är mer eller mindre min egna, personliga plikt att locka hit så många turister det bara går för att hjälpa Zorbas land på fötter igen. Så här kan vi ju inte ha det. Ledsna restaurangägare och smutsiga hundar. Välgörenhetsturism tror jag starkt på som kommande trend. Plus att vädret är behagligt här. Och grekerna är inte så fula som jag alltid trott. Vart reser DU på din semester i år?!?

“Jag är ju ingen talare men…”

Snart dags för det här eventet som heter Release Me. Det är på Kulturhuset på onsdag och vanligtvis har jag inga probs med att prata bok men jag ska läsa någon sida också, på ett par minuter, och det är där skon börjat klämma.

Jag har ju mitt eget favoritkapitel i boken (“Hockeykillen”) men jag vet inte hur talande det är för resten av boken, och dessutom är det längre än bara ett par minuter misstänker jag. Kan vara ett fall av “kill your darlings” här också.
De flesta som läser boken verkar av någon anledning gilla det trashigaste kapitlet bäst (“Lukas”) men det är verkligen för långt och alldeles för deppigt för att läsas upp.
Så nu är jag rådvill.
Förslag?

Röda dagar och gröna ägg

Varför han verkligen betonar att hon inte sett programmet jag var med i vet jag inte. Hey, han gör som han vill. Det är inte så att jag insisterar. Om jag fick välja skulle jag i första hand valt att han hade sett det med stor entusiasm och stolthet. Såklart.
Men i andra hand i så fall att han inte ens visste att det hade gått. Att han vet att det gått men aktivt vägrat att se det och sedan talar om för mig att han inte sett programmet, är det sämsta av alternativen.
Det blir en lång påsklunch.

Varför skulle jag skriva den där jävla boken för. Tänker jag ibland. Tänker jag nu, när jag äter lamm som jag egentligen inte vill äta för på Värmdö bor de, lammen, och de har så rara oskyldiga ögon och det finns inte en enda baktanke eller falskhet hos dem, de tror bara gott om en och utstrålar så mycket kärlek. Jag fattar Jesus på den punkten. Kom alla mina små lamm, och så vidare. Och dessutom har jag hört att man ibland knäcker benen på dem för då kan de inte gå så då blir köttet mörare.

Så egentligen vill jag inte äta lamm. Och egentligen vill jag inte vara vid det där bordet. Men jag måste, jag bör. Konsekvenserna är potentiellt så mycket värre.

Till lammen serveras gröna ägg. Några riktigt knallgröna och några riktigt mossgröna. Och det slår mig att han ansträngt sig. Han har verkligen gjort det, tagit tid att vaka över äggen som hon valt att fixa till, göra lite festliga, kanske muntra upp stämningen med. De ska vara gröna så alla kring bordet blir lite, lite gladare.

Samtidigt som han säger, med en bestämdhet kring munnen, att han inte läser någonting om mig och inte sett programmet jag var med i heller.

Men de gröna äggen muntrar ju upp, förstås. Alla skålar, önskar glad påsk och berömmer lammet. Jag med. Fast jag egentligen funderar på om jag ätit ett lamm med hela eller sönderknäckta ben.

Småborgerligt

Jag är osäker på hur bra pappa var på svenska egentligen. Ibland gjorde han egna ord som skulle kunnat vara en slags kreativ pidgin eller också rent missförstånd. Hans uppgivna “jejko” hade samma funktion som “ja, herregud” eller kanske “oy vey“. Att lägga till “…och hela baletten” för att visa excess och överdrift var också en specialare.

Men just idag påminns jag om hans inte helt ovanliga påpekande om att någonting var småborgerligt. Fast inte, faktiskt aldrig, i den bemärkelsen man skulle kunna tänka sig, alltså i ordets rätta betydelse. Nästan aldrig faktiskt. Mer om saker som var onödiga, jobbiga eller bara för honom rätt så obekanta.

“Du borde äta mer fisk, pappa”.
“Var inte så småborgerlig”.

En bekant på Facebook postar något om våndan av att se ett stavfel precis när man skickat tidningen på tryck. Jag får impulsen att skriva uppmuntrande att hon ska sluta vara så småborgerlig.
Jag ska bokas in på ett plan, får en supertidig morgontid som förslag först och säger “Finns det inget senare plan än det där småborgerliga?”.

…vilket då leder mig till tanken om huruvida pappa var en språkkreatör eller bara allmänt tvåspråkig? Inte för att det spelar någon roll. Jag älskar hans älskvärda, alternativt förödande, språkbruk ändå (“Peter är bra på det där med teknik faktiskt! Han är en sån prylbog!”) men undrar bara stilla hur mycket av det där som färgat av sig på mig egentligen. Nu när jag uppenbarligen och på förekommen anledning använder minst ett pappa-ord så ofantligt fel. Eller rätt, beroende på hur man ser det.

Come hither, friends!

Sedan besökte vi Magnolia Plantation. Eller, ärligt talat så besökte Linnéa själva plantagen. Hon gick en guidad tur i huset medan jag gjorde det jag gillar bäst: umgicks med djur i päls.

Jag gillar dem, de gillar mig. Sedan kom Linnéa ut och berättade att plantageägaren var en ytterst altruistisk och modern man som utbildade sina slavar och lät äldsta dottern ärva. Detta gjorde mig så glad att jag köpte en kylskåpsmagnet i form av South Carolina. Sen drog vi vidare.