Life of Pie

Vi lämnar Savannah med sorg och saknad och åker mot Charleston. Men självklart stannar vi på vägen och äter paj. Lokal paj, från ett bageri som också äger USAs enda te-plantage som fortfarande är up and running. Vi köpte jordgubbscider också. Alltså när det kommer till paj och lokala kulinariska specialiteter tvekar vi banne mig aldrig.

Slutet av resan

Savannah var verkligen höjdpunkten på vår resa, precis som man hade kunnat misstänka. Jag älskade såklart de vackra husen i tegel, de vackert järndraperade verandorna och sättet lokalborna uttalar Savannah på (eller hur de uttalar allt över huvud taget, snarare). Generositeten, sävligheten, lyfta på hatten (!) och säga hej. Och all mat förstås. En sak ska sägas – under hela resan, trots skrattretande små städer och byar – har vi inte ätit en enda dålig måltid.

Vi besökte Mercer-Williams house förstås. Från “the Book”. Plus att det är utan tvekan det vackraste huset i Downtown District. Man fick tyvärr inte fota där inne. Synd, annat hade jag tagit bilder av hans djungel- och djurinspirerade lilla bibliotek med djuplila och guldiga väggar, djurhuvuden och zebrarandiga soffa. A man of exquisite taste. EJ ironi!

Vi hedrade glassmakaren Leopold. Han är Savannah-son men lämnade staden för att producera höjdarfilmer såsom den där dåliga med Ben Affleck och någon med Morgan Freeman. Sen tröttnade han, eller om han inte kunde få jobb, vem vet, och kom tillbaka till Savannah och ägnade sig åt det familjen Leopold ägnat sig åt i årtionden: glass (The Leopold Legacy!). Vid sådana här tillfällen är jag benägen att skriva under på “Skomakare, bliv vid din läst”-grejor.

Vi lärde oss en massa om det amerikanska inbördeskriget. Linnéa hittade en ny idol i general Oglethorphe som hon inte kunde sluta prata om. Ska trycka en general Oglethrophe-tröja till henne i födelsedagspresent. Team Oglethorpe!

Vi turistade. Gotta ned oss ordentligt och satte oss på en buss tillsammans med morgonpigga pensionärer i sneakers. Lärde oss ännu mer om Savannah, inbördeskriget och general Oglethorphe. Sen åt vi på Paula Deens restaurang för att riktigt hedra staden vi kommit att älska. Tv-kocken som (tillsammans med sina söner) gett söder-maten ett härligt, runt och äppelkindat ansikte. Southern Fried Chicken to die for.

Sen besökte vi stranden. Doppade tårna i Atlanten fast vi visste att det skulle vara iskallt. Det var det också men känslan av bara fötter mot finkornig sand slår ändå det mesta.

“I said…”

En grej om Claire Underwood bara. Nu var det ett par veckor sedan jag såg klart House of Cards men tanken på vår tids Lady Macbeth hänger kvar. Om man ändå någon gång i livet kunde känna den totala kontrollen som hon gör. Ja, visst, man skulle ju uppfattas som en total ice queen såklart men man skulle banne mig bli beundrad också. I brist på att bli älskad etc…

Scenen då hon blir erbjuden en check med massor av nollor på, tar en liten sipp på teet i koppen och säger “I’ll think about it”. Med högsta möjliga kontroll, med högsta möjliga utslag av grace. Alltså jag beundrar ju detta och önskar att jag någon gång, vid något tillfälle kunde ha värdigheten och säkerheten. Att kasta en blick, säga “I’ll think about it” och föra koppen till munnen medan alla vet att “I’ll think about it” betyder nej.

Jag måste börja ta mer betalt.

Och sen…

…dök den här texten upp i en blogg. Nu känner jag ju Sofia som har bloggen men jag tycker ändå att vår koppling är oviktig i sammanhanget. Det jag blir så rörd och glad över är poängerna hon hittat och ringat in.

Hur länge kan man till exempel peka på sina föräldrar och säga “det här är på grund av dig”. Jag har mitt eget svar på den frågan. Inte ett enkelt sådant förstås men ändå ett svar. Det har tagit mig runt trettio, trettiotvå år att komma fram till det tror jag.

Men att min bok lever vidare, utforskar sitt eget liv, det gläder mig oerhört såklart. Vi har inte så många gemensamma stunder inbokade framöver, boken och jag. Så blir det ju. Man skaffar egna liv, lever parallellt. De växer upp så snabbt. Men här är en gemensam sammankomst i alla fall och du är också bjuden.

And I came to Savannah

Många, många timmar on the road. Alltså verkligen. Och inte ett tecken på stad så långt ögat kan nå. Mest kors, egensnickrade billboards med reklam för Jesus. “Lust sends you to hell” är nog min favorit. Rakt på.

Men sedan rullar vi in i Savannah, Georgia och bara vet att nu förändras allt. Spanish moss, magnoliablommor, Borta med vinden-byggnader och folk som precis i Louis Armstrong-sången verkligen lyfter på hatten (stråhatten!) och säger “How do you do?”.
Vi visste att vi var hemma. Den vackraste stad jag sett, hands down. Det första vi gjorde var att äta på Clary‘s som det står om i boken Midnight in the Garden of Good and Evil, som annars refereras till som endast “The Book” i den här delen av världen. Redig burgare och sen pecan pie som smakar århundrade av hemmafruperfektion och vi var redo.

Några saker som är intressanta är skillnaden mellan “western” och “södern”. Förra gången, när vi rörde oss runt Texas, Tennessee och trakterna där omkring gick det inte att få tag på någonting annat än kött. Städerna luktade kött, kläderna luktade kött. Alla man träffade luktade kött, till och med vägarna luktade kött. Här i södern är det kyckling och räkor som gäller. Fisk i viss mån, i synnerhet catfish, men mest “southern fried” kyckling och räkor. Och “grits” förstås, som smakar mannagrynsgröt.

Nå. Savannah. Älskar Savannah. Vi gick till en av kyrkogårdarna (fast inte den som det står om i “The Book”) och hittade lite sköna gravar. Som den här. Två dueallanter som grälade om någonting – oklart vad – och sedan sköt varandra.

“…och i rollen som…”

Taxichaffisen visar entusiastiskt ett mail från produktionsbolaget. De vill att han spelar rollen som “taiban fighter” i ett avsnitt av Army Wives.

…att ge oss ut på de här sköna vägarna igen.

Alltså jag skojar inte när jag säger att vi varit mitt i ingenstans den senaste veckan. Har inte ens sett en Starbuck’s (=internet) på fem dagar, än mindre en mataffär eller någon annan typ av tecken på civilisation. No joke.

Apartheid-BBQ

…men inte utan att äta lite lokalt förstås. Vi träffade på två supercharmiga män som bodde i ett av stadens mest spektakulära hem. Ett trevåningsslott i viktoriansk stil, helt fantastiskt. Vi blev bjudna på öl och en rundtur, allt verkade suveränt.

Hemma hos de två männen, de har behållit stilen och renoverat minimalt. Därav lite sönderflagnade väggar och sånt. De kallar det “rough luxe”. Benägen att hålla med. Hur fint som helst, detaljer och antikviteter överallt.

…som den här sköna lampan till exempel.

Och på övervåningen fanns en hel balsal! Stor som en gymnastikhall. Skojar inte. Den använde dem som privatbio, de kollade på tv och sköna DVDs på storduk. Som den här svartvita rullen. De hade ramat in scenen med lyktor och allt var ju såklart fab. Skulle uppskatta att det får plats ungefär femton personer på rad på den där scenen. Framgår inte på bilden, jag vet.

Jag frågade om de inte hade fester där och de sa att varje år hade de Halloweenfest med teman. De hade haft cirkustema och freakshowtema. Inga konstigheter. Ett hade de kommunisttema.

Och så här såg utsikten ut från mellersta våningen. Nere till vänster ser man det som en gång i tiden var stället där man revolutionerande nog kunde registrera sig för att rösta om man var svart och som nu är ett museum över den långa, blodiga kampen att nå dit. Vår värd berättade att han inte gillar damen som driver det hela, att hon liksom målade upp det för mycket i svart och vitt det där. Alla svarta var ju inte goda liksom. Och alla poliser som sköt på de som marscherade över bron var inte onda.

Vi kände att det var dags att tacka för oss och bad om tips på nåt bra matställe med lokal, regional mat. Dit lokalpatrioterna själva går. Ingen kedja. Gärna nåt skönt och enkelt. “Ni måste gå till Lannie’s!”, sa han då. “De har världens bästa BBQ”. Sedan berättade han att det finns två stycken Lannie’s i Selma. Samma namn, samma meny, samma kock. Fast ett är för svarta och ett för vita. Han tipsade om att vi skulle gå till det för vita. Det svarta låg i ett dåligt område. “Visst kan ni gå dit, jag har ätit där någon gång och känt mig trygg. Men det vita är bättre…”.

Så vi åkte till apartheid-BBQn och åt ribs tillagade av gudar. Alltså, nu vet jag precis hur de där ribsen som Frank Underwood äter i House of Cards smakar. De ser ju ljuvliga ut, man känner smaken genom tv-rutan. Och nu vet jag också exakt hur goda de är. Jag är övertygad om att de smakar precis så här.

Grym vit citron/apartheid-paj på det och vi kände oss klara. Dock har uttrycket “blandande känslor” sällan känts mer aktuellt.

Alabama

Det här härliga gänget väntade på oss i Selma, Alabama. En stad känd för att ha brutit mot i stort sett alla medborgarrättigheter. Här har man sabbat marscher för svartas rätt att rösta och drivit igenom andra inte så sköna grejor som övertaxering och diskriminering. Här anordnades till exempel en fredlig och obeväpnad medborgarrättsmarsch där över 600 svarta deltog. Polisen svarade med tårgas och attack och flera dog.

Vi älskade dessa cosplay-människor förstås. Tills de visade sig ha märkligt dubiösa sympatier. Något vi blev varse först senare när de gav oss hemmagjorda broschyrer där de manade till upprop eftersom kommunen inte låter dem resa en gigantisk staty över KKK-grundaren Nathan Bedford Forrest i kyrkogården.

Vi gick till kyrkogården för att kolla. En kyrkogård som var lika givande som den i New Orleans faktiskt. Gotiska gravstenar, bombastiska monument och små, mystiska inskriptioner. Allt inramat av underbart stämningsgivande Spanish moss.

Här – en grav för två små barn som fått varsitt lamm som sten. Och här är den spanska mossan förresten:

Sen läste vi på lite mer i broschyrerna vi fick från cosplay-folket vi träffade innan. Det var lite på förekommen anledning för vi såg ett halvfärdigt monument och en skylt som efterlyste ett stulet huvud:

Huvudet tillhör alltså Nathan Bedford Forrest, en trigger happy löjtnant i inbördeskriget som handlade med slavar, dödade svarta för skojs skull och grundade KKK. Hans rekryteringsrop i kriget lär ha varit “I wish none but those who desire to be actively engaged.  COME ON BOYS, IF YOU WANT A HEAP OF FUN AND TO KILL SOME YANKEES”. En liten grupp människor har samlat ihop 90 000 dollar för att resa ett monument över Alabamas stoltaste soldat men “motarbetas” av kommunen som inte tycker att det är en bra idé. Gruppen har skrivit ilskna brev till lokaltidningen, hållit möten och åberopat inte bara sina medborgarrättigheter (som de anser sig berövade) utan också nyttovärdet i att ha en fet byst av Forrest i Selma. “Det skulle locka hit fler turister”.

“…One of the south’s finest heroes”.

Den här föreningen som vill hedra Forrest har lyckats samla ihop 90 000 dollar för att hylla KKK. Här tackas de: “…and from the private contributers who love the south”.

Halvfärdigt och med stulen skalle. Vi får se hur det går.
Hej då Selma sa vi.

Mississippi och Alabama

Man vill ju inte vara fördomsfull. Vi rullade in i staten Mississippi med goda minnen från vårt förra trevliga men korta besök. Mat som tillagad av gudar, i portioner stora nog att kunna frysas in och räcka en hel vinter. Jag såg Tom Sawyer-livet framför mig och övervägde plocka ett strå och ha det i mungipan när vi parkerade bilen i Jackson, Mississippi och fick våra första (för den här resan) “Ma’m”, “y’all” och “yessum“.

Alltid lika nice.

Men vägar kantade av tomhet, igenbommade hus, nedstängda butiker och trasiga lador la ju lite sorti på den känslan. Men hey, ändå nice och livat på lokala haket vi åt på. Vet inte hur många som hälsade nyfiket på oss. Välklädda panchon med stark parfym, unga dudes i marinen, ung tjej som var doktor och hade flyttat dit från Houston. Vi blev inbjudna att sitta med olika sällskap och hjärtat sved lite när vi artigt avböjde men alltså, vi hade rest i sju timmar och var ganska möra.

Men den stora besvikelsen kom dock när vi checkade in på hotellet. Vi hade bokat Elvisrummet med fick indianrummet. Känslan beskrivs bäst som 🙁