Fredagen då allt kan hända!!!!

Fredagen då jag bestämde mig för långklänning! Första gången i mitt liv!
Fredagen då maten i Radiohusets personalmatsal smakade bra! Och man fick kladdkaka “på maten”! Efterrätt ingick!

Vad som helst kan hända idag!!!!

Det är inte gnäll…det är nåt annat

Det är verkligen inte gnäll. Det är ambition. Längtan kanske. Det som får mig att känna att jag inte är där jag borde vara.

Jag känner mig steget efter.

Jag är varken olycklig eller särskilt bekymrad över detta. Bara försenad. Och tja, det är väl det den där ständigt återkommande gymnasiedrömmen handlar om, att känna sig omsprungen, allt man vill och allt man vill hinna med. Inte så att det nödvändigtvis är press det handlar om, mer att man känner att man kan mer, att det kanske till och med blivit ett missförstånd. Jag är faktiskt bättre än betyget G, jag tror du missförstått, herr lärare!

Eller redaktör.

Ironin: Ja, men bevisa det då och bomba inte på castings.

Du har två sofistikerade vampyrer och en sexig varulv efter dig – ge dig, Sookie!

Vissa dagar överlevs bara med ett besök på Svenskt tenn och ett nytt avsnitt av True Blood.

It used to be me

Improvisation brukade vara min styrka.

Minns en gammal text om Letterman versus Leno och hur Leno kanske hade bättre skämt men Letterman var kvickare och i slutändan är det liksom där den riktiga talk show-talangen visar sig.

Jag tänkte att jag ska vara Letterman.
Nej, så tänkte jag inte alls. Jag tänkte bara att jag aldrig kommer att se på Leno när Lettman finns. Såg ingen anledning.

Idag var jag på en audition, en slags casting. Jag hade blivit uppringd, tipsad om, headhuntad. Det handlade om improvisation och jag tänkte “ha, det är mitt forté, jag är som bäst utan manus” och bombade totalt. Stakade mig, hackade, glömde ord och upprepade mig. Saker jag aldrig, aldrig, aldrig gör annars.

Men det var fan inte så jävla lätt, säger jag till mig själv. Två pers i rummet som är stort som en garderob. En handkamera i ansiktet. Det var fan inte så jävla lätt.

Säger jag.
Och dunkar huvudet i väggen.

Segwaykillen

Han är typ tio år. Han bossar över Segwayerna. Man får stå på kö, man måste ha hjälm. Han visar för kidsen före i kön hur man gör.
“Du lägger tyngden på mitten av kroppen…så här.”
“Man åker framåt genom att luta sig fram på Segwayen…så här”.

När det är vår tur säger lillkillen “Hörde ni på när jag förklarade reglerna för de andra?”
Jag ljuger tioåringen rakt upp i ansiktet och säger “Ja”. Mattias säger också “Ja”.
Tioåringen är en slug jävel, han ser igenom oss och säger därför “Okej, hur långt mellanrum ska man ha då”?. Han ser direkt att Mattias är den vekaste av oss. Mattias ser det också, han viker sig direkt och kvackar “Jag vet inte!”.
Knäckt av tioåringen.
Jag chansar på “två meter” och säger det med all pondus jag kan uppbringa.
“En till en och en halv meter” triumferar tioåringen som precis satt dit oss.
“Det är ju som två meter”, kontrar jag.
“Lyssna när jag går igenom reglerna”, säger han.
Jag himlar med ögonen.

“Och åk inte – inte – på några av guppen i banan. Alltså det är för er egen skull, det är av hälsoskäl”.

Efteråt kommer jag på mig själv med att motvilligt beundra lillkillen, känna nästan vördnad. Han har framtiden för sig.

Den kolhydratiga dagen

Dagen har fyllts av tomma kolhydrater och testosteronstinna män i medelåldern. Jag var på ett jippo för filmen Bilar 2 där det bjöds på revbensspjäll som grillades i stora oljefat, och tårta i form av bilarna från filmen. Festligheterna utspelade sig på go-carten i Hammarby Sjöstad. Racing! Kenny Bräck! Män i overaller med märken på! Ni fattar.

Jag vill inte verka otacksam men…
Note to tårttillverkare: skär ned på sockret! Det hade räckt med hälften. Du behöver inte ta mitt ord för det, det räckte med att kolla på barnen som åt av tårtan och direkt förvandlades till Cornholio.
Note to festfixare: Hade inte varm korv med bröd och en Pucko varit mer troget racerbilstemat än revbensspjäll grillade på oljefat? Jag vet inte, bara en tanke.

Nu till det viktiga: medelålders män som tränger sig före i go-cartskön. Medelålders män som måste, måste, måste vinna i go-cart. Medelåldersmän i pikétröja som paxar två go-cartbilar på samma gång och skriker “den är min!” när man närmar sig. Medelålders män som skryter (till sina fruar och till andra medelålders män i piké) om att de blev “varvsetta”, trots att hälften av “de tävlande” är under tolv år.

Ni måste tyvärr dö.

Jag, en modern Marie Antoinette

Det hela fortsätter. Det friterade bananskalet har blivit lite av min “Let them eat cake”. Låt bögarna ha sin festival på Sergels Torg, låt dem äta friterade bananskal.

Någonstans känner jag ändå ett visst ansvar för att det nu måste finnas friterade bananskal på Pride. Annars kanske någon blir besviken. Har ringt runt till diverse cateringföretag men de säger att det är för kort varsel, de kan inte hosta upp en friterad bananskal-vagn och tillstånd och allt bara sådär. Ringde Hälsovårdsmyndigheterna och frågade om jag kunde köra freestyle med bananlåda på magen men de sa nej.

Bra morgon!

Bra morgon på det hela taget. Aftonbladet skriver en helsida om tv-programmet jag jobbar med, jag kör typ tre minuter morgon-tv och hinner säga “friterade bananskal” av ingen anledning alls innan Pekka Heino ber me shut it. På väg in i studion ser jag Jacques Wallner. Blickar möts. Bra morgon på det hela taget alltså.

Folkets röst (via Kristofer)

Den elektriska ciggen

Nån som såg Real Housewives of Beverly Hills i tisdags förresten? När mediumet tog upp en elektrisk cigg och började fejkpuffa runt Frasier-fruns middagsbord?

Sug på den meningen ett tag.
Vissa kvällar älskar jag teve  mer än andra kvällar.