Random fact

Igår, på självaste långfredagen, fick jag reda på att Vadstena var 1200-talets Las Vegas. Där erbjöds spel och dobbel. Och fallna kvinnor förstås (inget Vegas utan fallna kvinnor). Dåtidens storheter och rika män från hela världen reste dit för att förlusta sig.

Hängde med Kristofer, Jonas och taxen Artie så länge igår att vi till slut satt i soffan och kollade “roliga YouTube-klipp”. Det är så man vet att samtalsämnena är slut för den här gången.

“Nån som sett något roligt YouTube-klipp?”
“Har ni sett den när Werner Herzog äter en stövel?”
“Nej”
“Sök på ‘Herzog’ och ‘boot'”

Det är då det är dags att tacka för kaffet och knalla tillbaka till skrivarhörnan.

Den växande högen

Jaaaaahapp. Tråkig upptäckt ändå. Att jag skriver bättre “på café” än hemma. I alla fall gjorde jag det idag, och det berodde på att caféet jag valde saknade internet. Tråkig upptäckt, som sagt. Väljer att ignorera detta.

Fick i alla fall flera sidor skrivna. Om det är bra överlåter jag till högre makter dvs min redaktör att avgöra men för tillfället prioriteras produktion framför konstnärskap och finlir.

Försökte utöka effektiviteten även inom andra områden och gav mig därför på att “fixa stoppet i avloppet” i köket. Skruvade av ett rör, konstaterade smuts och rensade det. Sköljde det i diskhon med naturlig påföljd att allt äckligt avloppsvatten naturligtvis rann ut på köksgolvet. Var annars, när halva röret är bortskruvat? Logiken är inte glasklar alla gånger. Så är det när man är en kreativ själ inom de fria yrkena.

Det här med darren då. Jo, tackar som frågar, den är kvar men något annat är väl inte att vänta. Den vägen har man ju vandrat ett antal gånger nu. Försöker att bara ignorera. Det är hjärnans kamp mot kroppen, en alltför bekant strid och hjärnan är ju, som alltid, dömd att förlora.

Lokaltidningen

Känslorna

Tror det är vädret. Tror det är mörkret och söndagen. Och att jag lyssnar på Sades By your side. Det var ett tag sedan jag kände mig melankolisk. Jag har väl inte hunnit kanske, och det är väl tur. När jag har skrivit bok är det andra känslor som jag försökt hitta känslofrekvensen hos.

Men jag tror att det är för att det är så att en resa närmar sig. Har ju fortfarande den där grejen som jag skrivit om så väldigt många gånger förut. Det här med ångest i samband med resor. Det här med att det känns som om jag blir lämnad och övergiven, trots att det är jag som reser iväg.

Jag betalar fortfarande feta summor pengar för att lära mig förhålla mig till detta. Jag vet fortfarande, rent intellektuellt, att det är en rent känslostyrd reaktion och så vidare, kommer från barndomens osäkra kast och bla bla. Men det spelar liksom ingen roll när trycket över bröstet kickar in och paniken börjar ticka lite varnande och hotfullt.

Sure, jag gör “knepen” jag lärt mig. Andas, tänker rationellt och klart. Men jag kommer inte undan.

Tror det är en sån process som börjat nu. Jag reser nämligen bort näst månad. Hela maj är jag i mitt andra hem och det har liksom aldrig, aldrig, aldrig varit en dålig idé att resa dit. Alla mina LA-resor har varit underbara, givande och kreativa som det finns ingen som helst anledning att vara annat än positiv.

Men jag tror också det är så här, och det här är en teori jag rycker lite i just nu och försöker fixa till ungefär som en Rubiks kub där alla färger är känslor och man fattar att de här ihop men inte hur man ska styra upp dem. Alltså nåt med övergiven, nåt med barndom och pappas ständiga resor och sen det här med att paniken liksom intensifieras nu, en hel månad innan jag reser. Det är något med det som jag nästan når, nästan får till. Som om Rubiks kuben nästan går ut, som om den hemliga formulan ligger nära.

Någonting om att jag börjar orosticka tidigare nu för att jag har mer att förlora. Alltså, mer jag bryr mig om, mer jag känner för. Ju mer jag älskar de jag har omkring mig desto mer darrar jag. Ungefär så. Men jag måste tugga mer på det här. Men jag är nära nu.

Och ändå skakar jag.

Chained monkeys

Läste igenom allt, fick stora skälvan. Allt jag skrivit är skit. En massa fluff bara, ingenting av betydelse. Tänkte fuck it och skickade luntan till redaktören.
Sen gick jag och sprang. Inte särskilt länge men snabbt så att jag svettades och blev trött.

Nu: limbo. I väntan på dom.
Eller njä, i väntan på all extra korr och strykningar och skriva om.

Tills dess har jag ungefär två tredjedelar av boken kvar att skriva om lämna in innan månaden är slut.

Så varför jag sitter här och surfar bilder på apor som åker rullskridskor är oklart.

Nail bling

När jag dricker min chai latte vill jag helst ha välmanikyrerade naglar.
Och med välmanikyrerade naglar menar jag nymålade naglar med en Christian Dior-logo på minst en av dem.

Skrivardagen som uteblev

Denna tisdag, också känd som Skrivardagen som uteblev.

Gick till mitt lokala ABA och skrev ut 40 A4 bok för att slå mig ned någonstans och korrläsa. Fick luntan i ett kuvert. En bra, stadig känsla det där med nyutskrivna ark som är lite varma.

Knallade omkring med kuvertet under armen ett tag i väntan på gudomlig inspiration. Eller i alla fall i väntan på att jag skulle bli tesugen, eller sugen på någonting alls som ett café har att erbjuda.

Kommer på att jag inte har en penna med mig. Sånt är ju lätt fixat – man köper en penna. Men det bär mig emot att köpa pennor. Är det någonting jag har ett överflöd av så är det pennor. Jag kan inte köpa en till penna, alltså det skulle vara som att köpa ett till par skor eller en till väska.

Eller stryk det, klart jag kommer köpa en till väska och ett till par skor. Men fan, en penna det går inte. Det tar emot.

Så jag knallar runt och debatterar nu med mig själv huruvida jag kommer att må dåligt att av betala för en penna eller ej samtidigt som jag väntar på att ett visst cafésug ska infinna sig.

Knallar runt, knallar runt. Kuvert under armen. Solsken i blick. Tills jag står framför porten igen. Jag ger mig, går hem och kokar te och tar fram kuvertet. Börjar läsa och somnar. Inget gott tecken.

Hainer fanclub!

Det gror en liten fanbase därute.

Dagen efter dagen före

Sover sådär generande länge idag men har vattentätt alibi i form av sommartidsomställningen.

Går upp och kokar te. Undviker medvetet lägenhetens speglar (gjorde en peeling i förrgår, jag ser ut att ha spelälska i ansiktet). Känner in författarvibben. Nu ska här skapas. Langar in en tvättid också så man känner att man får något gjort idag. Jobba med händerna etc. Shit, man är inte tjugo längre. Eller ens trettio. Ändå får jag visa leg på Systemet när jag köper 25cl vitt vin att ha till matlagning. Detta gläder mig.

Never being boring

Var på tidningen Bons 10-årsfest igår. Det var en sån fantastiskt vacker fest i en dekadent villa, med högt i tak, divaner, fruktfat och sidentyger. En flygel i ett hörn som användes av Frida Hyvönän som sjöng underbart. Alltså, hela kvällen kändes som videon till Being Boring. Det var fullt med vackra människor, det enda som fattades för att det skulle vara komplett Pet Shop Boys-upplevelse var en apa på rullskridskor. Men å andra sidan uppträdde Cullbergbaletten. (Inte för att likställa dem med apor, bara i upplevelse betraktat, eventuellt). Robyn sjöng också och det var splendid.

Jag uppskattade att man, runt elvatiden kanske, kom in med gigantiska princesstårtor. Det smakade så suveränt bra med en bit princess mitt i natten(-ish), sitta ned på en divan och äta marzipan och titta på alla beautiful ones, titta på the in-crowd, titta på fantastiska klänningar och kreationer och tänka lovely om alltihopa. Linda var vackrast tycker jag i svart långklänning med släp. Totally The Great Gatsby. Och Annah i sitt ljusrosa, tuggummifärgade hår.

Och för att svara på frågan jag fick två gånger under kvällen, om jag skrivit för Bon någon gång så säger jag dude, jag var filmredaktör i över ett år för Bon, kanske två, och sen skönhetsredaktör. Om jag skrivit för Bon? You bet jag har skrivit för Bon.