Service – en fråga om balans (och övertalning)

Utnyttjar en gratiskupong och tar med brorsan på gymmet. En blonderad ung man står bakom disken, hälsar oss välkomna, ser att vi är nya. Säger “Vad glad jag blir, hörni”.
Vi fyller i lappar, får höra om gymmets förträfflighet. “Det är bara att komma fram och fråga annars, hörni. Så får ni ha en fin träningsstund då!”.

Svårt det där med service. En fin balans mellan hjälpsamt och påträngande. Har tänkt på det många gånger.
Jag gillar servicen på underklädesbutiken Gustaf Mellbin i Gamla stan. (Parantes: när jag var liten tyckte jag att de hade groteskt stora plagg i skyltfönstret. Så går det)
Där skakar de på huvudet när något sitter fel, de säger Nej eller Ja, inget “Jo men kanske…med en sarong till?”. De tar fram saker ur små gömmor om man ber om det. De mäter med sina måttband, som de bär runt halsen. De säger “Du ska ha en större storlek i omkrets” och så är det med det. Även om jag tycker att det sitter bra. “Ja, men den töjer ju ut sig, vet du”.
Sen får man sitt köp inslaget i fint papper och nedlagt i en fin påse.
Så ska det vara tycker jag.

Min tidigare favoritrestaurang Lilla Pakistan har tydligen klappat ihop. Synd! Otroligt god mat men mycket unik service alltså. Ägaren, eller i alla fall en man med pondus, mer eller mindre kommenderade vad man skulle äta. “Du måste ta rajta till, annars blir det inte bra!”
Jag sa en gång att jag inte var så hungrig, undrade vilken rätt som var sådär lagom stor. Han sa “Det är inget fett i vår mat, den är mycket mindre fet än indisk mat!” på ett skönt Soupnazi-vis. Han tog för givet att jag bluffade och egentligen bantade. “Och jag skriver att ni ska ha bröd till, det måste ni, ni ska doppa den i såsen”.

Jag identitetskrisar, alltså finns jag

Hur ofta har vanligt folk identitetskriser? Hur ofta tänker gemene man att han inte vet vad han vill göra med sitt liv, att man kanske skulle sluta jobba på Posten/i gruvan/på reklambyrån och tja, kanske föda upp lamm istället.
Eller är sånt bara koketteri? En lyx man kan unna sig om man vet att det någonstans ändå finns ett alternativ? Att man har råd?
Skaffar man familj och barn har man antagligen inte råd längre, med lyxen som är en identitetskris.

Det kanske största i-landsproblemet vi har: “Vad ska jag göra av mitt liv? Ska jag måla akvarellmålningar, som jag vill, eller jobba vidare som advokat, som jag är utbildad till?”

Jaja. Förlåt tjatet, men en frilansjournalists karriär börjar kännas mer och mer som en balettdansös eller en modells, där bäst-före-datumet är satt till någonstans i trettioårsåldern. Det vill säga, precis den ålder jag är i nu.

"Trust me, I’m a gentlemannatjuv"

Jag gillar ju gentlemannatjuv-looken, med vattenkammad snedbena, lätt framåtlutning vid kommunikation och så kostym av femtiotalssnitt. Någon man kan lita på. Någon man inte blir lika förargad av att bli bestulen av. Han gör väl det han måste. Han har väl sina skäl. Som Cole i Sunset Beach, han hade ju sitt arv att brås på. Vad skulle han göra? Inte hans fel, helt och hållet, att diamanterna slank ned i hans lite för stora smokingjacka.

Man gillar ju gentlemannatjuvslooken, det gör man. Som Vincent Cassel i reklamen för YSLs L’Homme de Nuit. Inte hans fel att kvinnorna bedrar sina män med honom.

Men antingen är looken daterad eller så finns inga gentlemannatjuvar nu för tiden, bara klåpare i gympabrallor och vit Levis-tröja. Sommaren 2010 har trots allt bjudit på en del spektakulära brottsrapporteringar, från Kapten Klänning till Linda. Och ingen av de haffade ser ut att ens äga en kostym.

Det var bättre förr.

Såg jag Inception igår eller var det bara en dröm?

Tog fel allergitablett. Upplever nu konsekvenserna av detta. Ser att den har en sån där varningstriangel på förpackningen. Dåsighet. Man blir dåsig.
Känner ögonlocken trotsa, munnen bli torr.
Det vore ju förstås bra att sova, har sovit dåligt den här veckan, drömt flyktiga konstiga drömmar.
Blir arg i drömmarna. Skriker och säger ifrån.
Jag blir aldrig arg när jag är vaken. Senaste gången jag var arg var jag i tonåren, kanske sexton eller sjutton. Senaste gången jag skrek. Sedan dess blir jag bara ledsen, irriterad eller sur. Besviken också, sådär länge så att det håller i sig.
Men aldrig arg. Det blir jag bara i drömmen.
Och det blir jag ofta. Är det oftare nu för tiden? Jag tror det.
Tänker att det vore bra att slumra nu. Sova ordentligt, kanske hyn ser bättre ut i morgon då. Den har tagit lite stryk av det fuktiga vädret tycker jag.
Så jag tar en allergitablett till. Som sömnpreparat.
Ah, kicken.
Ögonlocken.
Slummern.
Hej på en stund.

Existensialism

Hade ett samtal med en av mina uppdragsgivare igår. Helt osentimentalt känner jag att jag kanske inte är lämpad att skriva för dem, kanske inte är rätt person helt enkelt.

Minns plötsligt en dokumentär jag såg en gång som hette “Fast, cheap and out of control“, om fyra olika personer som verkligen, verkligen brann för sina yrken trots att de var rätt ovanliga och kanske, i andras ögon, inte helt nödvändiga på denna jord. Som lejontämjare och trädgårdsskulptör. Men jag minns att jag blev helt stum inför deras entusiasm för vad de sysslade med, de hade verkligen hittat rätt, det lyste i deras ögon. “Jag skulpterade en perfekt björn av en buske en gång”, berättade trädgårdsfarbrorn med stadig röst. “Jag kommer aldrig att kunna få till en så bra björn igen. Men jag kommer försöka. Igen och igen”.
Som jag avundades dem.

Jag är kanske inte rätt person att skriva en roman heller. Så kan de vara. Det behöver inte vara en tragedi. Jag kanske helt enkelt är dömd till bloggskrivande, på samma sätt som vi alla är dömda till frihet.

Breaking news!

Nya Passformen! Ja, den är här nu, i specialutgåva såhär i val(fläsk)tider!

Ich, Knut!

Jag undrar om inte Lindsay Lohan är den barnstjärna det gått allra sämst för.
Eller är hon en ny Drew Barrymore som måste ned på botten i tidig ålder för att ta sig upp sen? (Och göra filmer som tråkiga Whip it förvisso..?)
Nä, men Drew var väl runt tolv när hon nådde absoluta botten, Linday en bra bit över myndig ålder.
Kids nu för tiden…

Vilka är de mest lyckade barnstjärnorna, som tagit sig ur berömmelsen med bravur? Tror på Harry Potter-barnen, de verkar sunda. I Daniel Radcliffes fall – en snabb affär med barnflickan, ett utfall av nakenhet på Londonscen – och sen har han allt det där ute ur sitt system. Skönt.

Ta annars isbjörnen Knut, också en tidigare barnstjärna, som jag hade nöjet att se förra veckan. Han bor på zoo i Berlin där han föddes för fyra år sedan och blev en enorm kommersiell succé. Hans charmiga sätt, hans söta uppsyn och lekfullhet lockade horder av besökare. han var söt, han gillade sin publik, han gjorde kullerbyttor. Berlin Zoo har registerat honom som varumärke, det har tillverkats Knut-merchandise, det finns Knut-godis med hallonsmak, och det har gjorts flera sånger om Knut varav “Der kleine Eisbär” är mest känd. Och som toppen på Knuts kändisberg har har också blivit fotograferad av Annie Leibovitz, det kanske slutgiltiga erkännandet av kändisskapet.

Men så kom Knut in i tonåren och blev svår. Han blev lynnig, divig och ville morska upp sig. Han trotsade sina skötare och började bete sig allmänt svinigt. Och nu, som vuxen isbjörn, har han tyvärr drabbats av depression. Vanligt bland barnskådespelare so mister sin barnsliga charm och slutar erbjudas roller. I Knuts fall kommer inte horderna av besökare längre för att se honom jollra och slå kullerbyttor.
Tomhet. Besvikelse. Minns forna dagars glans.
Depression.

När jag såg honom förra veckan låg han och sov i värmen. Eller så svalkade han sig i vattnet. Jag kunde inte avgöra vilken av de tre isbjörnarna som var den forne barnstjärnan. Och det är väl kanske Knuts stora sorg också.

Källa: en siare

Jag har en ny last. Den heter “Svenska InTouch” och är en så kallad skvallertidning. Men det har något som andra, liknande tidningar har. Jag skulle vilja säga att när det gäller rykten, spekulationer och hönor av fjädrar så är InTouch i en division för sig.

För det första är inga artiklar signerade. Vem som skriver dem har man alltså ingen aning om (antagligen översätter man bara den amerikanska förlagan rakt av men i alla fall).
Källorna är i nio fall av tio “en vän” eller “en med insyn i förhållandet”.
Man refererar också till yttranden och påståenden från siare och kan därför driva scoop som “Brad och Angelina skaffar ett barn till, sedan skiljer de sig”.
De kallar också barn för “minimänniskor”. De har ofta bildreportage med kändiskids där de kommenterar deras klädstil. Det tycker jag är fantastiskt underhållande. Att kritisera vad kidsen har på sig. Genialt!
Dock håller jag inte med om att Suri skulle vara så himla välklädd, hon har ju alltid högklackat. Hur snyggt kan en fyraåring gå i högklackat undrar jag? Lär ju förta elegansen ganska rejält, kan man tänka.

Hur ansöker jag om chefredaktörstjänsten?

Min upplevelse av gårdagen förresten…

Förväntan låg i luften i källaren på Big Ben. Det var fullt, man fick trängas. Svetten började rinna nedför pannan, halsen, ryggen.
Så steg Jason, konferenciern, upp på scen och började förolämpa publiken. Svenska tjejer är snygga…på hans köksgolv! Tyska tjejer äter bajs! Det som är bra med AIDS är att man bara kan få det en gång!
Detta var alltså inledningen till ståuppkvällen på Big Ben igår.

En snubbe gick upp och körde gamla “kommer ni ihåg när man hade freestyle istället för iPod?”-grejer utan twist eller poäng, bara observationer. “Kommer ni ihåg när man ringde en tjej med 08-nummer och så kunde typ hennes pappa svara!”. “Kommer ni ihåg när det bara fanns ett danssteg, när man dansade på mellanstadiediskot?”

Flera liknande poänglösa gags följde. Även om materialet var under all kritik så måste man ändå beundra killarna (det var bara killar) som vågade gå fram och uppträda självsäkert och vant som om de var Eddie Izzard. En snubbe (knubbig, rar, rödlätt bockskägg, from röst) valde till och med att köra sitt gig på engelska av den händelse att det fanns någon icke svensktalande i publiken. Vi var alla överens om att han var kvällens mest cutting edge, i synnerhet eftersom han körde kristna skämt med hänvisningar som jag tror gick över huvudet på de flesta.
“Fatta att i svenska kyrkor har de liksom bilder på apostlarna och sätten de dog på!”

Att den där Jason pratade om att fista nunnor kändes inte heller hälften så edgy/orsakade inte hälften så mycket pressad tystnad/osäkra skratt som när kristna killen sa “Rolig grej alltså, jag blev alltså påhoppad av en judisk kille som alltså var upprörd över att jag sagt att judarna korshängde Jesus. Men alltså…de gjorde ju det!?”

Utanför lådan

Funderar på att helt rakt av publicera nåt kapitel ur boken som inte är en bok (i utgiven mening) här på Jazzhands. Så kan ni läsare, vilka ni nu är (jag älskar er), bestämma om det är nåt att bygga vidare på eller ej.

Deal?