Makeup s/s 2011

I dessa modeveckan-tider passar det kanske bra med ett litet skönhetsfinger i luften, och en liten trendspaning om vart sminkvindarna blåser.

Eller såhär, catwalksvisningarna kan mycket väl visa upp en grej, och makeupföretagen en annan. Men några tydliga trender kan vi allt ringa in och observera.

Färgen lila, till exempel, är ett faktum. I stort sett alla större märken har lila i sina vår/sommarkollektioner. Från djupaste blålila, via åttiotalsdisco till blyg viol.
Man kommer inte att undgå lila vid sminkdiskarna i vår.

Först ut är MAC, som släpper en mystisk, sagoskimrande lila(blå/grön)baserad specialkollektion för vackra skogsälvor om bara två veckor. Peacocky heter den.

Lila, som sagt.

En annan trend – och detta kommer att glädja många läsare – är de nakna läpparna. Som vi varit inne på detta! Och man har tydligen lyssnat på oss, också. Mången nude lip är att beskåda framöver. Minns ni att vi pratade om MACs lip eraser, förresten? Den kom 2009 eller nåt sånt men försvann. Den finns! Fast man behöver besöka en MAC PROshop för att inhandla den.
Ska jag vara ärlig handlar det nog mer om ett nude ansikte över huvud taget, med läpparna lite som pricken över i. Strålande hy, glänsande kinder, hälsosam blick (inte det nakna ansikte som hör vampyrer och minderåriga till, det här är en ung kvinnas hälsosamma sommarhy vi pratar om). Detta är en look som tilltalar mig som gillar glans mer än ett matt ansikte, och uppskattar fina jord- och naturfärger. Vi kommer höra mer om detta!

Och slutligen, klara primalkulärer, basfärger. Tänk gult, blått och rött i de klaraste färger man kan tänka sig. Som färgerna man har på landsflaggor. Som serieteckningar. Som i hamburgerkedjornas logos. Ja, ni fattar. Popfärger. Tja, hur ska man tolka detta, tänker jag. Är det en slags motreaktion till det nakna ansiktet jag just ringat in som en trend? Jo, men kanske. Och om det nakna ansiktet står för någon slags underdriven, naturlig skönhet kanske man också vill visa upp en experimentell, överdriven sådan. Som basplagg versus couture. Ser man ansiktet som en canvas är de klara färgerna allt annat än ett neutralt budskap. För den som verkligen vill säga något kanske den nakna läppen talar alldeles för lågt?

Nollning

Jag vet inte vad ni säger men en etta sätter man på en kalkon, en film som är så dålig att man sitter och skrattar, man suckar, himlar med ögonen och ger personen bredvid miner.
Som Angel. En typisk etta.

En nolla ger man till en film som snor ens tid, som bara är så dålig att man blir arg. Känner sig lurad.
Idag såg jag en sån film.
Och resten av dagen har gått åt helvete tack vare det.

Oh, du ljuva ros!

Här kommer ett litet doftexperiment till er alla.

Man kan tänka sig att ROS är det kanske självklaraste man kan använda om man ska göra en parfym. Alla vet ju hur ros luktar liksom. Och alla gillar väl roslukt?

Men riktigt så lätt är det inte. Ros är förvisso en fin, gammal ingrediens, men dyr och tidsödande att utvinna. Det finns dessutom hur många olika sorters rosor som helst, och alla doftar lite olika. Ros har dessutom, genom åren blivit förknippad med parfymer för äldre damer, vilket också gör det till något av en utmaning att göra en hipp rosparfym.

Det har Issey Mikaye löst på sitt eget sätt.

Vad han har gjort med L’Eau d’Issey Florale, är att ta upp hela blomman, från den unga, friska rosenknoppen till stammen och de klargröna bladen. Varför gör man det? Jo, det ger en doft (och känsla) en ren ros, mer lik den man känner när man böjer sig ned för att lukta på en nyutslagen, frisk sådan som sträcker sig mot solen. Det gör doften mer komplex, men också komplett.

Men ros är en hjärtnot, den behöver stöd av andra dofter (och kemikalier) för att komma till sin rätt. Mikaey har därför landat upp den med trä, som gör doften varm och ljus. Han har toppat med blommor som jasmin och hyacint, som båda är två ganska starka dofter, för att få tyngd och därmed balans mot det lättare och ljusare.

Det betyder alltså att man först känner en stark blomdoft, som när man tar ett djupt andetag i en bukett (toppnoterna).
Sedan glöder bukettens kärna till och rosenbladen vecklar ut sig (hjärtnoten – själva refrängen i doften). Kvar på handleden blir en rosa rosenbukett.

Ute i butik idag.

Parfymakuten

PS: Det går utmärkt att maila frågor till mig om skönhet och parfym om man skulle vilja det. Jag nås på caroline@rodeo.net

Mammas parfym

Hej! Min mamma undrade vad jag satt och läste för något och när jag berättade att det var en blogg om dofter blev hon glad, för hon har en fråga till dig. Hon tycker om Armani Sensi (och speciellt White Notes). Nu när den inte finns längre (hon är trött på att leta på internet) undrar hon om du har något tips på andra parfymer som inte är för tantigt söta men ändå inte sportigt “fräscha”. Jag tror att hon vill ha något som känns sofistikerat och modernt kvinnligt. Hon vill nog mest ha någonstans att börja sitt parfymletande. Har du något tips?

Julia

Hej!

Roligt att få hjälpa din mamma! Armani Sensi är mjuk och blommig och har massor av jasmin i sig. Den är en lite mjukare J’Adore från Dior, på sätt och vis.
White Notes är en lätt citrusdoft. Ska vi kanske utgå från att det är en frisk parfym inom blomfamiljen hon vill ha?

Din mamma har en bra linje där, tycker jag, i att vägra sportigt fräscha och tantigt söta saker. Hon kanske ska botanisera i Chanel-disken? Där finns mycket blommigt men ändå sofistikerat. Klassiskt kvinnligt.

Å andra sidan verkar hon rätt tuff, tycker jag. Kanske struntar hon i det klassiska och doftar på moderna Marc Jacobs istället? Hans dofter, i synnerhet Daisy och kommande Eau So Fresh (som når butikerna nu i februari), doftar somrigt, soligt, gula blommor på en äng och spirande romantik. De är fräscha, det måste man säga, och väldigt enkla att bära.
Vill din mamma ändå dofta mer elegant feminint så föreslår jag Chloé by Chloé. Den doftar pudriga, vita blommor men är långt ifrån en mesig doft. Tvärtom, Chloé är en stark blomdoft i flera komplexa lager. Pion, magnolia och liljekonvalj – stark alltså, men vacker och ypperligt blommig.
Gillar hon den så har du förresten födelsedagspresenten till henne kirrad i flera år framöver, Chloé finns nämligen som bodylotion, shower gel och – här är det bästa – som doftljus. Ljuvligt.

Helgpepp!

Såg Winter’s Bone. Mycket kan man säga om den men inte att den framkallar lördagsstämning direkt.

Vidare: alla som skojar om att skjuta ekorrar och sen äta dem, alla som myser lite och gör ” ” kring “white trash”, alla som snackar om det genuina USA – vi måste ta ett snack.

Ska jag säga vad Winter’s Bone är? Den är motsatsen – den totala motsatsen – till Medan åren går. Två mysiga, fula, medelålders människor som lagar spaghetti puttanesca och planerar kulturresa till Irland. Motsatsen.

Winter’s Bone är Gummo utan humor.

Och innan det, som om detta inte var nog, så åt jag banana cream pie och nästan dog – av igentäppta artärer. Att receptet krävde 4 dl vispgrädde hade kanske kunnat vara en giveaway. Att vi var två personer (jag och bästa film-Mattias) som skulle äta den var vi överens om, men inte en enda gång under den tre timmar långa processen (göra mördeg, grädda mördeg, kandera nötter, koka kondenserad mjölk i nästan två timmar tills den blir brun i sin metallburk, vispa och göra gräddblandning…) så slog det oss att vi kanske borde halvera receptet.

Icke.

Tog en bit var. Sen en bit till var. Det är lika mycket kvar av tårtan. Den hånler mot mig varje gång jag öppnar kylen.

Jesus, om det är som scientologerna säger (eller är det Heaven’s Gate? Eller båda?) att min kropp bara är en skyttel, en slags farkost, så är den en skyttel för denna paj. Den är utomjordisk. Den är enorm, den rann över när vi försökte fylla den med grädde. Den är Särimmer, den minskar aldrig. Den har tagit över hela kylen. Den har tagit över hela mig. Banana cream pie-en styr mig.
Jag gillar det inte.

Folk ser träning där jag ser skämt

Fint att SATS hakat på den här heta trenden med parkour, och erbjuder parkourträning. Ungefär som att burlesk är “starkt nu”.

Anyhoo, så här skriver SATS: “Du har säkert sett Parkour utövas utomhus, i musikvideos och på nätet. Det är hisnande hopp över murar och staket och ibland också mellan hustak”.

De erbjuder också zumba.

Flykten till LA

Det är dagar som dessa, som börjar med att Burlesque får 4 i DN, som gör att man vill packa väskan och försvinna till LA en stund igen. Eller Boca, köpa ett skönt panchoställe där och sakta lullas in i demensen.

Nå.

Man misstänker givetvis att det är Jens Pettersson som skrivit under pseudonym. Är det bara jag eller har DN blivit sjukt mycket sämre nu för tiden? Visst, jag gräver säkert min egen grav nu men jag orkar inte hålla på. Diplomati hit och diplomati dit. Alla känner alla och så vidare. Men det är uppåt väggarna att Burlesque får en fyra, att man skriver att burlesk-trenden är stark, att man säger att filmen är härlig och trevlig. Jag trodde det inte om Jane Magnusson. Hon verkar ju redig, klok och no-nonsense.

Att det kan vara jag som har fel går jag inte med på. Jag vet vad jag såg. Och alla kan se trailern på YouTube.

Nu kan jag inte skriva nästa mening utan att få det att låta som om jag
a) har hybris
b) gråter
c) är världsfrånvänd

…och jag utesluter heller inte att något av ovanstående stämmer. Men – varför får jag inte skriva mer om film? När Sveriges största tidning, typ, skriver att burlesktrenden är stark?

Visst. Egen grav.
Men hey, jag siktar ändå på att sjunka in i senildemensen i Boca inom rimlig tid.

Flyttlass

Jazzhands måste flytta. Känner mig som ett skilsmässobarn. Leta adress osv. Blir nog Hainer.se

Borsta fram det!

När vi ändå pratar om hår, låt oss prata om hårborstar.

En av de roligaste (och knasigaste) människor jag intervjuat är Philip B. Hans produkter är förolämpande dyra, men också tokexklusiva och doftar gudomligt.
Han pratade maniskt, glatt och gestikulerade med hela kroppen. Då och då smekte han eller lekte mitt hår och tjattrade “Gorgeous hair, gorgeous hair“. Han var fantastisk. Han demonstrerade sina silkesdroppar på mig medan han åt sallad och berättade om sitt besök hos Oprah – på samma gång.

Hur som helst, när jag intervjuade honom var det om hans filosofi i allmänhet och hans hårprodukter i synnerhet. Hans silkesdroppar fungerade som en trollstav, de är utmärkta för lite glans och definition i topparna på håret och en droppe (jag skojar inte) räcker, vilket betyder att jag haft min flaska i tre års tid nu.

Nå.

Sen tog han fram en borste med svinborst och nylon och kammade mig förstrött lite grann medan han fortsatte snacka om gud vet vad (jag älskar honom!). Han stannade upp och sa “Alltså du vet att man måste ha en bra borste va?”

Jag, den naturliga skeptikern mot dyra produkter, hummade något och han fortsatte “Det gör all skillnad i världen. Vad gäller borstar är det verkligen så att du får det du betalar för”.

“Really”, sa jag och han sa “Kolla själv”. Han borstade ena sidan av mitt hår med en Mason Pearson-borste och andra med en vanlig plastborste, sen gav han mig en spegel.

Han hade ju helt rätt, förstås. Skillnaden var uppenbar. Där fick man ju äta upp sin misstänksamma min.

Med borstar gäller dock samma sak som med allting annat – välj en efter din typ. Mason Pearson anses generellt vara de bästa som finns, och de finns i olika sorter och utföranden beroende på om man har tunt hår, tjockt hår eller till och med långt hår. Behoven är olika – en håröm person med kort, tunt hår behöver en annan borste än någon med asiatiska, supertjocka strån.

Mason P har varit sällsynta i Sverige tidigare men nu finns de här (på NK, You, Noir, Preston Hair…bland annat). Svinborsten är skonsam, nylonen hjälper håret att bli följsamt (och torka snabbare!). En bra borste med snälla piggar skrapar inte hårbottnen så att den blir torr och/eller irriterad. En bra borste tappar heller inte sina piggar och är lätt att rengöra.

Man tror kanske inte att det ligger så här mycket vetenskap bakom en enkel hårborste men det gör det. En dyr, men genomarbetad kvalitetsborste, håller många, många år. Det är en investering. Vad gäller Mason Pearson så är de dessutom gjorda för hand, och har utvecklats sedan slutet av 1800-talet. Skaftet är vackert och mjukt att hålla i, och med köpet följer en rengörare vilket känns som världens enklaste grej egentligen (tänk alla hårinsnurrade plastborstar med små dammbollar i man sett/ägt/ryst åt) men som man i stort sett aldrig ser eller hör talas om.

Dessutom, och det här är kanske lite banalt, så skaffade jag min Mason P för att den är så otroligt vacker. Hey, döm inte. Jag är ju skönhetsbloggare, trots allt…