'sup dude?

Vi måste prata om badmode för herrar. Jo, men på förekommen anledning måste vi faktiskt det. Inte bara har jag alltså blivit brutalt varse om att det som gäller i år är speedos och Hawaiishorts, jag har också informerats om en annan illavarslande trend, nämligen att bada med kalsongerna under badbyxorna.

Har herrbadmodet helt gått bananas medan vi bara stått och tittat på kungabröllop?

Jag tar såklart på mig lika mycket av skulden som ni andra. Vi reagerade inte. Vi protesterade inte. Vi lät det ske. Men för hur länge till? De speedos och O’Neill-shorts vi inte handlar nu kommer för evigt att hemsöka oss varje gång det är rea, från och med nu. Dessa enorma lager med 3D-mönstrat och iris-retande fläckar. De vi inte ser på mansben i sommar kommer vi för alltid (för alltid!) att se i reabackar framöver.

Speedos sedan. Speedos! Jag trodde det var en generationsgrej, att 40-talistgubbar som alltid kört med samma par skulle fortsätta köra med sitt par, inköpta någon gång på 70-talet, runt samma tid då kungen sprang omkring i ett par på franska Rivieran. Jag tänkte “det är okej, det är en generation på utdöende”.
Men nu står det alltså klart att så är det inte. Det har kommit fram en ny generation speedosanvändare. Jag känner dem inte, jag har ännu inte samlat tillräckligt med socioekonomisk fakta för att kunna ge er en bärarprofil men jag jobbar på det. Bidra gärna med info.

Och slutligen – unga män som badar med kalsonger innanför badbyxorna. Alltså, så bra är inte Twilight. Det är okej med promiskuitet om det handlar om att ha endast ett par intimplagg på sig. Det är okej, killar. Det ger er inte mer status med en Calvin Klein-rand ovanför badbrallan. Snarare tvärtom. Ta det från en äldre kvinna.

Beauty and the bea

Trotsar förkylningen jag dragits med i ett par dagar (men ignorerat) och låter mig istället bjudas på plankstek. I min värld är det logiskt, jag förstår om kopplingen inte är uppenbar för alla.
Raraste Mattias, som ska båtluffa i Grekland (nittiotalet ringde, de vill ha sina avklippta 501:or tillbaka), bjöd flott på lika flotta krogen Drottninghof.
Han berättade att det finns två typer av badmode för män i år: Hawaiishorts (alltså stormönstrade, knälånga) eller Speedos. Jag garvade.
Sen följde jag med som smakråd när det skulle inhandlas badplagg och satte skrattet i halsen. Han har ju helt rätt! Bara knälånga shorts så långt ögat kan nå, i hiskliga mönster. Nittiotalet inte bara ringde, det kontaktade oss via personsökare och bad att få sina O’Neill-shorts i grått, vitt och rött tillbaka. Jesus!
När hände detta?
Vem ligger bakom?
Varför har jag inte tidigare hört talas om detta? (För att jag inte är en badande man, antagligen men ändå!)

Nu är jag hemma och förkyld igen. Plus förbryllad. Men mätt.
Plus minus noll med andra ord.

Dagsverke

Har ägnat dagen åt att kolla på Rain of Madness. RoM är den konstigaste – en satir över en parodi. Det är en fejkad dokumentär om en fejkad krigsfilm (Tropic Thunder). Har jag världens bästa jobb eller världens dummaste?

Sexualskräck

Påtvingad läsning

Någon för en tyst kamp mot mig. Denne någon vill få mig att läsa morgontidningen. Han eller hon sätter fast den på pakethållaren på min cykel som står utanför porten. Ibland svenskan, ibland DN.

Jag vet inte om det är samma person som också släppt ut luften från framhjulet. Men det vore ju logiskt. För då kan jag inte cykla ut på äventyr utan måste stanna kvar i stan och läsa morgontidningen.

Jag blir nojig och tror att det är någon i min närhet, någon som vet att jag är trött på morgontidningar och bara läser månadsmagasin numera, tillsammans med svenska InTouch.
Fast visst, det är väl ett tidningsbud som varje morgon får en tidning över och inte orkar släpa med sig den tillbaka till tidningsstallet, visst. Men varför min cykel?

Är jag helt ute och cyklar när jag tar det personligt?

Nej! Så nära får ingen Kentlåt gå!

Ingen kommer någonsin få mig att gilla Kent. Jag har levt nära inpå människor som gillar Kent, jag känner dem. Jag vet hur de ser ut.
Men ni kan aldrig få över mig på er sida. Aldrig.

Konsten

Såg en tavla med en brådmogen gosse, som står upprätt och har adliga kläder på sig, kanske sammet. Det är den typen av konst jag gillar. Det var på Hötorget. Klåparna skulle ha 250 spänn för honom. Lägg av!
Jag köpte en puder i porslin istället. Nedprutad från 50 kr till 40 kr.

Den abstrakta tavlan inhandlas nästa söndag, den är bokad. Hötorget är bäst på konst.

Easy like kubistisk konst morning

Idag ska jag köpa abstrakt konst, besöka min fars grav och klappa kattungar jag är allergisk mot. Det man bör reagera på här är “abstrakt konst”. Det hör egentligen inte Hainer till att gilla sånt. Men det handlar om en kubistisk sak jag såg på Hötorget förra söndagen. Jag utgår från att ingen köpt den sedan dess. Jag tycker mig se en man som halvliggande spelar luta, inte helt olik den där Lennart Hellsing-gubben som är trekanting och har en hatt “kantad av korvaskinn”.

Man kan se olika saker i tavlan tror jag.

Den som säger “ja, riktigt konst funkar ju så” på det får en fet käftsmäll.

Långa Twilight-drapan!

Äntligen! (Varning för spoilers)

Inför den långa, uttömmande Twilight-drapan

Den kommer. Sanna mina ord, den kommer. Twilight-rapporten alltså. Men innan dess….ett inlägg om grillning.

Idag upptäcker jag att det finns ett program som heter Fashion och att Börje Salming skrivit en bok om grillning. Varje dag är ett äventyr för mig numera.

Men det här med killar som grillar. Som ska vända steken, tricksa med elden och snacka pepparblandningar. Medan tjejerna gör potatissallad, grönsallad, små röror och plockar blommor som de sätter i en liten vas på bordet.
Visst, inget nytt under solen där (det är väl nåt med elden, och jägare/samlare-grejen, visst, visst. Jag är inte rasbiolog men…) grillning är verkligen ett av de sista mansutposterna. Och nog vilar det något extremt manligt över Salming, som med vänsterarmen beklädd av armband som ser ut som dels kaptensränder och dels något tribal-aktigt, som markörer för att man är en god krigare, och som i sin bok utbrister saker som att korv är jäkligt läckert och en entrecôte sitter aldrig fel. Lite Me Tarzan, You Jane.

Det påminner mig om en artikel jag skrev om grillning för tusen år sedan. Jag intervjuade Kristofer Lundstöm om grillningens ställning i kulturvärlden. Vi pratade då om hur man grillar över klasserna, skillnaden är inte så mycket vad man lägger på grillen utan hur man grillar. Överklassen använder “glaze”, har en supergrill, tycker att det går bra med en enkel grönsallad till köttet så länge köttet är gott. Man kör bricketter, inte kol, och snofsar kanske till det med specialimporterad senap från Bretagne. Arbetarklassen grillar korv. Eller kör med bea, potatissallad eller något annat “enkelt” som sätter svennestämpel.
Jag minns min sista fråga, som var “Har grillningen blivit en parodi på sig själv?” vilket tycks som en oerhörd konstig men också fantastisk fråga idag, speciellt som den underbare Kristofer helt allvarligt svarade “Ja, det tycker jag” och jag fattade precis vad han menade.
Går det att säga eller tala om att grilla idag på fullaste allvar? Det blir “grilla” istället. Nu skulle det var gott att “grilla lite korv”. Och då menar man förstås “Jag är inte en enkel, i det närmaste vulgär person egentligen men…”, “Jag är medveten om att det kan uppfattas svennigt men…”
Grillningen har blivit en parodi på sig själv. Det som förut användes som en typisk scenografisk markör för något svennegemytligt och familjefejkat, något ansträngt eller före katastrofen-normalt som en grillning vid sommarstugan, har nu blivit just så ansträngt att det inte ens går att skoja om det. Parodi på sig själv.

Tänk på filmer där en grillscen spelar en roll. Jag kommer att tänka på flera stycken. In the Bedroom, där grillscenen är trevlig men så otäck eftersom det ligger en spänning av hemskhet i luften som skär sig så läskigt mot grilloset. Eller otaliga Boyz-in-the-hood-liknande filmer där man finnes gemenskap utöver familjegränserna kring en enkel grill, där korven ligger och puttrar fint, medan allianser skapas och vänskapsband formas. Vi må bo i ghettot, men vi grillar, det är fint. Vi kan låtsas att allt är bra.
Tänker på när det ska grillas i Desperate Housewives för att Susans engelsmans föräldrar kommer på besök. Skitsnobbiga såklart, med en förakt för jänkarna. Och när Susan föreslår grillning rynkar de på näsan. Vulgärt. Klassmarkör! Det grillas också hejdlöst i The Simpsons, med så är de white trash också.