Lite grund

det så otroligt fascinerande att läsa dina texter om parfym – som jag kan noll om. det här med olika lager (noter?), hur fungerar det? Har alla parfymer detta eller endast få, exklusiva? Vill veta mer om olika sorters dofter, toppnoter och basnoter tex har jag hört talas om tror jag. kan du inte skriva en liten guide, eller nåt? hoppas du förstår vad jag eftersöker med min, ack så, bristfälliga kunskap.

Oh, men det kan jag absolut göra. Vi kan väl ta det i ett par delar, och börja med det grundläggande.Vi börjar med att definiera parfym.

• Eau de parfum (EdP): 10–30 % parfymkoncentrat
• Eau de toilette (EdT): 5–20 %
• Eau de cologne (EdC) 2-5%

Ju mer parfymkoncentrat, desto starkare doft. Självklart blir Eau de Parfum därför också dyrare. Parfymkoncentrat/parfymolja är dyrt att ta fram.

När man sen talar om själva parfymen, så är det enklaste sättet att beskriva den på, att först utgå från doftfamiljen den tillhör. Likna det med att du ska beskriva en låt för någon, det enklaste är ju att först konstatera om det är en rocklåt, poplåt eller rent av jazzlåt det rör sig om. Man har i stort sett samma doftfamiljer i hela världen.

Självklart kan man aldrig absolut säkert säga att en parfym tillhör den ena familjen eller den andra. Vissa dofter kan för någon mer verka som en blomdoft, och för andra som fruktig och så vidare (ungefär som en rocklåt ibland kan vara poppig) men att börja med att kategorisera en doft är en bra start.

Doftfamiljerna kallas just doftfamiljer, eller olfaktiva familjer.

Blomdofter (en av de största doftfamiljerna). I dem är blomdoften den mest framträdande. Tänk på en parfym som luktar “ros” till exempel.
Orientaliska dofter (kan också kallas ambradofter). Kännetecknas av vanilj och kryddor, ofta uppblandat med blommor och trä. Inte sällan också musk.
Trädofter (kallas också boisés) luktar sandelträ, cederträ, patchouli…
Sport- och marindofter (kallas ibland vattendofter) är friska, har marina inslag, marknadsförs ofta som “sportiga” eller “unisexa”. Är oftast syntetiska (för hur utvinner man parfymolja ur havsvatten?).

Sen finns det underavdelningar man kan ta till med för att beskriva en doft, som inte nödvändigtvis är olfaktiva familjer, men väl kategorier (kanske som “indiepop” är en underkategori till “pop”?)

Läder brukar man påminnas om, när man luktar på dofter som innehåller tobak, trä och tjära.
Kryddiga dofter luktar peppar, kanel, muskot, nejlika, kardemumma. Brukar ofta samarbeta med orientaler.
Aromatiska kallas dofterna som har örtinslag, som timjan, rosmarin, mynta och salvia.
Gröna dofter är en luddig term men avser lukter som gräs, skog och hö.

Det finns också fougere– och chypredofter. De kan vara svåra att definiera om man inte är bekant med dem men man bör lära sig hur de luktar, om man vill sätta sig in i parfymbeskrivningar. De luktar väldigt speciellt, grönt och citrusfriskt.

Efter att man kategoriserat in en doft i en doftfamilj går man över till att beskriva noterna (vi kommer till dem). Här kan man också använda sig av liknelsen med en låt. Den kanske börjar på ett visst sätt, men slutar på ett annat. Och så har man en refräng däremellan som kanske är den man minns tydligast. Här behöver vi ord och definitioner som hjälper oss att förstå hur en parfym luktar, vilken doft som är starkast, vilken som stannar kvar på huden.

Mer om det i nästa lektion…

Cirkushatten på!

Vad är en cirkushatt? Jag vet. Det är namnet på mitt nya företag, som ska tillverka superfina grejor som ska säljas i en affär nära dig.

2011 – entreprenörskapets år.

Det bor en mobbare i mig

Jag har fått världens mest motarbetande undermedvetna. Mitt undermedvetna är en mobbare. I natt drömde jag att jag kom med i “världens mest prestigefyllda teatergrupp för humorteater”, ledd av Tina Fey. Men efter ett par dagar sparkade de mig och tog in “en annan svensk”. De sa att jag inte var tillräckligt kul, rent av tråkig.

En fråga om citron

En läsare vill dofta citron eller citronmeliss. Hon gillar också kokos.
Jag förstår henne totalt, det är några av mina favoritdofter. Citronen är frisk, kokosen mild. Min citron gillar jag dock uppblandad med bergamott, men jag tror läsaren vill dofta ganska ren citrus?

Hur som helst, låt oss börja med kokosen för här har jag ett bra tips, nämligen Gwen Stefanis lilla Sunshine Cutie G, den har jag faktiskt själv och älskar den. Kokos, mandarin, bergamott och vanilj! Ja, ni förstår, den är helt bedårande. Ljuvligt varm, frisk och exotisk. Jag älskar i synnerhet att ha den på sommaren, när huden är varm och man känner sig sugen på solglasögon och isglass.

En parfym som jag ser fram emot, som kommer v. 4 är bröllopsdrottningen Vera Wangs Preppy Princess. Den ska vara en blandning av sensuella träiga toner och citrus, röda bär och kokos. Jag kommer att stå först i kön på varuhusets doftavdelning och sniffa.

Citrusdofter annars. Från början var de helt och hållet förknippade med Eau de Cologner, för män alltså. Idag hittasde snarare i “sportiga”  dofter och “unisex”. Prova gamla klassikern cK One till exempel! Full av citron.
Faktum är att citrusdofter i många fall, i synnerhet i USA, anses som en egen doftfamilj. De kallas också “friska dofter”.

Pradas Fleur d’Oranger till exempel, är vackert apelsinglaserad och fräsch som en italiensk trädgård, och kommer i en otroligt vacker flaska. Doften påminner för övrigt om Byredos Palermo. Inte citron per se men fräsch citrus, mer åt fruktig apelsinlund och gröna blad. Detsamma gäller i stort sett vilken doft som helst ur Aqua di Parmas Blu Mediterraneo-serie speciellt Arancia di Capri. Också italienska apelsiner i toppen där.

Men vad gäller mer citron, som frågan faktiskt gällde, har Gwen Stefani även en liten citrusflicka i sitt stall. Den här lilla dockan är inte bara fin på sminkbordet utan levererar också, doftar ljuvligt friskt, rent och flickigt. Utsökt som en citronmarängpaj!

Annars föreslår jag Clinique Happy, en ganska högljudd sådan som yrar runt med en mandarin. Inte min favorit, men det är en populär citrusdoft. Eau de Savage (Dior) däremot, är ypperligt fräsch. Den var tänkt som cologne, för män alltså, så det får bli mitt wild card i frågan. Prova den!

En underbar och sofistikerad citrondoft är annars Fresh Sugar Lemon. Den är som ljuvlig lemonad för själ och näsa. Men tyvärr finns den bara utomlands.

Idag hörde jag detta

“Hon vill para ihop mig med en som är halv-arab och halv-jugoslav. Mmm, tänkte jag, snygg kropp säkert. Jugoslaver har assnygga kroppar. Araber med. Sen sa hon att han jobbar extra på sin pappas kebabställe, då tänkte jag fan vad bra, snygg och gratis kebab!”

Senaste nytt i frågan om Juha

Lola ska försöka leta fram den där kalendern igen (hon hittade den i somras, sedan stoppade hon tillbaka den i en låda “med BonJovi-planscher, singlar och sånt”) och fota den åt oss.

En doft om natten

Egentligen är det ju inte alls konstigt att ett underklädesmärke gör parfym. Vill man sälja sensuella upplevelser bör doft vara en av dem, lika mycket som en korsett eller en strumpebandshållare.

Italienska La Perla är på många sätt ett sexigt märke, på det där volymösa, vavawoom-sättet. Kanske ännu mer, tycker jag, än Agent Provocateur som ofta trillar över på vulgo- och kitschsidan av lingerie (och vars parfymer luktar ungefär så).

Hur som helst släpper La Perla parfymer med jämna mellanrum, deras kanske mest kända är den lättsamma J’aime som kom 2008-2009.

Släktingen heter J’aime La Nuit och är den mer passionerade, köttigare, mystiska storasystern. Hon som lärde sig röka tidigt, fick bröst först i klassen och som tar vad hon vill ha.
Om J’aime är oskyldigt kär är J’aime La Nuit rent av besatt. Det är härligt. Jag är imponerad – och förförd.

J’aime La Nuit är kryddig, pepprig och vuxen. Den är en bra nybörjar-oriental, tycker jag, för den som är sugen på orientals men inte redo att gå hela vägen med musk, sandelträ och tyngd. Den här är lättburen och har toppats med blommor (en “floriental”).
Den har flera lager, som en riktig parfym ska, tycker jag, där den första förföriska sniffen är varm och träig som en nattung öken. Efter ett tag vecklar blomdoften ut sig, blad för blad, för att slutligen avtäcka hjärtat som darrar av exotism. Jag ser framför mig en hand med svarta sidenhandskar som sakta drar av dem…

Det här är, precis som namnet, en doft som hör den hemliga natten till. Jag kommer att somna med en droppe bakom örat.

J’Aime La Nuit kostar 500 kr (30 ml EdP).

Kneget

Alltså, en tråkig grej i mitt jobb är när någon man ska skriva om säger “Skriv att vi fortfarande är i början av vår resa”.
En annan tråkig grej är när någon säger “Skriv att våra kunder är de bästa kunderna”.
En sista, riktigt tråkig grej är när någon säger “Skriv att vi har ett fantastiskt säljteam, och vi hade inte kunnat komma så här långt utan dem”.

Egofrågan

Hej!

Men vilken är din favoritdoft då?

Inget boostar egot så mycket som en fråga som denna. Tackar som frågar, anonyma läsare!
Mina favoritdofter ändras en del, för tillfället är jag i det närmaste besatt av Angel (Thierry Mugler).
Men jag älskar klassiska Guerlaindofter, i synnerhet Jicky, Eau de Coq och L’Heure Bleu. Vackra, stillsamma, romantiska dofter fulla med historia. Tyvärr måste man handla dem utomlands. Men det bidrar också lite till kärleken?
Mitt sminkbord är fullt med dofter och flaskor, och jag förälskar mig i nya hela tiden. Men om jag tvingas – på liv och död – att välja mina favoriter (det är ju som att välja sitt favoritbarn!) så blir det dessa.

En pulsåder som dunkar i tinningen

Det finns många skäl till varför jag inte borde yttra mig om Never Let Me Go.

Jag har inte läst boken, som säkert är strålande. Jag visste inte ens vad den handlade om innan jag såg filmen, trodde det var ett triangeldrama i internatmiljö på femtiotalet. Det är allt.
Jag har en pulsåder i tinningen som börjar dunka av irritation så fort det är minst lilla scifi-ingrediens i en film.
Är inte superförtjust i Kiera Knightlys skådespeleri även om hon är en helt underbar intervjuperson.

Nå. Med dessa disclaimers så…

Jag var ändå väldigt pepp att se den. Döm om min förvåning när jag under filmens gång blir mer och mer förvirrad, för att slutligen bli mäkta irriterad. Jag fattar verkligen ingenting.
Som en spänningsfilm funkar den väl på en viss nivå. Jag, som inte hade koll på handlingen, blev mysigt “aha”-förvånad när det gick upp för mig att det inte alls rörde sig om en “vanlig internatskola”. Myyyys.

Men sen börjar frågetecknen stapla sig, och ögonen himlas när man i en scen ska “avslöja” hur en viss grej ligger till, och en tant från förr kommer inrullandes i ett rum, i rullstol, och säger “Jag tar över härifrån” på lismande Bondskurks-vis. Tjenare.

Jag vill inte avslöja för mycket, eller ens någonting alls, för någon som inte känner till historien, även om det känns som om man borde göra det för att fatta någonting av filmen. Jag och DNs utsände satt bredvid varandra, gick ut med samma rynka i pannan och utbytte sedan sms i stil med “wtf???”.

Huvudpersonen är en trevlig tjej (Carey Mulligan). Hennes kärlek är en mupp (Alexander Garfield) men ska upplevas som charmig. Jag upplever honom som naiv och efterbliven. Han är ihop med Ruth (Knightley) fast han egentligen inte vill. Oförklarligt varför. Ruth är en bitch.
De växer upp avskilda från “den riktiga världen” men kommer dit ändå så småningom, tillåts ta körkort, åka på utflykter, socialisera. Men ändå, trots att det går upp för dem ganska tidigt att de är ämnade åt ett dystrare öde, så gör ingen av dem ett enda försök till att tacka nej, avsäga sig, smita eller ens ifrågasätta.
De har någon slags armbandsgrej som håller koll på dem, men den verkar rätt lätt att ta av sig. Eller?
De kopulerar också, vilket borde ses som konstigt i sammanhanget, eftersom deras kroppar är avsedda för andra ändamål. Bör de då riskera graviditet?
De är tydligen också – fast detta fick jag endast reda på genom att fråga M som läst boken – framavlade av slödder. Men varför vill man avla på slödder? Om det ändå bara rör sig om dna så borde man väl ta det från icke-knarkande människor?

Vi läste någon rutten bok av Margaret Atwood på litteraturen på universitetet, minns jag. Som handlade om en framtid där speciella kvinnor hålls av de regerande för att avla fram barn åt dem. Skulle vara nån feministisk ståndpunkt. Oh, vilken brandfackla, va? Jag minns hur jag bestämde mig för att inte säga något för att alla andra i klassen verkade tycka att den var helt underbar (“Hon heter Offred, hennes master heter Fred…alltså är hon Of FRED…HAN ÄGER HENNE!!!”). Men min lärare såg igenom mig, mina suckar och pulsåder och frågade vad jag tyckte. Efter det blev jag känd som “den sura” och “den svåra” i gruppen.

Säkert händer samma sak nu.