Fortbildning och fördjupning inför höstens mörker

• Krister, 1:16 pm September 10, 2012:

  Intressant… Men alltså, denna absoluta och objektiva förälskelse. Vanligare samtalsämne i min krets är: “hur mycket” “ska” man “känna”?. (citationstecknen indikerar att alla dessa ord är flummiga). Alltså, en del människor träffar nån som allt är perfekt med, men eftersom hen inte “känner något” (är kär osv) ser man det inte som något tillräckligt. Andra, såsom jag själv, tror att det har mer med subjektet än objektet att göra – kan alla människor bli kära (jag själv är 31 och har nog aldrig varit det)? Hittar man nån som det är roligare att vara med än att vara själv så kanske det räcker? (Låter deppigt men ändå befriande). Ledsen också för ihopblandande av förälskele, att vara kär och att älska någon. Vet inte vad något av dessa ord betyder, varför jag inte kan hålla dem isär.

  Hej då!

  PS. Säg inte att jag ska prata med mina föräldrar, dom skulle ändå inte förstå.

• Jazzhands, 1:30 pm September 10, 2012:

  Kan ju säga direkt att du inte ska prata med dina föräldrar, min mamma är förbjuden att läsa min bok, som bekant.

  Enkelt uttryckt så skulle jag nog, helt lekmannamässigt, definiera förälskelsen som en första, inbjudande attraktion. Toppnoten i en parfym, if you will, eller vinjetten till en tv-serie. Introt. Det som lockar in och öppnar nyfikenheten.
  Att bli kär är att låta den känslan ta över. Den man är kär i blir ständigt närvarande, i tankar och känslor, och förhoppningar, fantasier och önskningar är inte ovanligt. Tvärtom. Kärleken, däremot, är det som finns kvar (om det finns kvar) när allt det där har lagt sig. Den mer dova basen. Att vara förälskad är att lockas, att vara kär är att se det goda, projicera önskningar och förhoppningar och kanske inte riktigt ta in personens mindre attraktiva eller kompatibla sidor.
  När allt det där lagt sig finns kärleken, där man måste – hyfsat aktivt – välja att omfamna hela personen. Bra och dåliga sidor.

  Det är min amatör/hobbypsykologiska definition. Och jag fattar din fråga och skulle säga “Man ska känna massor, man ska känna jättemycket”. Det finns en trygghet i att tänka “det är ju roligare än att vara själv i alla fall…” men det är inte särskilt utvecklande, bara ganska statiskt att hamna där. En stilla lunk. Behaglig förstås, men helt stillastående.

  Det är mitt svar. Jag hoppas att det inte låter krasst. Låt oss tala mer.

• Krister, 3:57 pm September 10, 2012:

  Bästa Jazzhands,

  Stort tack för ditt ihopjazzade svar. Tyckte inte det lät krasst alls, tvärtom väldigt vackert. Älskade tv-vinjett- och parfymliknelserna (man vill ju känna sig som den där fallande snubben i början på Mad Men, som landar i ett hav av oud).

  Det är egentligen svårt att protestera mot det du skriver, det låter kristallklart och så det borde vara. Men eftersom jag aldrig har känt så, undrar jag vad som är fel. Undrar om det inte är många som lever i förhållanden där det inte är så underbart, utan att det för den sakens skull måste vara dåligt eller destruktivt. Måste väl dessutom vara ett enormt mörkertal (hej newsmill-inlägg!), eftersom få människor vill erkänna att dom lever i, och dessutom accepterar, relationer som känns bra men inte mer (även om det låter konstigt talar jag faktiskt inte om mig själv nu, då jag är singel för tillfället). Det behöver egentligen inte spela nån roll rent normativt hur många som lever i suboptimala relationer – du kan mena att alla dessa borde “söka sig vidare”. Men det kanske inte finns mer? Med andra ord, för oss relativt okänslosamma och överanalytiska personer kan kärlek reduceras till en ren riskanalys… Jag ser inga Motownlåtar komma ur det här synsättet på relationer. Vet inte om det här tar mig tillbaka till Böhm-citatet, men kanske måste man jobba mer med att förändra sig själv än på att att bara fortsätta leta som en sån där greyhound som jagar en mekanisk kanin (inga liknelser i övrigt).

  Det vore intressant att få höra mer om allt det här kemiska som pågår i förälskelseprocesser du nämner.

  Mvh,
  Vad som verkar vara en djupt osympatisk person

• Krister, 4:06 pm September 10, 2012:

  Bara ett litet addendum: Julian Barnes novellsamling “Pulse” är fantastisk läsning och han är rimligen min enda själsfrände i den här frågan. Om hur relationer pulserar, går fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan (men oftast dess mindre dramatiska motsvarigheter), och hur man ibland inte vet vad man har förrän man har förlorat det.

• Jazzhands, 5:03 pm September 10, 2012:

  Tycker inte du verkar vara osympatisk alls. Bara det att du liksom reflekterar över det du upplever som frånvaron av förälskelsekänslor tyder ju på – tycker jag – en person som vill (ge? och) ha kärlek i sitt liv. Ej osympatiskt.

  Ditt problem är inte unikt, jag vet flera som lider av samma sak. “Ska det inte kännas mer än så här?”. En del, jag känner ett par, har fortsatt på banan för att de liksom bara accepterat att det inte blir mer än så men vaffan, det är ju trevligt med lite sällskap i alla fall. Faktum är att en sektion i min bok handlar om precis det. Ska man nöja sig med helt okej eller gå vidare och hoppas på…ja vad?

  Jag tror, precis som du, att det finns en enorm grupp människor som är helt okej med att leva i en relation som är “gott sällskap” men kanske inte särskilt mycket mer. (Och med mer menar jag utvecklande och med attraktion). Ett “okej” förhållande ger ju trygghet. Aldrig fel. Och kanske tycker man att man får närhet och andra saker man kan få i ett förhållande någon annanstans. Kanske känner man en otrolig tillfredsställelse på annat håll, och är okej med att ha en jämn, fin, lugn balans i kärlekslivet dvs “gott sällskap”. Så länge man stimuleras på annat sätt någon annanstans kan det fungera, tror jag. Om inte så kommer man nog för eller senare att stagnera.

  Jag tror det i mångt och mycket är en träningssak. Låter krasst men är man van att stänga ute sina känslor, kanske banalisera dem eller inte reflektera över vad man känner i någon viss situation, så dämpar man dem ju. Förlorar förmågan. Man behöver ju inte bli en ung Werther för det, men man kan lära sig att vara mer öppen för känslor och på så vis bjuda in dem. Det tror jag.

  Tror steg ett är att ta en djupkoll på sina känslor. Alltså börja på någon slags banal punkt, fråga sig själv när man verkligen känner någonting. Gråter du på film? Kan du helt gå upp i någonting, eller känna “just nu är jag så jävla lycklig”, när du till exempel är med kompisar? Exakt hur arg blev jag nu när hon sa det där? Tror man får börja där. Jakten på förälskelse är jakten på känslor.

  Krasst vetenskapligt: när vi blir kära producerar hjärnan dopamin som ger oss en mysig, pigg och drogliknande känsla. Vi får kickar helt enkelt. Detta orkar hjärnan producera i ett år ungefär, som längst, sedan orkar den inte mer. Det är då vi upplever att det där rosa molnet försvinner. Det är då det här med den aktiva kärleken, det aktiva valet, kommer in. Plötsligt står vi framför en vanlig människa. Som vi förhoppningsvis, om allt gått rätt till, tycker om ändå. På riktigt.

  PS: Jag läste och kände igen mig skrämmande mycket i “Before she met me”. Har inte läst “Pulse” men känner mig nu lockad.

• Jazzhands, 5:06 pm September 10, 2012:

  Intressant tillägg om hjärnan: när vi blir av med vår kärlek, alltså när vi blir lämnade så kan hjärnan reagera på motsatt sätt, den kan framkalla känslor som liknar abstinensbesvär. Inverterat dopamin. Det är därför vi kan uppleva ett uppbrott som så himla fruktansvärt, som om hela vår kropp saknar den andre – för det gör den alltså, på riktigt.

  Detta fascinerar mig oerhört.

• Krister, 10:37 pm September 10, 2012:

  Mycket fascinerande! Man (jag) hör sällan dessa aspekter resoneras kring. Kan verkligen förstå vad du menar om vad som händer när man blir lämnad. När jag blev det efter nio år, från en dag till en annan, kändes det som att nån hade dött. Jag kände saknaden mycket starkare än själva älskande när vi var inne i det. Och började känna allting väldigt starkt – började gråta till saker som How I met your mother… Sen försvann i och för sig det tillståndet, men det var fräckt att ha varit med om.

  Ser nu mycket fram emot att läsa din bok!

  Och vid närmare eftertanke var inte “Pulse” fullt så “pragmatisk” som jag kanske framställde den, den analyserade också olika de olika sinnenas roll när man älskar någon på ett nästan metafysiskt sätt. Så jag kan tänka mig att den ligger i linje med dina tankebanor.

  Tack igen, och samma tid nästa vecka?

• Jessica, 1:18 pm September 11, 2012:

  Men, alltså – vad skulle vara fel med “Hittar man nån som det är roligare att vara med än att vara själv så kanske det räcker?” Det kan väl visst räcka? Resultatet är ju fortfarande plus i det läget: det är bättre än det var innan. Det är välan bra?

  Jag hör till dem som ganska lätt hamnar i limerence (och verkar även trigga limerence hos andra då och då) och om sanningen ska fram så ser jag inte riktigt det stora i det tillståndet. För det första ser jag det som ett tecken på att något blev stört i min anknytning som gör att jag av och till balanserar farligt nära Borderline (eller IPS som det numera heter). Tack för det, liksom. För det andra är det inte så mysigt som folk tror. Det är mest ansträngande. Särskilt om man vill vara ett rättskaffens kvinns. Lär man sig inte att leva ner limerence-stadiet och kontrollera sig så hamnar man lätt i otrohet eller seriemonogami – oavsett så sårar det människor längs ens väg.

  Min tredje invändning är att hela idén om Förälskelsen så lätt utnyttjas som opium för massorna.

  Mitt, personliga, svar är att jag tycker man gott kan ha en bra relation på den enkla premissen att livet är bättre med den här människan än utan den. Så länge man klarar av att respektera personen och de spelregler man tillsammans satt upp finns det ingen anledning att begränsa sig och vänta på någon Glamour-Passion (med stort p) som kanske aldrig kommer.

  (Limerence-begreppet, om någon till äfventyrs inte stött på det: http://en.wikipedia.org/wiki/Limerence)

  Att vara föremål för limerence kan, för övrigt, vara jävligt jobbigt. Personer i det tillståndet är inte mottagliga för ett aldrig så vänligt och respektfullt avvisande. De tror att de ska dö om man säger nej. Det kräver en jävla ryggrad och en gnutta sund egoism för att inte försätta alla i en ännu sämre situation och säga ja, fast man inte vill. För vi snackar inte manipulativa skitstövlar här, vi pratar om tillfälligt sinnesförvirrade människor som på fullt allvar tror att deras liv är slut om de inte får just dig.

• Jazzhands, 2:12 pm September 11, 2012:

  Det är inget fel att vara med “någon som är roligare än att vara själv”.
  Absolut inte. Det är en positiv grej.
  Men finns inte stimulans på annat håll så tror jag det hela stagnerar och man hamnar i bästa fall i ett trivsellimbo men i sämsta fall i ett bittert tänkande om att gräset är grönare och/eller att man missat något.

  Jag håller med om förälskelse som “opium för massorna”. Som filmkritiker och populärkulturell konsument ser man ju att det är ett lika stort försäljningsknep som alla andra som rider på folks drömmar om lycka, framgång och skönhet. Drömmen om förälskelsen, som på bio, som på film. Passion håller ändå bara ett år, sen slutar hjärnan producera dopamin.

  Men ska man för den sakens skull “nöja sig”? Både ja och nej, tycker jag. Är det viktigaste trygghet, till exempel, så funkar ju en “hellre än inget”-relation bra. Det tråkiga är väl om man hoppas på mer någonstans framöver, eller om relationen är snedvriden dvs att den ena vill ha passion/är kär och den andre trycker på pause och känner att så mycket mer än så här blir det inte men jag är okej med det.
  Men om båda ingår i en relation mer baserad på vänskap och “trevligt med sällskap om kvällen/på ålderns höst etc” så är det väl bra.

  Och det kan vara en graderingsfråga här. Att “livet är bättre med den här människan än utan det” låter, tycker jag, snarare som kärlek än någonting annat. En “hellre än inget” däremot, är mer ett slags substitut för riktig närhet, eller ett “nöja sig” eller en slags “okej då”. Jag är såklart HELT FÖR “livet är bättre med den här människan än utan”.

  Låt oss prata vidare. Jag är uppriktigt intresserad.

• Jessica, 4:31 pm September 11, 2012:

  Jag tänker ju mig “Bättre med än utan den här personen” som att gå direkt på den fördjupade relationen utan att passera “Ã…gudågudågudågudtittarhan/honhitåtågudågudågud”-stadiet. Den man hamnar i när man är klar med passions-stadiet men människan under allt detta man projicerade under den tiden visar sig vara någon man ändå inte kan tänka sig att leva utan.

  Krister (hej Krister) uttrycker att det skulle kunna vara något fel på honom, som inte upplevt limerence men jag tror inte det. Jag tror inte egentligen att ens en majoritet av oss gör det. Det är bara så mycket lättare att skildra än “Det är så skönt att komma hem och höra honom skramla i köket”. (När känslonivåerna är ojämlika har vi ett helt annat problem.)

  Att Krister tror att det är något fel på honom för att han inte upplevt sig någonsin bli fjårtis-kär är just vad jag menar med problemet med passionsmyten. Det får helt vanliga, sunda, människor att tvivla på sig själva och sin förmåga till hälsosamma relationer. Att ens känsloliv saknar topparna betyder inte att de med automatik saknar djupet och det går utmärkt att bygga en relation enbart på det man hittar i djupet om man finner någon som antingen är likasinnad eller som accepterar mitt sätt att älska.

  Blir jag glad när X är närheten? Är jag bekväm med X? Håller jag mig till reglerna vi kommit överens om? Tar jag hänsyn till och respekterar X? Ja, då kanske det är så att jag faktiskt har en lycklig relation med X – även om jag varken vill skära upp handlederna när X är på planeringsdagar i Säffle med jobbet eller om jag borstar av mig på mindre än en vecka om X tröttnar på mig? Utan glass, rödvin eller I Will Survive på repeat.

  Jag har en vän som “saknar” känslotopparna. Huruvida detta är en variation inom normal-intervallet eller ett utslag av dystymi eller liknande är information som undflyr mig. Jag ser det inte som min sak att peta i hans känsloliv och som vän fungerar han utmärkt. I sitt sökande efter den där passionen han hört så mycket om har han satt i system att välja kvinnor med Instabil Personlighetsstörning, kvinnor med tydliga narcissistdrag eller bara generella bitchar.

  För när han blir behandlad illa, när det bråkas, kastas saker, hotas med stämning på vårdnad, bryts löften, skriks, avbryts semestrar och utflykter med orden “Nu har du förstört min födelsedag” etc – ja när Drama Bear är på besök, helt enkelt – det är då som han får adrenalin där serotoninet och oxytocinet skulle ha varit. Taskiga kvinnor är hans extremsport.

  För då _känner_ han något. Och vår kultur säger till honom att det är något fel om han inte känner något.
  Passionsmyten skördar ännu ett offer och baksmällan är hård.

  Men vi verkar inte ha något riktigt bra uttryck för när man nöjer sig för att man är nöjd, snarare än för att man nöjer sig. Antingen är det perfekt – eller så nöjer man sig. Språket sätter krokben för oss. Engelskans försiktiga skillnad mellan “settling” och “settling in” kunde kanske hjälpa oss att nybilda ett ord som hjälper oss att skilja på att “nöja sig ” och att “nöjda sig”?

• Jazzhands, 4:44 pm September 11, 2012:

  Jag beskrev en gång ett förhållande som “trevligt” och fick väldigt blandade reaktioner. Från “Gud så skönt!” till “Du KAN inte stanna kvar i ett förhållande som är ‘trevligt'”.

• Jessica, 5:02 pm September 11, 2012:

  Är det, för övrigt, bara jag som kommer att tänka på Charlotte Lucas i Pride and Prejudice och Marianne i Sense and Sensibility?

  Vad som är intressant är att när man diskuterar dessa två med Austen-älskare, så verkar de flesta överens om att Charlotte har nöjt sig, medan Marianne har “nöjdat” sig.

  Jag undrar förstås om Jane-ites var lika klara i den uppfattningen innan 1995 Ã…ret då Colonel Brandon blev = Alan Rickman? (Samtidigt som Mr Darcy blev = Colin Firth.) Boken är inte alls lika uppmuntrande om Mariannes framtida lycka som filmen. Men så hade ju Jane Austen aldrig sett Alan Rickman heller.

  Bergman delade också gärna upp sina par. Både Sommarnattens Leende och hur han valde att göra Trollflöjten visar upp liknande trojkor: De passionerade/unga älskande, PapagenoPapagena/narrarna och de olyckliga/stelnade/förbittrade. De stämmer rätt bra på relationer jag ser i min omgivning.

  Bergman verkade, för övrigt, anse att narrarna har rätt inställning och att om alla älskade som de skulle livet vara mycket enklare. Jag ser narrarna som motsvarigheten till dem som nöjdar sig i min uppdelning. De Unga Älskande är ungefär samma människor som limerence-knarkarna och de olyckliga är de som nöjde sig, men av fel orsaker – konvenans, bekvämlighet eller oviljan att erkänna att passionen ljög för en.

  Typ.

• Jessica, 5:11 pm September 11, 2012:

  “Jag beskrev en gång ett förhållande som “trevligt” och fick väldigt blandade reaktioner. Från “Gud så skönt!” till “Du KAN inte stanna kvar i ett förhållande som är ‘trevligt’”.

  Precis detta är vad jag pratar om. Vi saknar lämpligt språk för de där relationerna som man mår bra i – utan känslostormarna.

  Jag fick ungefär samma blandade reaktioner på uttalandet “Han skaver ingenstans.” För mig är det så självklart att det är något unikt och fantastiskt med en människa som inte skaver någonstans. En del (särskilt de som känner mig väl) förstår exakt medan en del andra ser det som en upprörande brist på djupare känslor. (Att jag skulle döda och dö för den mannen, just för att han är den ende jag träffat som inte skaver någonstans, faller utanför vad som kan förmedlas med ett sketet talspråk.)

Add A New Comment!

Name

Mail (will not be published)

Website

Δ