Helgen, bangarna och vår tids rädsla för filmquiz

Jag har gjort slag i saken och köpt Sex and the City-boxen, den där skolådan. Så man har nåt att bita i när socialrealismen gör sig påmind.

Jag har köpt finbröd också. Detta är ingenting jag brukar göra, men idag var jag på lunch med två medelålders DN Kultur-män och då föll det sig så. “En halv Levainlimpa, tack!”

Men nu var det inte det jag tänkte skriva om utan vår tids rädsla för ansvar.
Eller, vår tids rädsla för filmquiz snarare.
Igår var det nämligen säsongspremiär på Pet Sounds för detta evenemang och som vanligt var vi en man kort i laget.

Som vanligt började jag därför reka i omgivningen, bland namnkunniga cineaster och skribenter Jag fick bara nej till svar. Vanligaste motiveringen är olika versioner på “Jag vågar inte”. De säger inte så, de säger kanske “Äh, jag är inte så bra på sånt” men de kan också påpeka, i förbifarten, att det skulle bli pinsamt om de bommade.

Men Gud. Vår tids rädsla för förlorad cred. Vad hände med livslusten, folk? LIVSLUSTEN!

Jag gillar:

* Män i övre medelåldern som enligt samhällets alla normer (det är inte jag som instiftat dem) inte borde ha fräcka sneakers men har det ändå.

* Män i övre medelåldern som enligt samhällets alla normer (det är inte jag som instiftat dem) inte borde ha fula reklam-t-shirts men har det ändå.

* Panerad fisk i personalmatsalen och kafeterior. Generic fisk, vilken som helst. Panering. Och så nåt som alltid kallas något i stil med “örtsås”. Jag gissar att det påminner mig om min barndoms glada skolbespisningsmåltider.

* När två objektivt fula människor funnit varandra och ser kära ut. Aaaaaw…

* Småkillar som gör ljud som bara småkillar gör, som “ka-tschhh”.

* När det finns folk på gymmet som verkligen anstränger sig och ser alldeles röda ut i ansiktet men som ändå är mer otränade än vad jag är.

Animal Planets kärlek – min belöning

Det hela var märkligt. Jag hörde teve-mannen Hans Kronbrink skrika “Där sitter hon!” och “Där sitter hon och hukar!”.

En sekund senare överräcks en liten zebra till mig. Ett tack från Animal Planet för att jag skrivit fint om programmet “Familjen Morrhår”. Skön teveserie, för övrigt.

Jag skrek  “Såg ni? Såg ni vad som precis hände?” till mina kollegor. Jag var uppspelt.
“Ja, du fick en zebra” sa David utan att lyfta blicken från datorn.
“Jag tackar konsekvent nej till mutor” sa Axel.

Sen återgick allt till den normala.

Dagens prank!

Hihi. Jag skickar obscena länkar via Skype till mina kollegor. Så öppnar de dem på DNs jobbdatorer i vårt öppna kontorslandskap. Hihi.

Apropå böcker/På förekommen anledning

Det här med bokcirklar då. Jag vet inte om de faktiskt existerar på riktigt eller om det är något folk säger att de startar/går med i bara för att.

Jag har en bokcirkelsidé hur som helst. Jag presenterade den för Kristofer som påstår sig ha startat en bokcirkel men han ville inte lyssna på det örat.

Jag tänker mig att man läser böckerna man skulle läsa som sextonåring men inte gjorde (alt. ljög om att man gjorde). En bokcirkel där verk som Stäppvargen, Tärningsspelaren, Jonathan Livingstons Seagull och Slakthus nånting nånting behandlas och nitas till riktigt ordentligt. Så att man en gång för alla kan fastslå att de som läste sånt vid sexton års ålder var nördar och inte alls så intellektuella som de utgav sig för att vara och borde gett fan i att se ned på mig för att jag föredrog amerikanska 80-talskomedier framför så kallad framstående litteratur. För var är de nu? Aktiva i kulturdebatten? Ansedda som Sveriges största hjärnor? Nej. Inte vad jag vet.

Ja, nu finns det givetvis en chans att jag bär på förvridna minnen från gymnasietiden som egentligen borde bearbetas för ett bra tag sedan, men vad säger ni? Bokcirklar är ju ändå bara till för att boosta självförtroendet.

Hole in one? Nej, one in hole.

Jag är rätt dålig på att läsa. Eller, det är jag inte, det är ungefär som med musik – jag anser att alla musik är dålig tills motsatsen bevisats.

Hör jag talas om ett nytt band utgår jag från att det är kasst. Tills jag motbevisas genom att jag får en blandskiva (mottages tacksamt) eller råkar höra låten på radion i bakgrunden hos tandläkaren och tänker “Huh! Bra låt…”.

Spotifylistor är lite för enkelt, den går jag inte på. Ska man övertyga mig behövs blandskivor. Och ytterst få låtar den här sidan av, säg, 1994, har passerat nålsögat och gått hela vägen fram till min skivsamling.

Döm därför om min totala förvåning när Mitt livs novell eller om det var novell.se skickar ett mail och ber mig lista 2000-talets hundra bästa låtar. Smickrande. Jag tror det var ett massmail och inte riktat till mig personligen, dock. Men jag tar det som en oerhörd komplimang. Verkligen. Jag visste inte att jag såg ut som en som lyssnar på musik. Eller är det ett fall av “guilty by assocciation”?

Tydligen ser jag ut som en som läser böcker också. Jag blir ombedd att lista även sådana. Kul med tanke på att den senaste boken jag köpte var chimpansen Cheetas sjävbiografi och den senaste jag läste var en alfabetiskt ordnad guide till de bästa skönhetsprodukterna i USA.

Men om jag framstår som en musiklyssnande, intellektuell bokläsare så är det helt A-Okay med mig.

Länken mellan mig och Colbert är kartlagd

Ah! Det finns en del jazzhandsambassadörer där ute. De verkar i det tysta många gånger men de finns där. Movits till exempel, som uppmuntrar till detta danssteg i slutet (2.57) av “Swing för Hyresgästföreningen”. De kallar det “det officiella danssteget för låten”.

Kan jag bli “den officiella bloggaren”?
I så fall – var ansöker jag?

Sista inlägget om Cancun, jag lovar…

Jag måste berätta om Moises Perez.

Om ni någonsin kommer till Cancun och bor på hotellet Ritz-Carlton så måste ni söka upp honom. Chansen att ni verkligen kommer dit är ganska liten, låt oss vara ärliga här, så tillåt mig berätta varför.

Mannen till vänster är en av de finaste människor jag någonsin haft äran att stöta på. Han är lite av en drömmare, Moises. Hans hobby är astronomi och han gillar att peka ut stjärnor och planeter.
“Vill du se en planet?” sa han till mig första gången jag träffade honom. Jag trodde jag hörde fel så jag bad honom upprepa två gånger tills jag insåg att jag hörde rätt. Ville jag se en planet?

Ja, sa jag och Moises skuttade iväg som ett ivrigt barn och pekade på ett stort ljus på himlen. “Saturnus!” ropade han glatt. “Saturnus!”.

Man förstår ungefär bara 25% av vad han säger för hans engelska är inte så bra. Men hans ansiktsuttryck och underbara minspel gör att man aldrig vill att han ska sluta prata. Han är servitör. Han ler med hela ansiktet när man beställer, som om han tillagat alla rätter själv och nu stolt väntar på beröm.
“Jag tar hamburgaren”, säger jag.
“Ay, caramba!” säger Moises och tar ett glatt litet skutt.

En gång låg han hemma och halvsov på soffan, berättade han. Han hade teven på. Plötsligt hörde han en reklam som fångade hans uppmärksamhet: teven berättade om en Whopper Tex Mex! Plötsligt var Moises klarvaken. “Den måste jag äta!” tänkte han glatt.
Dagen därpå skuttade han ivrigt in på ett Burger King och beställde en Whopper Tex Mex. Leende stod Moises där i kassan medan personen bakom disken bara gav honom en oförstående blick.
“De hade bara Whopper Tex Mex i USA!” förklarar Moises med en besviken min. “Asch!”

Men sen skiner han upp igen. Jag tror att han berättar något om havet. Han gillar havet. Och jättesköldpaddorna som kommer upp om natten, han gillar att stå tyst och beundra dem. Han sätter pekfingret framför munnen. Schhhhh….

Han berättar om en regnig dag. Det var storm. Men en man kom och insisterade på att få äta sin middag utomhus, mitt i regnet. Moises dukade upp åt honom och lät honom beställa maten. Men sen kunde Moises inte hålla sig längre, han var så nyfiken. Varför ville mannen äta mitt i ovädret? Både han och maten blev ju dyblöt?
“Jo”, förklarade mannen, “Jag var här för ett år sedan med min flickvän. Vi satt precis här, precis vid den här tidpunkten och jag frågade henne om hon ville bli min fru. Hon sa ja och jag vill minnas den stunden”.

Detta ger Moises tårar i ögonen. Han stirrar bort över horisonten en liten stund, torkar bort en liten rörd tår.

Sen tittar han på oss och hela ansiktet skiner igen.

Ut i kylan

Snart är det dags. Ut i frilanskylan igen. Men jag ska disciplinera mig, banne mig. Stenhård regim.

Min kompis Anders körde ett i det närmaste asketiskt skrivrace i höstas. Han satte på en skiva med klassisk musik och körde den om och om igen medan han skrev sina böcker om pirater och artiklar om robotar. När skivan var slut visste han att han hade jobbat en timme. Då tillät han sig att äta gojibär och kosttillskott. Säkert drack han grönt te också.

Kylan väntar och jag tänker mig att det enda sättet att överleva den är att disciplinera sig. Om tusen timmar filmtittande har lärt mig någonting så är de att de i god form är de som överlever krisen.

Jag ska, med start här och nu, bli bokskrivandets och frilansandets Jack Bauer.

Apropå stora korvar…

Här är jag och en enorm varmkorv. Den är dock, till skillnad från världens största köttbulle, gjord av plast.

Jag vet inte, jag bara älskar den här bilden. Och faktumet att jag fick åka till Cancun i Mexiko för att se tio minuter ur en kommande film och sen hänga med överdimensionerade maträtter.

Filmen heter förresten “Cloudy with a chance of meatballs“ och verkar riktigt bra. De tio minuter vi fick se fick mig att skratta högt (och jag kan skratta rätt så högt, tro mig). Jag ser fram emot den. Bonus: den är i 3D

Det vilar något vackert över den slösaktiga galenskapen hur som helst. Över hur man efter ett tag bara accepterar det hela; så de flög över en gigantisk varmkorv i plast för att ställa den här, på hotellet i Mexiko? Jahapp, där ser man.