Förfriskningar

Jag träffar min amerikanska vän Roni. Jag älskar Roni. Hon klär sig i designkläder, har höga klackar och är superentusiastisk när man pratar om något hon gillar. Hon gestikulerar vilt med hela kroppen och drar efter andan. Jag beundrar hennes amerikanska självförtroende mest av allt. Hon har sitt sätt att göra grejor på och om det blir problem så screw it. Hon vet bäst. Nästa vecka ska vi åka till Disneyland tillsammans. Yay! Vi älskar Disneyland båda två. Hon är mest förtjust i It’s a Small World och jag i Haunted House. Hon handlar saker med Mickey på, jag handlar sötsaker att äta. Det kommer att bli underbart.

Romanskrivardealen är för övrigt så här: Jag får göra vad jag vill, till och med spendera en massa pengar, bara jag skriver 4 timmar om dagen. Okej? Okej.

Tenorens hem

Han har förresten kandelabrar i varenda rum. Alltså köket och badrummet inkluderat. Kandelabrar överallt. Jag gillar det. Är man tenor så är man.

Han har tidningsklipp om sig själv inramade på väggen också. Jag gillar det. Skulle jag också ha om jag vore tenor. Och en skiva med sig själv prydligt (och tydligt?) placerad på notstället på pianot.

En trist sak bara: Internet funkar inte. I alla fall inte för mig. Jag får kila ned till det lokala Coffee Bean. Jag ser genast att min budget kommer att behöva omfördelas.

Å andra sidan: idag skrev jag 11 000 tecken roman. Kanske tack vare bristen på Internet i lägenheten…

Beach Boys och allt som hör Californien till

Yes! Jag är här! Visserligen var planet försenat och mitt baggage likaså så det dröjde tills igår kväll innan jag fick min dator. Hela tisdagen knallade jag omkring i mina skitsunkiga flygplanskläder och utan smink. Outrage! Men jag såg Jackie Stallone (!) i mataffären så allt är ändå gott.

Jackie Stallone! Hon tog av sig sina solglasögon och tog en kundvagn. Jackie Stallone! Jag skulle bett henne spå mig. Hon har ju en egen spålinje nu för tiden.

To Do List

1. Köpa stressjeans
2. Fake bake i orange nyans
3. Blonda slingor, like totally
4. Skaffa liten hund (hunk optional)
5. Klistra billigt bling på mina solglasögon alt. köpa vulgärt skärp

Stjärnorna

Det är främst två saker som slår mig när jag kollar på Stjärnorna på slottet. Att Tommy Körberg framstår som den största torrbollen i Sverige medan Kjell Berqvist mer och mer blir en man av folket.

Däremellan kan man också konstatera småsaker som att Meg Westergren antagligen är något av en sherrytant. Jag tänker mg henne konstant småsmuttandes på ett glas hon gömmer bakom gardinen. Vad har Meg Westergren förresten gjort? Vad är hon känd för? Jag försöker komma på nåt. Hon sjunger ju inte så bra heller. Det ska gudarna veta.

En annan grej är att det är oerhört svårt att ogilla Björn Ranelid. Jag har alltid varit pro-Ranelid. Jag tycker att vårt land behöver fler excentriker och kulturegon. Funderar på om jag inte själv ska bli en sån. Man talar ju ändå ofta om det hainerska sättet att skriva.

Men tillbaka till Tommy och Kjelle. Tommy försöker skämta absolut hela tiden och misslyckas varenda gång men det hindrar honom inte från att dra varenda misslyckat joke tretton varv till. Hans tajming är dessutom sorgligt dålig. Det gör att han, i sällskap med de andra, tyvärr blir den uppblåsta tenoren utan humor. Att han dessutom är rund om magen manifesterar tyvärr detta. Stackars Tommy.

Medan Kjelle B säger att Ingmar Bergman är pretantiös skit, kör världens enklaste skämt på Siwan Malmkvist: krypa upp bakifrån och skrämmas, och med ett lätt kucklande skratt berättar att han spelade fars med vuxenblöja på sig. Välkomna folkets kärlek. “Äntligen nån som är som oss andra och inte en sån där kulturell person” etc. Det gjorde han skitbra, Kjelle. Hela Aschberg-grejen är glömd och förlåten. Stjärnorna på slottet är banne mig hittills en enda stor paradseger för karl. Grattis.

Vad nu?

Var är oron och reseångesten? Hallå! Det är mindre än 24 timmar kvar. I rimlighetens namn borde jag kallsvettas och fila på mitt testamente just nu. Men icke. Frukost som vanligt och den sista klädhögen ned i superresväskan. Är jag i olag med min kropp? Är mitt undermedvetna ur fas?

Packning, backning…

Resfeberm kickar in. Men i vanlig ordning dröjer det till i morgon innan det blir aktuellt med orosdämpande tabletter och kallsvett.

Största resväskan står öppen och halvfylld.

Jag sov förresten galet dåligt i natt igen. Vad är detta? Sova dåligt-maraton? Men i natt var det söderbuset som störde. Civilpoliser i svarta täckjackor och Gökboet-mössor satte handklovar på en karl precis utanför gatan. De gick igenom allt i hans bil, kastae in en däck i framsätet (!) och sen, någon timme senare, lät de honom gå. Jag hade första parkett från mitt fönster. Jag kollade såklart, och gissar att jag inte var den enda i huset som gjorde det.

…och ett gott nytt år!

Morgonen började bra med tv-snack i P3 Populär med raraste Hanna Fahl. Jag gillar henne, hon verkar uppriktigt entusiastisk över saker, hon håller ett skyhögt proffstempo men är alltid lika trevlig. Jag körde en supersnabb genomgång av 00-tv med henne mellan 10-11 i morse. Tveksamt om folk ens var vakna då, jag var det knappt själv. På bilden försöker jag göra “en teve” med fingrarna.

Förfrysning följde. Nu ligger jag under mitt duntäcke och försöker tina upp mina ben. Jag är hungrig och längtar efter bearnaisesås. Det är ju ändå nyårsafton. Då ska det vara bea, det hör liksom till.

Jag har börjat upptäcka folkligheten mer och mer nu. Det var inte så länge sedan som jag insåg att Robert Wells fanns. Eller alltså, jag visste ju att han fanns men inte att han sommar efter sommar kör värsta mastodontshowerna inför en masspublik (stor i Kina dessutom, tydligen!) och gör 7-minutersversioner av Smoke on the water och annat folkligt. När filmfestivals-Mattias sa att de “brukar visa Wells på tv under julhelgen” trodde jag han skojade. Men det var sant.

Och i förrgår såg jag Efterfest med Ledin. En helt och hållet fantastisk upplevelse som bara lämnade mig gapande. Lagom till min take-off från Stockholm och Sverige börjar jag, bit för bit, upptäcka det svenskaste vi har här i landet.

Gott nytt år på det.

Det regnar bonusar!

Mail från tenoren med info inför flytten. Det finns ett Whole Foods på bekvämt promenadavstånd. Ka-ching! Älskar Whole Foods. Bästa affären. Någonsin. Jag blir banne mig tårögd varje gång jag är inne i en Whole Foods. Jag kommer gå dit varje dag (och grina).

Det finns trådlöst Internet i hela byggnaden. Whohoo! Damn! Jag hade räknat med att spendera dagliga te-pengar på att sitta på något café. Underbart.

Tenorens fru meddelar också att det finns en nagelsalong i grannskapet som tydligen är bra. Älskar tenoren och hans fru.

Jag behöver inte ta med lakan eller handdukar, jag kan använda deras så länge jag i gengäld kan tänka mig att vattna blommorna på balkongen. Bless them, säger jag. Bless them.

Nu blev jag genast på varm och gott humör. Trots att jag drömde att A köpte en skitful plufsig jacka med päls som gjorde mig arg (jag är emot päls). Jag skällde ut honom i drömmen men hans vänner försvarade hans pälsinköp. Någon scen följde där han satt med två tjejer som bah “Men avgudar du henne?” och han bah “Ja, typ”. Tjejen fortsatte: “Avgudar hon dig?” och han sa “Ja”. Tjejen bah “Men då borde ni ju liksom vara sams, då borde hon liksom fatta att du vill ha den här pälsen”.

Skämsgrejor

Jag plockar diskret undan en del böcker och skivor av det mer tvivelaktiga och genanta slaget, inför att min tillfälliga hyresgäst ska bo i min lägenhet i tre månader. Ser också till att rensa sminkbordet så att han inte ska känna sig överhopad av tjejgrejor.

En låda pinsamheter åker upp på vinden. Men Apans dröm, den kanske konstigaste film jag äger, får stå kvar. Någonstans kanske den framställer mig som intressant och intellektuell. Trots att det var en present.

Hur jag framställs, genom mitt hem, för min blivande hyresgäst känns plötsligt viktigt.