Fortbildning och fördjupning inför höstens mörker

– Förälskelse är ett absolut tillstånd, som att vara gravid.

Läser den här gamla intervjun med Tomas Böhm. Jag gillar lite att han är så krass ibland. “Så du tror att du är förälskad och att allt kommer bli bra. Tja, kanske det men i de flesta fall kommer problem som du bör se upp med”. Typ så.

“– Djup och varaktig kärlek kräver en egen inre förändring, påpekar Tomas Böhm.”

…är ett direkt citat ur intervjun. Torrt, krasst och rakt på sak.

Nu är ju min bok klar redan, även om releasen skjutits upp till februari, men jag läser fortfarande på i ämnet. Blir man någonsin färdigläst? Har en trave böcker som jag speedläste medan jag skrev, som jag kan fördjupa mig lite i nu. I den mån min skalle orkar ta in och processa.

Alltså hela tanken på att man träffar någon och något slags tycke uppstår är ju egentligen helt galen, helt absurd. Lika abstrakt som att klyva atomer eller tanken på ljusår. Blir extra påmind om detta när vänner i min närhet suckar och frågar hur man ska göra, vad man ska säga, vad man ska signalera, hur det kan missuppfattas, hur man ens träffar någon. När de beklagar singellivet, helt enkelt. Jag kollar på treans “Kontaktannonsen” där folk får utannonsera sig själva, kontaktannons-style, och förklara vad de letar efter för partner. Bara det är crazy. Och det är ett dåligt upplägg för övrigt eftersom man inte får se vad som händer sen, man får inte följa med på nåt dejt, bara läsa i Aftonbladet att “Gustaf” fick 400 svar på sin “annons” där han visade upp sitt sexpack, drack proteinshake och förklarade att sex och gemensamma resor är viktiga. Jag hade inte kunnat regissera Gustaf bättre själv. Ju fler “luckor”, ju fler sidor, egenskapar och drömmar det finns utrymme för att själv projektera på en människa, desto större chans för (åtminstone ensidig) förälskelse. Lex ungdomsidol.
Hon som läste krav från en lista med 90 punkter på hur en partner ska vara kan inte fått många svar. Om ens några.

Jag kollar diagram och bilder över vad som händer i hjärnan när förälskelse uppstår. Vissa delar lyser upp, blir överaktiva, stimulerade. Läser att man kan älska flera på en gång (man älskar ju alltid flera, till exempel sin familj, sina vänner…) men man kan bara vara förälskad i en person. Naturens egna plan. Mindblowing, tycker jag, hur allt är designat som en stor plan men ändå har slumpen en sån vansinnigt stor roll i det hela.
Men vad ska jag göra, känner du ingen singelkille som du kan presentera mig för, säger kompisen. Kompisarna. Inte för att jag är den enda som får en sån fråga, den är väl ganska allmängiltig.

Alltså, svarar jag. Alltså, det är ju knepigt…

Men sen ändrar jag mig. Mitt enda råd är att sluta tänka aktivt på saken. Sluta leta. Ha kul. Träffa folk. Skaffa vänner. Allt som händer utöver det är en bonus. En riktigt stor bonus. Det är allt jag kan säga och den tanken är både trösterik eller nedslående, beroende på hur man vill se den.

Himlen övergick till mörkblått och grått

Ljudet av en telefon som inte ringer hörs fortfarande i dessa mobiltider. Ljudet av långsam, tyst, stum och döv sommarlovseftermiddag. En dag som aldrig tar slut och som egentligen inte känns någonting alls. Som smakar lite metall i munnen, överhettad balkong och lätt överblommad schersminbuske men ingenting mer.

Det är väl hösten, kanske.
Det är väl kylan, kanske. Det dåliga vädret.
Det är väl det.

Slackin’ off

Slackigaste veckan. Några grejor att göra men inte tillräckligt många för att freaka eller stressa. Alltså blir ingenting gjort, i vanlig ordning. Helt logiskt.
Skriver lite roman men utan deadline fattar jag inte hur man får sånt gjort. Jag behöver en fast hand, är lite som en hund på så vis.
Den andra romanen, alltså den första, tar det lika slow. Omslaget fortfarande under bearbetning. Min redaktör Simon la ut en offentlig Twitter/FB-blänkare igår om att frivilliga kunde få se och kommentera den aktuella versionen.

Mamma (!?) högg direkt, helt otippat och från ingenstans, fast hon är förbjuden att läsa. Precis som min bror. Alla andra får läsa. Fast i ärlighetens namn har mamma inte gått med på/accepterat detta krav från min sida. Peter har gjort det, i utbyte mot våfflor, men mamma har lyckats hala.

Funderar på att ha med henne som blurb. “Skulle gärna kommentera men får ju inte läsa”. Ledsen och glad smiley.

Update

Kör fortfarande “dubbelt av allt” på gymmet.
Plus talar om detta för alla så att jag inte ska slacka.
Talade lite sådär halvstolt om för B att jag kör “hundra bänkpress” nu.
“Hur mycket tar du”, frågade han.
“55” sa jag. Joråsatte.

Först idag kom jag på att det heter benpress det jag kör, och inte bänkpress. As if jag skulle ligga på en bänk och lyfta 55 kilo. Bara tanken.

Motorbranschen vs frilansbranschen

Skriver roman, skriver artiklar, skriver mail. Får ändå ingenting gjort, känns det som. Äter lunch med Björn. Hänger med upp till hans kontor, på något riksförbund som har “Motor” i namnet. Det finns så många, jag kan inte förväntas hålla reda på alla. Här är i alla fall bilder därifrån.

Detta är synnerligen exotiskt för mig. Ett kontor. En samling grejor på ett arkivskåp. En typ vikingastatyett. Plaketter.

Jag upprepar: plaketter. Är det en grej som finns inom alla branscher (förutom frilansbranschen) eller är vissa branscher mer plakettbenägna än andra?

Kan förresten inte skillnaden mellan ett diplom inramat i plexiglas och en plakett. Måste googla.

Ah, okej. Det heter Motorbranschens riksförbund. Sa ju att det var någonting med “Motor”.

Sen fick jag syn på den här och den påminde mig om att jag borde gå hem och jobba.

Ej ensam författare söker

Uppdaterar Jazzhands mer och mer sällan, tillbringar mer tid på gymmet, vid bakmaskinen och “ute i solen”. Gott humör är dåligt för kreativiteten.

Å andra sidan: tänker mycket på bok nummer två. Har alltid tänkt att varför måste man skriva en till bok, det räcker väl bra med att ha skrivit en. Man blir väl inte mer odödlig ju fler böcker man skriver?

Men det är som med konditionen, har man fått upp ångan, börjar det kännas skönt att springa kan man lika gärna fortsätta lite till. Jag har, för att ta ytterligare en svenne-liknelse, “andan uppe”. Har skrivit en bok, det var inte så svårt, kan lika gärna skriva en till.

Plus att en bok öppnar dörren till andra böcker. Tankar som vaknar, läggs åt sidan, tänker “de här kan jag använda till något senare projekt”.

En annan sak – tillfredsställelse är också dåligt för kreativiteten. Känna sig nöjd. Jag ligger farligt nära gränsen, jobbigt nära nu. Jag känner mig närapå nöjd. Tillvaron är bra, synd att klaga. Finns mycket att vara glad för och så vidare.

Inte bra för kreativiteten alls. Plötsligt vill man inte sitta inne och deklarera sin melankoli på Jazzhands längre, hellre baka eller “gå ut i solen”.

Men det är då man inser skillnaden mellan “tillfreds” och “glad”. Alltså i bemärkelsen avslappnat lycklig. Det man annars är så rädd för att nå, tänk om det försvinner.
Nå, skillnaden är denna: tillfreds sätter punkt medan “glad” förökar sig.
Jag är glad för de som ser till att jag inte stannar på “tillfreds” utan går vidare. Aktivt alltså, som aktivt och medvetet ser till att jag Gör upp nya planer, Nya strategier. Nya, glada erövringar.
Ser till att jag skriver boken.
Helt enkelt.

Reguljära LOLs och ROFLs

Otåligheten

Möjligt att jag valde lite fel strategi här. Trött på att träna och träna och aldrig komma till dörren så jag tänkte fuck it, jag gör dubbelt så mycket av allt. Så gjorde jag det också, i alla fall så långt jag orkade.

Släpade mig hem. Gick upp för trapporna som en 90-åring.

Till saken hör att jag sov dåligt igår. Verkligen jättedåligt. Så nu kraschar jag. God natt.

Ensamt freak söker

Det är möjligt att vi ska tala lite om Ensam mamma söker. Det är nog det vi ska. Och om mannen som gör alla fel – Borre.

Han menar förstås väl och på pappret så har han “allt en kvinna vill ha” enligt gängse romcom-/Harlequinbok-uppfattningar. Han är romantisk, i alla fall i bemärkelsen gillar att säga “små, små ord”, ge presenter och uppvakta med klassiska medel som blommor. Han är också inte rädd för fysisk närhet, han lägger armen om Cecilia och rör vid henne lite lätt ibland. Vid deras första möte gick han ned på knä och överlämnade en gåva. Samt en ros.

I senaste avsnittet, alltså andra avsnittet, gav han henne ett doftljus och frågade om hon “tände på honom”.

På pappret kan “romantisk” och “fysisk” tyckas vara bra egenskaper. Han är också generös, uppenbarligen, och inte rädd för att stå för vad han tycker. Och eventuellt känner. Han har till exempel inga problem med att deklarera att han hellre tar Cecilias kärlek än en miljon kronor. Detta i närvaro av sex andra sugna och uppvaktande män.

Men precis som stalkers ofta upplever sig själva som “ömsinta” och “romantiska” snarare än skrämmande så är Borres taktik helt uppåt väggarna och det är beklämmande att se hur liten hans självkännedom är. Han är ju inte den enda, förstås. Även Hans-Erik, han som rakar av sig mustaschen och gör en Big Deal av det, är ju helt clueless och fattar inte när Cecilia försöker bryta deras dejt flera gånger.

Det som slår mig, och som gör mig sorgligt uppgiven, är just hur jobbigt svårt dessa män har att lösa av situationer och pejla in sin tilltänkta partners känslor. Mannen som hyfsat självsäkert gissar att han har “halva inne” åker ut direkt och Borre tolkar Cecilias generade uppsyn som förälskad förlägenhet. Han lever i uppfattningen att bara man uppvaktar tillräckligt mycket – och med uppvaktning menas uteslutande menlösa presenter och handpåläggning (utan att någon signal om att det är okej synts från Cecilia, i alla fall inte i rutan) – så kommer kärleken automatiskt förr eller senare. Ingen kvinna kan motstå en riktigt envis man (lex stalker).
Det är beklämmande eftersom till exempel uppriktigt intresse, uppmärksamhet och lyhördhet är långt mycket mer förföriskt än nallebjörnar och tomma gester. Men det kommer snubbar som Borre aldrig fatta och världen är dessvärre full av snubbar som Borre.

Going Gonzo

Man ska ha tydliga mål här i livet och mitt är att skriva gonzoreportage, eller varför inte bli Sveriges främsta gonzojournalist när vi ändå håller på. Det är ändå reportage som besök på matteklubben och Magic Castle (Bon, finns ingen länk) som jag varit mest nöjd med.
Ja, och vissa intervjuer.
Och vissa WS-texter.
Men hur som helst, hur bättrar jag på mitt Hunter S-kapital? Svårt i dessa dagar då det ligger ytterst lite pengar i reportage över huvud taget, om de inte är sponsrade, och tidningarna håller tajt i sina strama frilansbudgetar.

Jag brukar lovorda två nyårslöften: ett konkret (“Jag ska lära mig italienska”) och ett mer filosofiskt/esoteriskt (“Jag ska bli en lugnare människa”).
Mitt konkreta nyårslöfte i år var att lära mig en dikt utantill. Funderar på den här. Mitt esoteriska blev inte så esoteriskt, det handlade mer om att “go gonzo” när situationen kräver det. Hittills har ingen situation krävt det.

Jävla tidningsbudgetar.