Filter-tips

Jag tipsar om fem texter.

Tacksamheten i vardagen

Ska ändå försöka avhålla mig från att berätta om inställda plan från Luleå, nattåget som stannade fem timmar i Gävle utan ström och värme, där toaletterna svämmade över och tanten på britsen ovanför min började tugga ölkorv. Det är kul att vara tillbaka i stan ändå! Har det hänt nåt sen sist? Här är en bild på mig när jag pratar svensk films framtid i en fantastiskt nyårsrevy-esque miljö typ precis innan allt gick åt helvete. Och ja, det är faktiskt ett par sammetsbyxor ni ser här i bild. 90-talet ringde och clearade, sa att kusten är klar.

Nu: te.

Insnöad

Planet inställt. Fast i Luleå.
Inga nya plan flyger hit. Därmed inga plan som vänder och tar med sig passagerare till Stockholm heller.
Jag är fast.

Inte mycket yolo här just nu.
Ändå: Den som reser har alltid något att berätta etc. Stay positive, dude.
Säger jag till mig själv.

Jag är fast i Luleå.

Från det ena till det andra…

Är plötsligt i Luleå.

Stiger av planet och möts av minus arton grader. Visst, det hade mycket väl kunnat vara kallare men chocken av att lämna ett dagsljust Stockholm i minus sju och sedan kastas in i ett tyst mörker med mer än dubbla kylan gjorde ändå sitt till för exotismen för min del.

Taxichaffisen pratade om “plogbrallor”. Stadshotellet är överraskande trevligt.

I morgon ska jag hålla föredrag på Filmkonventet här i stan. Ser fram emot det nästan lika mycket som jag ser fram emot hotellfrukosten i morgon bitti.

It’s kaksöndag again!

Kaksöndagen aka min födelsedag infaller traditionsenlig den första söndagen i december. Eller, en gång i iden inföll den i november eftersom tanken var att liva upp november lite. Men det blev lite överflödigt att locka över folk på total kakmania i november och sen en gång till i dagarna runt 2 dec (min födelsedag). Så nu har man fattat beslutet på högre ort (jag) att kaksöndagen och min födelsedag är en och samma högtidsdag.

Den inföll igår. Jag bakade citrontårta med kokosfrosting, chokladtårta med extra allt och en cheesecake. Dagen innan hade vi baklag hemma i mitt kök då det gjordes munkar, Oreos, chokladbollar och tartlets med tryffelfyllning.

Om det blev kakor över? Inte så många som man skulle kunna tro faktiskt. Men visst, har ni vägarna förbi Södermalm de kommande två veckorna har jag nog något att bjuda på till kaffet.

Mötet

Sen, med risk för att låta tjatig, har vi det här med boken då. Den surrealistiska känslan av att sömndrucken och lagom jetlagad svänga förbi bokförlaget och se stora kartonger med Hainer-böcker i.

Ta upp en, känna att den är en bok. Ja, varken mer eller mindre. En knubbig liten sak. Hej bok!

Läste den igår innan jag gick och la mig. Stort misstag. Plötsligt inser jag just det – att det är en bok och att “folk” kanske kommer att läsa den. Yikes! Varför tänkte jag inte igenom det här ordentligt för? Fool!

Men så ringer en av mina chefer idag (precis när jag satt på ABBA på Spotify eftersom jag ska diska – bra tajming, dude) och säger att hon läst första kapitlen och “den är så jävla rolig” och “men den är mycket seriösare än jag trodde att den skulle vara” och “modig” så då blir jag kanske inte direkt lugn men i alla fall mindre utfreakad.

Hemmets lugna vrå

Nio dagar i LA flyger förbi. Alltså verkligen flyger förbi. Träffade April som jobbar med att kolla tecknade filmer hela dagarna och sen välja ut vilka av dem som ska läggas upp på hennes företags YouTube-sida.

Åkte till Santa Monica och gjorde absolut ingenting.

Gick förbi Magnolia Bakery, stannade, gick in, köpte en stor slice pistaschtårta. Njöt.

Och sen var det plötsligt dags att åka hem. En lång, obekväm, kall resa senare och här är jag. I regnet, vid frukostbordet, med lokaltidningen…(veckans kontaktannonsskörd här bredvid) och inser än en gång att LA verkligen är min favoritstad och så är det och det har jag vetat länge men alltså…ja, verkligen.

Tillökning i Hainer-imperiet

För övrigt har min bok kommit från tryckeriet nu. Jag har inte sett den själv eftersom jag är i vad min redaktör kallar “bokens hemland” (den skrevs ju mestadels här, i LA).

Han försäkrar mig om att den är “knubbig” vilket är värmande, försäkrande och tryggt. Älskar knubbiga böcker. Böcker och bebisar – två saker som ska vara knubbiga annars är det fel.

Ja, så här ser den ut. Hur den faktiskt känns får jag reda på nästa vecka då jag jetlagad knallar in på förlagets kontor och fingrar på ett ex.

Mamma och Peter (min bror) är förbjudna att läsa men jag har langat in en hälsning till dem som tecken på goodwill. Det vet de inte ännu, och kommer inte att veta förrän boken släpps 14/2, alltså alla hjärtans dag.

Kan förbeställas. Här.

En tacksam tid

Thanksgiving betyder att alla affärer är stängda, LA känns konstigt tomt på ett ytterst remarkabelt sätt. Men det betyder också tid för eftertanke och överdrivet ätande. Det ägnade jag mig åt igår när jag åt Thanksgivingmiddag med familjen Brunn (min kompis Ronis familj som jag adopterat som min LA-familj) på Beverly Hilton.

Ja, på Beverly Hilton.

En buffé som sträckte sig över tre rum låg framför mig. Dessertrummet gjorde mig tårögd och full av respekt. Den udda skara tjockisar, panchon, män med Zorro-mustasch och cowboyhatt som utgjorde ett sällskap (de frågade efter “ett bord så nära buffén som möjligt”) gjorde mig också glad och – i Thanksgivinghelgens anda – tacksam.

Tacksamhet. Det är fantastiskt underbart och ironiskt att man i USA har en dag då man ska känna tacksamhet för vad man har, tänka att kärlek och vänskap är det viktigaste av allt och välsigna maten på bordet följs av årets största shoppingdag där hela nationen uppmuntras till att köpa mer grejor de inte behöver.

Bless USA.

Infomercial

Såg en två och en halv timmar lång informationsfilm om Lincoln regisserad av Steven Spielberg. Skriver om denna plågsamma upplevelse här och kommer osökt att tänka på gången då vi spelade 20 frågor och Niklas valde Lincoln som ingen kunde gissa. Vi bad om en ledtråd och efter noga övervägande och tänkande sa han “Kan ibland bära hatt”.